Av

Jag fyllde år och blev därmed äldre. Eller om det var tvärtom. Det är förmodligen bara ett sammanträffande att orden börjar ta slut, men det känns som de gör det. Jag gör ett uppehåll i väntan på att de kommer tillbaka. Vi ses då.

Systematik

Sveriges landsnummer är 46. Danmarks är 45, Norges är 47, Tysklands är 49, Plutos är 279, Alfa Centauris är 302 och Finlands är 358. Två är inte helt sanna, ni får själva räkna ut vilka.

Det har förbryllat mig lite, det finska landsnumret. Det finns lite beroende på hur man räknar 200-250 länder i världen och varför landsnumren långt överstiger det har för mig verkat lite underligt.

Journalisten i mig sökte lite i reservminnet Google och det visade det sig att den första siffran står för regionen landet ligger i. För Europa gäller siffrorna 3 och 4 och det förklarar ju varför landskoderna stiger över 250. Tydligen var rutinen att större länder fick tvåsiffriga koder, för att kompensera för deras generellt längre telefonnummer, men sedan 80-talet får alla nya länder i längan tresiffriga koder.

Det förklarar inte varför Sverige har två siffror. Än mindre varför Norge och Danmark har det. Men det förklarar en del. Ger lite mindre för mig att fundera över.

Att svära i kyrkan

På bussen hem från Esbo hamnade jag i konversation med en kollega. Om Jultomten. Med stort J. Den som det bara finns en av.

Tomten bor i Finland, sa kollegan.
Jo, sa jag, jag har hört det. Men är det verkligen helt officiellt, fortsatte jag aningslöst, det är väl bara något som finnarna har gjort anspråk på?

Om blickar kunde döda. Jag får förmodligen inga klappar i år.

Uppgradering

Jag är ingen stor anhängare av Café Engel. Tycker oftast att maten är lite torr och tråkig, men jag inser samtidigt att jag befinner mig i en överväldigande minoritet. Det är en populär plats.

En kväll som denna är jag beredd att böja mig. Vi kan börja med bordservicen. Det är man inte bortskämd med, så här norr om Malmö, eller var nu gränsen för bordservice är dragen. Jag applåderade inombords och beställde en kopp kaffe.

Sedan satt vi där i värmen och tittade ut mot det oändligt vackra Senatstorget, för kvällen befolkat av snöbollskrigande spanjorer, innan vi pulsade hemåt genom den av det vita täcket nedtystade staden. Det var ganska kallt, men sämre kan man ha det.

Flashback

Till livets göromål hör ju att handla mat. Även när snön vräker ned, grottmannen i mig säger speciellt då. Jag satte motvilligt på mig min blåa mössa och stegade alltså ner till närbutiken tidigare idag.

När jag bodde i Göteborg drog jag tidvis in extraslantar genom att arbeta i en matbutik. Många av de timmarna spenderade jag i kassan, hållandes streckkoder mot en laseravläsare, på jakt efter det lilla pip som bekräftade att varan existerade och var prisatt i butikens inventariesystem. Väldigt meditativt det hela, till den grad att en viss koma nog hade infunnit sig om det inte vore för kassabiträdets nemesis: Frukt & Grönt.

Varje äpple, gurka och kålrot hade nämligen ett nummer, vilket man var tvungen att memorera efter butikens egen nomenklatur. Varje vecka lade någon kund upp något nytt oigenkännbart och på mitt hjärnkontor letades det febrilt efter det rätta numret.

För de enstaka läsare som tagit sig så här långt i texten, här kommer min poäng. I Finland händer det inte sällan att jag kommer till kassan, lägger upp något lökigt eller liknande vegetariskt, varpå personen i kassan vänligt ber mig att väga min vara. Ty det gör kunden själv i Finland, vilket besparar såväl gissel för butikens personal som tid för kunden. Mycket begåvat. Jag har aldrig sett samma sak i Sverige. Jag begriper faktiskt inte varför.

Kallt

Jag sitter och nyser hemma i soffan, på jobbet faller den ena efter den andra kollegan offer för förkylningar, influensor och annat jox. Eventuellt blir jag tvungen att skaffa mig lite farmaka. Till apoteket alltså, eller Apteekki som det så förtjusande heter på finska.

Fram till 1970 drevs svenska apotek av enskilda apotekare. Sen var det slut med det, staten tog över. Nu verkar detta system vara på avmarsch och om det rent politiska i det kan man tycka det ena eller det andra.

Om jag i min exil förstått det rätt införs ett licenssystem i monopolets ställe. Det roar mig lite att det skapar oro, inte för att trivialisera någons oro, utan för att detta system redan finns i Finland. Det värsta som kan hända är alltså att det blir som i Finland, detta förfallna samhälle. Ve och fasa.

Väl inne på apoteket fungerar det i slutändan i stort sett likadant i de båda länderna. Det finns ett apotek i Helsingfors som är öppet dygnet runt, Universitetsapoteket på Mannerheimsvägen, liksom i Stockholm. Det är möjligt att jag är så lyckligt lottad att jag inte behövt upptäcka de större skillnaderna mellan systemen, men så värst dramatiska känns de inte. Det blir nog bra.

Omtalad

Jag har aldrig vad jag kan minnas blivit kallad för något annat än mitt förnamn eller variationer - mer eller mindre härledbara - av detsamma. Ingen har kallat mig vid mitt efternamn, om man inte räknar med den svenska försvarsmakten och det gör man inte i Finland.

Men det finns en liten gråzon här. Inte sällan i mitt yrkesmässiga liv finner jag mig kallad Törnrothin Peter. In:et på slutet av efternamnet är genetiv för den som undrar.

Jag vet förstås inte om den här formen bara används på min arbetsplats, eller är utbredd här i landet. Kanske kan någon finländare svara på den frågan?

Konst

Om du frågar mig vilka finska konstnärer du bör ta dig en titt på, sätter du mig på pottan. Det blir en kort lista. Min kunskap sträcker sig över Helene Schjerfbeck och Pekka Halonen, om man inte räknar Tove Jansson som konstnär. Och det kanske man ska.

Igår blev listan lite längre. Buss 195 tog mig till Didrichsens konstmuseum i Munksnäs. Helsingforsfödde Rafael Wardi, som inte givit namn åt en ninjasköldpadda, men vars konst sträcker sig från början av 1950-talet till än idag, ställdes ut i det lilla men sympatiska museet.

Jag tyckte mycket om denne Wardis tavlor, framförallt hans vackra oljemålningarna med Helsingforsmotiv. Jag slog mig ned i en stol, knappade fram den mer finkulturella katalogen i min iPod och kom till ro.

Att sakna ord

Finnar är väldigt stolta över sitt språk. En av anledningarna är dess ordrikedom, ett område där vi svenskar (svensktalande bör jag kanske skriva) har vissa komplex. För det mesta går jag omkring och intalar mig att sådana skillnader mest är nonsens, att erkänna sig begränsad av sitt modersmål är ju ingenting som man gör frivilligt. Men det är en ömtålig övertygelse. Någonstans i mig anar jag att finnar går omkring i en långt mer verbaliserad verklighet.

Därför blir jag lite nervös när mitt svensk-finsk-svenska lexikon i förordet tillkännager att antalet ord och uttryck inte är samma i den finsk-svenska delen som i den svensk-finska. Där är 7000 fler i den senare. Det kan visserligen tolkas i den helt motsatta riktningen. Men såpass finsk har jag hunnit bli, att jag frankt låter min oro få tolkningsföreträde.

Utbyte

S far är för tillfället i Australien. Som av en händelse kommer vi tillbringa Fars Dag, eller kvällen då, på Tavastia, tillsammans med Cut Copy. Från just Australien.

Australiens bästa(?) band, på Helsingfors bästa(!) scen. Jajamen.

Gruppdynamik

En blöt kväll i Munksnäs avslutades med en bussresa till Elielplatsen. Vi var ett större sällskap och väl i Helsingfors centrum slog masspsykosen till. Jag talar om det tillstånd som uppstår när en grupp begåvade människor plötsligt inte klarar av att ta ett enkelt beslut om var nästa stop skall intagas.

Hela händer pekade i olika riktningar, men inget klokt kom ur diskussionen. Och så hände det som så ofta händer. I sann demokratisk anda säkerställs det att alla blir lika missnöjda. Det sämsta alternativet valdes och vi hamnade på Pickwick Pub på Brunnsgatan. Inte med den bästa vilja kunde det anses vara ett bra beslut, något vi efter ett glas insåg, bara för att ta ännu ett illa genomtänkt beslut; låt oss gå till Vltava. Tänkte vi slugt.

Alldeles bredvid Järnvägsstationen ligger detta etablissemang, till vars försvar ska sägas att de serverar gott tjeckiskt öl. Men just det finns det bättre ölhallar som gör här i byn.

Vad vill jag då ha sagt med detta baksmällda yrande. Jo, detta. Vi hade ändå trevligt. Om det kan man säga två saker. Dels att sällskapet betyder mer än miljön, i Helsingfors som i alla städer. Men framförallt att utelivet här håller en väldigt hög lägstanivå. Det är svårt att misslyckas helt.

Martyr

På tal om finskalektioner. En av de finskalärare jag har haft uttryckte efter avslutad kurs sin beundrad inför de gjorda framstegen. Vi elever lapade okritiskt i oss. Men, sa läraren, så är heller ingen av er ryss. Dem kan man inte lära någonting. Slut citat.

Jag minns att jag tänkte att det var en våghalsig generalisering av 150 miljoner människor. Sen lade jag det på minnets sophög, där det har liggat till i förrgår. Jag fick de vantar jag hade önskat att jag burit på Anna-Lena Lauréns bok "De är inte kloka, de där ryssarna".

En finfin liten bok, som jag fick färdigläst på planet hem från Stockholm. Det är mycket jag inte vet om Ryssland. Förmodligen det allra mesta, när jag tänker efter. Dock fick jag bestämt intrycket att ryssar skulle kunna lära sig både det ena och det andra. Laurén för tesen att de minsann redan kan en hel del om Finland, dess historia och dess folk.

Men strunt i ryssarna nu. Boken, som alltså handlar om Ryssland, klankar på utvalda ställen ned på Sverige och svenskar. Ett fenomen som jag ofta upplever och förundras över. Svenskars politiska korrekthet är ett exempel på ett ämne som även fanns med i denna bok. Vad har det med något att göra, undrade jag stilla i min flygplansstol.

Tycker ni jag är överkänslig? Kanske. Men jag vore ju inte bloggare om jag inte önskade att världen cirklade runt mig.

Suomi

I min ambition att lära mig finska har jag ett antal allierade. Sommaruniversitetet är en sådan, hos dem tillbringar jag för tillfället tre kvällar i veckan. Men ibland känner jag att detta lärosäte inte fullt ut förstår mitt behov av tydlig pedagogik.

Det gör däremot Selkouutiset, Yles nyheter på enkel finska. En riktig vän går att ladda ned via iTunes. Morgondagens resa till Stockholm kan göras i trygg förvissning om att iPoden är laddad med finska ord.

Efterhandskonstruktion

Måndag och tidigt flyg till Oslo. Väl där fann jag mig ståendes i ett rum tillsammans med finländare och norrmän. Diskussionen flöt mot härkomster. I ett rörande ögonblick av förbrödring var de övriga helt överens om det svenska släktets enfald.

Jag lät dem hållas. Inte blandade sig Gulliver i Lilliputs alla inre angelägenheter. Ibland får man vara den större människan.

Evolution

Likt ett barn har jag svårt att acceptera att verkligheten i Sverige, även efter det att jag flyttade österut, har sin gång. Nya kulturella uttryck känns jobbiga.

Jag ska ge ett exempel. I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med mina landsmän. Kontorsjargongen är, i brist på bättre ord, fånig, men på sistone har den blivit ännu lite fånigare. I Sverige har nämligen formuleringen "jag hör vad du säger" fått fotfäste.

Med det menas inte det traditionella "jag har öron och använder dem för fånga in ljudvågor". Nej, det är istället ett annat sätt att säga "jag förstår vad du säger".

Jag tycker att den är utomordentligt enfaldigt denna fras. Och alltså ett exempel på den sorts nya kulturella uttryck som jag inte känner mig delaktig i. Om jag skulle flytta tillbaka skulle Sverige vara ett annat land än det jag lämnade. Som ni förstår är jag en banal människa.

Anpassning

Att flyga är som att åka buss, fast i luften. Helsingfors passiv-aggressiva kår av busschaufförer vägs upp av den numera makalöst sega proceduren för att ta sig igenom flygplatsernas säkerhetskontroller. Och dessa flaskhalsars funktionärer måste man ju till skillnad från busschaufförerna interagera med.

Få ställen kan ju tänkas ha en värre dylik kontrollinstans än Londons flygplatser. I söndags kväll vandrade jag genom Stansteds terminal, på väg mot säkerhetskontrollen och fruktandes det värsta. Till min glädje fann jag dock att det hela gick mycket smidigt, jag skulle kunna sträcka mig till snabbt.

Därför blev jag till min förvåning vittne till ett drama när jag stod och plockade ihop min saker efter den vanliga, men på intet sätt överdrivna, förnedringen. En äldre herre sträckte sig fram över disken för att ge lite kundåterkoppling.

Jag har bott på gränsen till Nordirland i 30 år, väste han, och jag har aldrig behövt stå ut med hälften av den här skiten. Vad sa han, tänkte jag. Vad sa du, svarade säkerhetskontrollanten. Mannen upprepade sin konstruktiva kritik, vänlig som han var.

Nu hade jag inte följt denne herres väg genom Röntgens förlovade land. Kanske hade han blivit omilt behandlad, vad vet jag. Men jag har även en annan teori. Kanske har jag, o hemska tanke, vant mig vid att bli behandlad som boskap som förberedande åtgärd inför flygresor. Kontrollen på Vanda är sannerligen inte särskilt rolig, men jag har slutat bry mig. Jag tycker mest den känns överdriven. Finland känns rätt ofarligt.

Men så ser hot också alltid större och otäckare ut inifrån än vad de gör utifrån. För något halvår sedan stegade jag genom tullen på Arlanda när en tulltjänstekvinna ställde sig bredbent i min väg. Var har vi varit, frågade hon. Jag vet inte var du har varit, vågade jag såklart inte svara, utan uttalade istället bara den andra hälften av min tanke: Jag har varit i Helsingfors.

Kvinnan tog genast ett steg åt sidan och visade med armen mot ankomsthallens dörrar. Välkommen, sa hon. Även hon valde att hålla tillbaka orden som hon måste ha tänkt: Farligheter från Finland? Vilka i hela friden skulle det vara?

Stå upp igen

Ey, yo! Av en anledning eller en annan surfade jag för några månader sedan in på Pappers hemsida och fann till min glädje att Charlie Murphy, dvs Eddies bror, den 14:e oktober skulle komma till Helsingfors för att berätta sagor på Kulturhusets scen.

Detta, insåg jag kvickt, var ett tillfälle som inte kommer igen. Jag trodde att jag skulle vara ganska ensam om den insikten, men där fick jag fel skulle det visa sig.

Nu har kvällen kommit och gått. Jag som trodde att mina populärkulturella referenser skulle vara fullt tillräckliga, fick medge att jag inte hängde med i alla svängar, och att det i (den osannolikt heterogena) publiken fanns gott om folk som skulle spöa mig i vilken amerikansk pop quiz som helst.

Nöjd med kvällen är jag hursomhelst. Lagom mycket snusk. Precis som i Magnus Betnérs monologer, bisarrt nog, en passage om strypta djur. Och annat larv. Perfekt för en kylig oktoberkväll. Det bildades lite skare på min yta.

Förresten, när vi ändå är inne på ämnet; undrar om någon anordnar pop quiz-kvällar i Helsingfors. Någon som vet?

Det personliga valet

Kommunalvalet närmar sig med stormsteg. 26:e oktober smäller det. Jag har inte en aning om vad jag ska rösta på. Jag ska rösta, givetvis ska jag det. Men på vad vet jag inte.

Kanske blir det en röst på någon från Svenska Folkpartiet, som förra gången det begav sig. Men, invänder jag mot mig själv, är inte det något av ett enfrågeparti? Och sådana drar gärna till sig knäppgökar och rättshaverister, så vad säger det om mig?

Kolonisering

Med tanke på min tidigare navelskådning känns det bra att kunna konstatera att övriga svenskar, eller i alla fall en, bidrar till Kronohagens ära och berömmelse. Rösten från öst blickar även den ut från dessa vackra kvarter. Idag, efter en kort promenad ned till salutorget och en kopp kaffe i den strålande solen, kändes Kronohagen som en väldigt bra plats att bo på. Kanske, konstaterade jag och S helt opartiskt, den bästa i hela Helsingfors.

Onside

Det blir till att åka ut och resa i världen. På onsdag kväll tar vi flyget till London.

Som jag nämnt tidigare ligger Finland ur flyghänseende något offside, vilket resulterar i ett högst begränsat urval av lågprisbolag. Om man inte ska till Asien och dit ska man ju inte så ofta, speciellt inte om man med man menar jag. Och om man med lågprisbolag menar ett bolag med låga priser.

Detta är till förtret. London är dock en av de platser till vilka även finnar (och jag) kan flyga billigt. Räddningen stavas Ryanair.

Dessvärre flyger de från Tammerfors, så jag måste ta mig dit först. Ändamålet - med betoning på målet i det här fallet - helgar förvisso detta medel, men icke desto mindre vore det förstås skönt med en billig linje från Vanda. Så med oförställd glädje kan jag konstatera att Easyjet börjar flyga mellan Helsingfors och London i november. Från Vanda. Goda nyheter för en anglofil. Indeed.

Hemlängtan

Idag sprang jag ner för kontorets trappor i ett fåfängt försök att hinna med min buss. Det gick inte bra. Jag blev stående i regnet. Nästa buss var en halvtimme borta.

I Esbo är det här ett problem. I Esbo bor du eller förflyttar dig. Du står inte och väntar och går gör du verkligen inte. I Esbo har du bil.

Ställd inför alternativen att gå in och jobba av en halvtimme till eller stå och vänta tog jag ett radikalt beslut. Jag skulle gå till närmaste hållplats från vilken jag skulle kunna ta fler än en buss. Två kilometer bort. Jag slog på min iPod, knappade in något lagom eskapistiskt och begav mig iväg. Genom bilfönstren tittade infödingarna på mig med stora ögon. Varför kör han inte, tycktes de tänka. Jag har ingen bil, tänkte jag som svar. I den esboska oktoberkvällen kände jag mig som en väldigt udda fågel.

Mina drömmars stad

Berlin. Utan min vistelse där skulle jag inte ha bosatt mig i Helsingfors, jag har mina skäl att tro det. Enkel matematik, jag träffade S i den tyska huvudstaden.

Så värst många svenska medborgare bor det heller inte i Finland. Strax över 8000, varav bara dryga 1000 i Helsingfors. Av dessa bor tolv i Kronohagen. Rent statistiskt alltså. Jag är en av dem.

Om jag jämför med hur många med finskt ursprung som bor i Sverige blir dessa siffror patetiskt små. Antalet sverigefinnar (de kallas så) beräknas vara mellan 300.000 till 500.000. I runda siffror. Det är en alldeles fantastiskt stor minoritet, och då ska man komma ihåg att det inte är helt ovanligt att flytta tillbaka till Finland igen.

En som gjort så är Jörn Donner. Jag läser just en av hans böcker.

Rapport från Berlin heter den. Donner har precis som jag spenderat tid där och dessutom har han haft den goda smaken att skriva en alldeles utmärkt bok om det. Var han har skrivit den vet jag inte, men möjligen i det trähus som familjen Donner innehar på en av Norra Kajens innergårdar.

Hur många av de elva andra svenskarna i Kronohagen som bor på Mariegatan vet jag inte heller. Helt möjligtvis någon, det är en lång gata. Men att någon av dem, liksom jag och Jörn, skulle ha bott i Berlin och på Norra Kajens innergårdar verkar väl ändå osannolikt? Fast säker kan man aldrig vara. Det är jäklar vad man ska behöva dra saker långt för att få vara unik.

Haiku #8

Lonkero på burk
En finsk kvinnas elexir
Long drink för folket

Äta ute

Det har varit en helg i restaurangernas tecken. Glaspalatset i fredags, där Gös á la Mannerheim i en tom matsal stod på menyn, följt av ett betydligt rikare befolkat Kappeli och en tallrik älgbiff igår.

Enligt mina föräldrar, på besök från den svenska huvudstaden, var det senare etablissemanget bättre. Detta sagt utan att på något sätt förringa det förra. Jag är böjd att hålla med. Den finska huvudstaden får i disciplinen gastronomiskt utbud med beröm godkänt.

Lika barn

En kollega frågade mig häromdagen vad som skiljer livet i Finland från livet i Sverige. Jag får den frågan ibland.

Jag svarade som jag brukar. Ingenting speciellt, mest språket. I övrigt är Finland absolut det land i världen som påminner mest om Sverige. Så, så. Om du är finländare och blir upprörd av detta påstående, kan jag bara säga att det motsatta förhållandet inte nödvändigtvis gäller. Så lugn.

Kollegan var skeptisk. Du tror inte, frågade hon vidare, att ditt svar är färgat av att du har bott i Finland i några år. En observation som jag naturligtvis inte kunde neka till (och det skulle bevisas - några timmar senare menade samma kollega att Fazer gör världens godaste choklad). Men det betyder inte att jag har fel.

Norrmän då, lyder den implicita invändningen. Och danskarna.

Nej. I Norge äter de inte ens lunch. Jag skulle inte överleva en vecka. Och Danmark är minst ett alkoholmonopol kort. I Finland skulle ett otränat, svenskt öga inte märka någon skillnad om det inte vore för språket. Ägaren till ett tränat öga däremot - och här menar jag givetvis mitt eller rentav mina - skriver vidare på sin blogg.

Svaret skyldig

Hemma hos S föräldrar frågade hennes mor om jag ville ha fika. En enkel fråga kan tyckas, men i svaret blottades kulturella betingelser.

Mamma S: Vill du ha kaffe?
Jag: Det är bra.
Mamma S: Reser sig för att göra kaffe.

Hon trodde att jag hade svarat ja. Jag trodde att jag hade svarat nej. Hon hade förstås rätt, det är ett förvirrat svar. "Det är bra" är bara ett sätt att slippa säga nej. Den svenska konflikträdslan förnekar sig inte.

Grinig

Neon, techno och lyckohjul som lockar med stora kramdjur.

Jag har klagat på Narinken förr. Så jag har förstås ingen rätt att vara raljant mot olika satsningar för att göra platsen levande. Men den som kom idén att ställa upp ett provisoriskt nöjesfält kan inte ha haft alla hästar hemma.

Jag kan förstås känna sympati med det, speciellt när det oddsen för succé är så fantastiskt höga. Helsingfors i oktober är en tillräcklig utmaning för ett dylikt arrangemang, men när staden är så grå som den var ikväll är det hela dömt att misslyckas. Så är det med den saken.

Reklam

Hihi.

Kaos eller konstruktion

Eller både och. De Som Bestämmer har slutgiltigt bestämt att samtliga gator i centrala Helsingfors ska grävas upp. Jag är inte helt säker på varför, men jag gissar att de helt enkelt satte sig i en helikopter, flög ett par varv runt staden och till sin förskräckelse såg att det ännu fanns gator i staden på vilka invånarna kunde ta sig fram. På sina platser tom nästan obehindrat.

Detta måste få ett slut, sa de till varandra där uppe i helikoptern. Ett blitzkrieg senare stod Helsingfors samtliga grävskopor på plats. 10-tals spårvagnslinjer drogs om, vilket är en bedrift med tanke på att det bara finns åtta. Eller möjligen tio, det beror lite på hur man räknar. Ja, ni hör. Det var inte helt lätt innan heller. Men om det vore lätt skulle alla göra det. Och så kan vi inte ha det i kollektivtrafiken. Hur skulle det se ut?

Lätt att säga ja

Väl framme i Kuopio i fredags kväll bjöd S föräldrar på Karelska piroger, med äggsmör och allt. Det slog mig att jag aldrig har skrivit om denna förträfflighet i den här bloggen. Vilken lucka!

Finländsk matkultur må ha tagit en del smällar, men det är inte rispirogernas fel. Lägg till lite ost, gurka och en kopp te och du är i hamn. Hur gott som helst.

Stå upp

Två dagar har gått sedan Kauhajoki blev centrum för hela landets tankar och självklart är det ännu tidigt att börja diskutera om saken. Att skämta om saken är självklart inte att tala om.

Trodde en samlad publik på Lilla Teatern innan Magnus Betnér drog igång en monolog riktad mot de finska vapenlagarna och de vapenförsäljare som (möjligen) sålt det aktuella vapnet. "Det finns inga risker med det här", menar dessa, och det kan man onekligen raljera om. Vilket Betnér gjorde.

Jag vet inte om jag tycker att det är helt okej. Men provokationen en stor del av poängen med hans show. Och i slutändan är det bara ord.

Tåg

Jobbar istället för att blogga just nu. En felprioritering, jag vet, men någonstans ska ju pengarna komma från. Pengar, exempelvis, för att åka tåg. På fredag ska S och jag ta järnvägen upp till Kuopio. Besöka hennes hemtrakter. Exakt vad det kostar vet jag inte, men det är heller inget som bekymrar mig.

Det är inte det att jag är så ofantligt rik, inte ens fast att jag jobbar istället för att blogga. Nej, det är istället prissättningen som lugnar mig. Det kostar lika mycket oavsett när jag köper biljetten. Det fungerar så i Finland. Jag har således ännu biljettlös.

Jag läste för någon vecka sedan om JetBlue, ett flygbolag som börjat auktionera ut flygbiljetter på eBay. Det är ett marknadsföringsknep och tillika ett experiment. Tanken är att få in 85-90% av biljettens värde, vilket ska kompenseras av att fler biljetter säljs. Att någon skulle betala mer än värdet på biljetten ter sig osannolikt, absurt rentav.

Ändå är det just så det fungerar med svenska tågbiljetter.

De svenska tågpriserna är prissatta så att de blir dyrare ju närmare resdagen den köps. Först till kvarn får mala mer mjöl. Två dygn innan avgång auktioneras sedan återstående biljetter ut på Tradera - eBay på svenska. Tanken är att lite fotarbete ger dig billiga biljetter och återstående platser går åt.

Att tidiga köpare får billigare biljetter är i sin ordning. Trist nog får det konsekvensen att även privatpersoner köper på sig biljetter för att sedan sälja dem på Tradera. Det trycker upp priserna helt generellt. Det är inte helt i sin ordning, i synnerhet inte om företaget i fråga är ett statligt monopol. Då föredrar jag det finska systemets tråkiga trygghet. Dessutom, ska jag erkänna, passar det min mindre organiserade ådra. Att köpa tågbiljetter i god tid förstår jag mig inte på.

