För ett par år sedan satt jag på en uteservering på Manhattan och knaprade på en stek, när plötsligt en flygande insekt av modell större fick för sig att landa i en hamburgare på bordet bredvid. Mannen som åt hamburgaren viftade förskräckt bort odjuret, varpå det tog sin tillflykt under min stol. Det var en stor rackare, tillräckligt stor för att jag skulle ställa mig upp och ta ett steg bort.
Ut kommer vår servitris, en hippt blassé böna runt 20. Hon kastar en snabb blick under min stol, stirrar på mig surt, och sedan utspelar sig följande konversation.
Hon: Seems you are BFF.
Jag: Sorry?
Hon: Best friends forever.
Och sen gick hon. Som tur var gjorde min nyfunna bästis skalbaggen samma sak, den knallade fram till en gatubrunn och försvann ur mitt liv.
Nu minns jag inte vad jag gav i dricks när jag lämnade restaurangen. Säkert är dock att jag gav åtminstone de 10 procent, eller vad det nu är, som man måste ge när man betalar notor i New York.
Hade samma sak hänt i Sverige hade jag inte lämnat ett öre. Vi har ingen riktig tradition för att lämna dricks i Sverige, men så mycket har jag lärt mig, att de som arbetar inom restaurangbranschen mycket gärna ser, och antagligen förväntar sig, att man som gäst lämnar några slantar. De flesta jag känner gör också det nuförtiden, om inte servicen varit direkt dålig.
I Finland hade New York-tjejen inte heller fått något. Men det får nästan ingen annan heller. Dricks är mycket ovanligt. Personalen får relativt bra betalt, heter det, dricksen är inbakad i lönen. Jag vet inte jag. Den modellen har inte direkt gjort Helsingfors restaurangarbetare till jordens gladaste. Varför ska de göra något extra?
Det sticker såklart att behöva betala extra för att bli förlöjligad. Men för det mesta tycker jag det känns befogat att dricksa. Finnarna får förlåta min eroderande verkan på samhället. Det är sist och slutligen inte så ofta man får tillfälle att känna sig generös.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar