Jo alltså, jag tänkte skriva några rader om Finland och då i synnerhet ur mitt egna, lilla, svenska perspektiv. Finland är det land som tar emot flest svenska turister, och om man tänker på det en stund, är det nästan kusligt hur lite svenskar vet om sitt östra grannland.
Jag är en lika god kålsupare. Om jag inte hade träffat min flickvän, hade jag fortsatt leva utan knappt någon aning om vad som händer på andra sidan Östersjön. Det finns tusen exempel, men det är kanske onödigt att räkna upp dem alla, så här är två:
- fem procent av alla finnar är finlandsvenskar. Vad som utgör en finlandsvensk är nog svårare att svara på idag än för säg 75 år sedan, men kort sammanfattat är en finlandsvensk en finne som talar svenska som modersmål. Det här är ju ett på alla sätt fullkomligt fantastiskt faktum, och vi svenskar borde ha full koll på dem så att vi kan utnyttja denna tillgång. Men icke.
- i stark paradox till den första punkten står insikten, som har nått mig den hårda vägen, att finnar i gemen inte vill tala svenska. Rentav undviker att göra det, om de ens kan. Och det kan de verkligen inte alltid. Ändå envisas den ene svenske turisten efter den andre med att tala svenska när de forsar ut från Siljalainen för att spendera sina nyväxlade eurosedlar på Esplanaden.
Man kan riktigt se i hur besvärande det är, när Håkan eller Lena kommer fram och beställer på klingande rikssvenska, utan att ha en tanke på om Juha eller Outi verkligen förstår.
Jag har en teori om det här, som kanske kan förklara båda dessa saker. Men jag tar det en annan gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar