Glada Vappen

I Sverige tänds det brasor på Valborg. Det nöjet sparar man till midsommar i Finland, men i övrigt sparas det inte på krutet. 30:e april och 1:a maj firas Vappu, årets möjligen, troligen och förmodligen största högtid.

Första gången jag skulle till Finland på Vappu blev jag förvarnad, och om någon bestämt behöver bygga på sina fördomar om fulla finnar är detta ett utmärkt tillfälle. Den finska huvudstaden ockuperas av törstiga firare. Inget fel med det. Jag räknar kallt med att dra mitt strå till stacken. Man får ta seden dit man kommer. Och mer därtill. Imorgon vankas det fest på Mariegatan.

Savu

En dag som denna, när Helsingfors är på ett ovanligt soligt humör och jag sitter inne och ser på fotboll (Chelsea-Manchester United, det är väl försvarbart?), finns det gott om saker att tipsa om här i staden. Exempelvis skulle man kunna ta en promenad ut till Tjärholmen.

På Tjärholmen finns förutom hundrastplatser och illusion av obygd även en restaurang. Savu heter den. Allt på menyn, den dyra menyn, är rökt. När vi bodde på Norra Kajen sneglade vi ibland ut mot Savu, men vågade oss aldrig dit.

Ingen skada skedd. Den rökta Skagenröran var fantastisk, och det rökta lammet var fint det med, men mer än en gång behöver man inte besöka inrättningen. Man kan få bra mycket mer för pengarna på andra håll.

Hej Bullen

Fick en fråga av några norska kollegor idag. Frågan gällde vilket nordiskt land som är minst sett till folkmängd. Vi struntar såklart i Island, där bor det bara pingviner. Men bland de övriga fyra länderna förtecknades det alltså siffror.

Norrmännens statistik såg ut så här, mätt i miljoner invånare:

Sverige: 9,0
Danmark: 5,4
Finland: 5,3
Norge : 4,7

Om detta kan sägas två saker. Dels att vi i Norden är den politiska kartans motsvarigheter till prepubertala brevskrivare. 5,3 miljoner skulle lika gärna kunna vara 11,5 jordsnurr. Och dels att jag är prepubertal nog att bry mig om decimalerna. Bara 200.000 personer från att banka på Danmark. Kanske kan vi importera några pingviner från Island?

Och till sist. Det är alltså inte norrmännen vars kvantiteter beskrivs som har skrivit inlägget.

Snabbmat

Tillbaka från en helg i Stockholm, och utöver diverse kulturalibin, ingick ett besök på McDonald's.

I Stockholm är det lätt gjort. Det finns tretton mackedonken på dussinet i den stan. I Helsingfors däremot är det något mer av en utmaning.

Här finns nämligen två andra kedjor som redan pinkat in sina revir. Inhemska sådana. Eller egentligen bara en, eftersom Hesburger för några år sedan köpte Carrols. Den senare finns nästan inte kvar, men jag tuggade i mig en av deras burgare på Alexandersgatan idag.

Anledningen till att Carrols alls finns kvar är att finländarna helt enkelt, till Hesburgers förtret, hellre äter där. Men i min bok är det jämnt skägg mellan de två och den amerikanska jätten till förebild. Grillat är godast. Burger King lyser klart med sin frånvaro i den finska huvudstaden.

Fisk

Jag tänker inte på det längre, så det behövs att någon kommer utomlands ifrån och påminner mig om det. Det äts enorma mängder fisk i det här landet. På Haikko Herrgård blev det tydligt att det inte är en global norm. Speciellt min tyske kollega kliade sig i huvudet. Fisk varje dag? Wahnsinn!

Tänkte på det idag, när jag stoppade i mig en laxhistoria till lunch, i vilken köket hade stoppat pesto. Det fungerade inte helt friktionsfritt. Jag tröstade mig med att det kunde varit... intressantare. På Haikko serverades det en av dagarna oxfilé. Med lax inuti. Jag åt med viss diplomati. Tysken åt inte upp.

Och samma på svenska

- Välj en färg.

Kollegan hade ett antal olika almanackor i sina händer. De kom i rosa, grönt och blått. Jag valde en blå. För säkerhets skull.

- Du kan välja på finska eller svenska.

Jag tittade ner på min blåa almanacka. Den hade två sidor. En på finska, en på svenska. Och där någonstans gick min hjärna i spinn.

- Så att jag kan se vilka helgdagar Sverige har, sa jag.
- Nej. Så att du kan se samma helgdagar på svenska, sa kollegan.

Jag medger att det var ovanligt korkat. Men vad värre är. Efter fyra år i Finland har jag fortfarande inte förstått att Finlandssverige inte har något med Sverige att göra. En dag kanske jag lär mig det. Den dagen var inte idag.

Tillbaka på jorden

Jag har varit på kurs i fyra dagar i Borgå, eller närmare bestämt på Haikko Herrgård. Med jobbet. Tyvärr antog det hela formen av business snarare än pleasure, så tid för någon spaverksamhet fanns inte. Men jag teg om denna obalans i schemat.

Inte klagade jag heller när vi efter en guidad rundvandring i Gamla Borgå satte oss på Finlands enda restaurang specialiserad på sniglar, Timbaali. Trots att jag inte ens gillar sniglar. Tänk vilken tolerant person jag ändå är.

Så. Väl hemma i Helsingfors, och för att väga upp detta fullpensionstrauma, slog jag igår kväll följe med S och begav mig till Loft. Ren och ett glas rött italienskt. Veckan var räddad.

Vad är ditt problem, tänker kanske någon nu. Lugn. Jag är - givetvis - ironisk. Ironisk och väldigt, väldigt bortskämd.

Hausse

Tidigare bastutid: söndagar 21-22
Bastutid from idag: lördagar 17-18
Livskvalitetskoefficient: 133 (+35,8%)

Tankeprocess

Det är söndag, och det är förmodligen den dag i veckan då min hjärna går som mest på sparlåga. Förutom måndag möjligen, men på måndagar brukar jag ändå börja kunna få något gjort framåt eftermiddagen, så söndag är nog ändå etta.

Så först nu, sex timmar senare, slog det mig att kosmos spelade mig ett litet spratt idag. Som jag skrev tidigare förfördes jag av stolen Karusellen på Designmuseum. Vad jag inte skrev var att S och jag tog en fika innan vi begav oss dit. Och var? Jo, på Café Carusel i Brunnsparken.

Caféet är väl inget speciellt precis, men det ligger på en av Helsingfors allra vackraste platser. Staden har visserligen gjort sitt bästa för att förstöra det hela, Havsgatan lider oerhört av att ha omvandlats till något slag båtvarv, och på avstånd reser sig västra hamnens fulhet. Men det finns gott om saker på plussidan, bara havet som sträcker sig alldeles inpå räcker. Att vi idag - för första gången i år - kunde sitta på uteserveringen hjälpte förstås det med. Och måsarnas skri är barndom för mig. Söndagens intellektuella nedvarvning gör att jag är lättflirtad. Jag trivdes som fisken i vattnet.

På museum

Vår vana trogen lyckades S och jag ta oss till en av stadens muséer, först när den utställning vi velat se kommit in på sin sista dag. Bättre sent än aldrig, tänkte vi, och promenerade Högbergsgatan upp för att ta oss till vår destination, Helsingfors Designmuseum. Det som lockade var Yrjö Kukkapuro - Designer. Hela muséets övervåning var fylld med stolar, soffor och fåtöljer av olika former, och sympatiskt nog fick besökaren även provsitta utvalda verk.

Efter att ha suttit oss igenom ett par rum hamnade vi oförhappandes i Kukkopuros mästerverk, Karusellen. Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig suttit i en bekvämare möbel. Alldeles, alldeles perfekt. Tankar som gnager: kan man betala 3000 euro för en stol? Varför ska den osaliga stolen vara så skön?

