Släkt

Det var något ruttet i staten Danmark. Närmare bestämt på Rådhusplatsen i Köpenhamn, för när jag och S traskade dit från vårt hotell i fredags kväll, stank det från en okänd källa. Det kändes inte chockerande, av någon anledning förknippar jag kontinenten - och Danmark räknas frikostigt dit - med konstiga lukter.

Något jag efter den här helgen förknippar ännu mer med Danmark är svenskar. Horder av dem belägrade den danska huvudstaden, i mer eller mindre varje butik stod en svensk pige eller fyr bakom kassan. Vilket i och för sig gjorde livet lättare för oss, för danska är inte alltid lätt att förstå. Uttalet gör det svårt. Fast ofta är det ok, för danskarna är snälla och talar tydligare för sitt broderfolks skull.

Jag önskar att jag kunde få samma hjälp i Finland. Det är många gånger lite lättare att hänga med om någon saktar ner även här, men ibland hjälper inte ens det. En av anledningarna till att finska är ett svårt språk att lära sig, är i min mening att det (nästan) inte liknar något annat. Det gör att det inte finns särskilt mycket att hänga upp nya kunskaper på, endast några få besläktade ord som belönar en chansning.

Men så händer det då och då att jag tvingas erkänna att det inte beror på alltings jävlighet, utan på min egen bristande allmänbildning. Att behöva heter tarvita på finska, och där trodde jag länge att det inte fanns något som band språken samman, tills jag lärde mig det svenska verbet att tarva.

Och så satt jag och såg på dansk TV, och dansken på skärmen skulle beskriva något som redan hade hänt. Men istället för att använda ordet redan, drog han till med ett jo. Precis som en finne skulle ha gjort. Se där, tänkte jag, allting sitter ihop, men exakt hur är det inte lätt att veta.

Tills jag vet det, använder jag de finska ord jag har i mitt förråd. Vad övrigt är, är tystnad.

Stockholm calling

Bloggen trivs bäst inom sitt eget inpinkade revirs gränser, där det kan skrivas om Finland och sånt som har med den saken att göra.

Men blod är tjockare än vatten, så härmed ett undantag. Syster L hänger, såväl bokstavligt som bildligt talat, på Liljevalchs Vårsalong.

Den som är i Stockholm går dit. Inga ursäkter godtas. Därtill är jag alltför stolt.

Bridget Jones dagbok

Blogginlägg: 24:e januari.

Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.

Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.

I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.

Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.

Förankringsprocess

Kollegan stack in huvudet i mitt rum idag. Jag tänkte att du ville läsa det här, förklarade han och sen gick han sin väg igen.

Frågan lyder alltså: är svenskar verkligen så normala?

Tvivelsutan. Med hästlängder det mest normala folk jag vet. Fast jag kanske kan anses jävig. Kollegans poäng kan ha varit en annan.

Ein Kleiner Shock

Att på veckoslutet få en plats i en av Beatroots nedsuttna soffor är en nåd att stilla be om. Flera fåfånga försök har gjorts, men ingen allitteration i världen kan ändra på soffornas beläggning. På en tisdag lever hoppet däremot.

Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.

I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.

Jag lånar orden från A. Det är tortyr.

Söndag

S var ute på äventyr tidigare idag, och jag hade en tom lägenhet att fylla med mening. Allt TV:n visade var en fotbollsmatch jag inte hade lust att se, men för att få sällskap lät jag den stå på i bakgrunden. Det är ungefär som ett akvarium, nåt slags trygghet. Visst, fiskarna simmar runt och har sig, och kommer väl i och för sig inte vara på exakt samma plats som förra gången man tittade till dem. Men det är samma fiskar.

En skillnad är förstås att det kommer ljud ur TV:n. Min finska hörförståelse är som framgått begränsad. Långt sämre än att jag kan uppfatta vad en fotbollskommentator säger. Det är mest ljud. Men här kommer det intressanta. Själva ljudet skiljer sig inte alls från en svensk fotbollskommentator. Eller en engelsk för den delen. Så utan att se det, kan jag sluta mig till vad som händer på skärmen. Samma röstlägen för samma situationer. Decenniers studier av TV-fotboll har givit mig denna färdighet.

Värdelöst kunnande, kan man tycka. Möjligen är det så. Men det borde gå att applicera även på andra områden. Bara en tidsfråga innan forskarna ringer. Jag ger min tid till högstbjudande.

En vintersaga

Vädret är idag, hur ska jag uttrycka mig så vältaligt som situationen tillåter...? Skit. Vädret är skit. På få platser i Helsingfors blir det lika uppenbart som i Kronohagen. När det är kallt, är här extra kallt. När det blåser, är här storm. Havet är den skyldige, det viner om en halvö.

En gång för ett par år sedan traskade jag genom stadsdelen, på väg hem mot vårt förra bo på Norra Kajen, utan vantar och med två tunga kassar att bära. Det var i februari, och mina händer höll bokstavligen på att ramla av. Var femtionde meter fick jag stanna för att försöka få liv i mina stackars tassar. Det var minus en miljard kronohagsgrader, och endast jag och en kvinna med en hund hade vågat oss ut.

Andra gången jag hade passerat kvinnan, bara för att stanna upp igen, ivrigt upptagen med att gnida händerna mot varandra, gick hon fram till mig och tog till orda.

Kvinna med hund: Fryser du?
Jag: Ja.
Kvinna med hund: Du kan få mina vantar.

I en gest av biblisk vänlighet tog hon faktiskt av sig sina vantar och ville ge dem till mig. Jesus med hund. Förvisso hade hon ytterligare ett lager på sig under det första paret, men jag misstänker att samaritpatrullen var på jour för att rädda traktens frusna själar.

Jag tog inte emot dem, jag hade bara en kort bit kvar. Varför jag inte hade vantar i första taget? Varför jag gnäller på kyligt väder och nu när det är ett plusgradigt tråkregn? Varför vi envisades med att bo kvar i Kronohagen även när vi flyttade, om det nu är så blåsigt här?

Ställ nu inte så mycket frågor. Vissa vägar äro outgrundliga.