Nåväl. Det var en givande och intressant utställning. Det pågår en annan utställning på Ateneum mittemot Järnvägsstationen, om konstnären Pekka Halonen. Hans konstnärshem i Tusby, Halosenniemi, besökte S och jag för ett par somrar sedan, och det är väl värt resan dit för den som har tid. Man kan ta en avstickare till Jean Sibelius gamla hem när man ändå är i krokarna. Finsk kulturhistoria, och tung sådan dessutom.

Inlägget tappar tråden kan det verka, men ha tålamod. Vad Designmuseum och Ateneum har gemensamt är trivsamma butiker. För en av konsumtionssamhället skadad individ som undertecknad är slika butiker inte sällan en av de större behållningarna vid museumbesök. Just dessa två har förutom det vanliga utbudet - typ böcker med titlar som Berlin Apartments och London Lifestyles, riktade till urbana människor som vill verka mondänt bildade, dvs såna som mig - även en hel del roliga alternativt vackra ting som viskar mitt namn om jag lägger ens bara ett finger på dem.

Det tredje muséet i Helsingfors med en rekommenderad butik är Kiasma. Jag är för övrigt även svag för museumcaféer. Kiasmas är dyrt, men inte så dumt på sommaren. Min favorit är caféet på Amos Anderssons Konstmuseum på Georgsgatan. Litet är det, men det har charm.

Kaos

Hemma från Indien i en vecka, och det är med blandade känslor jag har låtit det nordeuropeiska lugnet sluta sig runt min vardag. Helsingfors är inte Mumbai, på gott och ont.

Men det hindrar inte staden från att då och då kasta mig in i en parallell verklighet. Igår landade jag med bussen i Kampens bottenvåning, tog mig ut på Narinken, där det pågick en bisarr musiktävling i form av unga rockers i en glasbur, och spatserade bort mot Tre Smeder. Så långt var allting väl. Men sedan gick allting väldigt fel.

I ett irrationellt ögonblick bestämde jag mig för att söka mig ner i Stockmanns bottenvåning, för att möjligen söka rätt på Håkan Hellströms nya alster. Jag borde ha anat oråd, men trots allt det gula, förblev jag ovetande om de galna dagarna, och inte förrän det var för sent, när jag redan var inne i mitt i galenskapen, insåg jag mitt misstag. Jag var fast. Människor överallt, runtom, under, på. Jag var tillbaka i Indien.

Ett djupt andetag senare, under vilket jag insåg att skivan ändå inte fanns, hade jag lyckats trycka mig ut ur varuhuset. Därute rådde lugn.

Bock

Jag är inte den förste att påpeka det, långt därifrån. Men om en svensk minister hade skickat SMS med sexuella anspelningar till en strippa, hade han rykt från sin post fortare än kvickt. Vi svenskar har gjort oss av med ministrar på bra mycket lösare grunder.

Kanske var det emellertid mitt svenska ursprung som gjorde att jag genast när jag hörde nyheten om Ilkka Kanervas beteende ansåg att han borde få sparken. Jag tyckte - och tycker - att det tyder på sällsynt dåligt omdöme, allra helst av en utrikesminister.

Men nu har jag ju inte bott i Sverige på ett tag. Och kanske var det min groende finskhet som gjorde att jag efter några dagar började fundera på om jag inte var fel ute. Kanske var min första reaktion moralistisk? Kanske vore det mer sansat att låta honom sitta kvar, och sedan låta folket rösta bort honom. Eller kvar honom, om det nu är en sådan utrikesminister folket vill ha.

Rätt eller fel kändes det i alla fall vuxet att resonera kring saken och att försöka se det hela från olika håll. Att försöka acceptera beslutet att låta Kanerva sitta. För så verkade det bli.

Därför var morgonens nyhet om utrikesministerns avgång både en smula förvånande och lika delar förvirrande. Nu vet jag inte vad jag ska tycka. Vad ska jag tycka?