Frånvaro

Det har varit lite tyst här i veckan. Jag har varit i Tallinn. På utbildning, förenat med en större dos nöjen.

Det är intressant att resa med finnar till Tallinn. En viss spänning ligger i luften, eftersom alla är medvetna om det mindre goda rykte som omger landsmännen i den estniska huvudstaden. För att uttrycka det klart: esterna är inte roade av dyngraka finnar i grupp.

Vi bodde på Swissotel, en alldeles nybyggd skrapa i centrala Tallinn. Enligt ett rykte - som naturligtvis inte är sant - hade hotellet en policy när det öppnade, som sade att finnar inte var välkomna. När det visade sig att affärerna blev lidande upphävdes förbudet. Jag skrattade gott åt detta, finnarna skrattade ikapp med flackande blickar.

Skälet till mängden fulla finnar är naturligtvis delvis att det är så enkelt att ta sig till Tallinn från Helsingfors. Det finns gott om färjor (mina biljetter kostade ca 70 Euro tur och retur). Det finns förstås även flyg, och för det hågade, helikopter som flyger reguljärt. Den senare tar 18 minuter. Som att ta spårvagnen till Gräsviken. Men där finns det inte billig sprit.

Det finns det däremot i Tallinn. Och billig sprit är för finnar i grupp vad marken är för en fallskärmshoppare.

Som tur är, fick jag förklarat för mig av en estnisk kollega, finns det andra grupper som är än mindre omtyckta av lokalbefolkningen. Britterna med sina svensexor exempelvis. Svenskarna som börjat komma i större mängder och som delar finnarnas kärlek till flaskan. Jag låter bli att nämna ryssarna. Så finnarna är inte värst. De kan andas ut. Visserligen med en viss promilles utslag. Men ändå. Och Tallinn är värt att besöka. Verkligen.

Kärlek & Anarki

Helsingfors präglas just nu av den årliga filmfestivalen Kärlek & Anarki. Elva dagar av udda och mindre udda filmexistenser förgyller de biografer som ännu inte blivit omvandlade till nattklubbar.

För 70 Euro blir du ägare till ett festivalpass, med vilket du kan se elva valfria filmer. S och jag delar på ett, så det blir fem filmer var plus en extra för henne. Hittills har det varit mycket lyckat.

Det fina med filmfestivaler är att vyerna vidgas. I mitt fall vidgas de till Rumänien, USA, Indien, Island och USA igen. I tur och ordning. Jag känner mig mycket kulturell. Gillar det. Funderar på att bli medlem i Filmarkivet. Börja gå på retrospektiv. Skaffa en basker. Bli allmänt svår.

Hög panna

Idag traskade jag och S genom septemberkylan, hela vägen bort till bortre Gräsviken. Det är en bedrift, Gräsviken är säkert fint för de som bor där, men med handen på hjärtat är det något av ett blåshål. Vilket visserligen är ett epitet som passar Kronohagen också, så kanske är detta första stycke delvis utan poäng.

Men strunt i det. Utflykten hade en poäng, och den var att ta oss till Kabeltrafiken. Som namnet antyder är det en fabriksbyggnad, men nuförtiden inhyser den inte så värst många kablar. Istället verkar byggnaden som ett kulturcentrum, dit man kan gå och lyssna på konserter, titta på teater, titta på utställningar eller bara ta en kopp kaffe.

Dagens mål var en konstutställning. Konstföreningen MUU ställde ut samtidskonst, i stort sett endast fotografier, av finländsk ursprung. Allt var till salu, men det mesta var ganska svårt, så det blev inga investeringar. Dyrt var det också, sa räven.

Det är ok. Kabelfabriken har i sig själv atmosfär nog för att göra ett besök värt promenaden. Fast idag var det kallt ute. Rena vintern.

Klor

Jag är en man med många talanger. Om jag får säga det själv. Jag kan duscha på mindre än en minut. Jag kan äta en 200-grams chokladkaka utan att få dåligt samvete. Jag är en inte oäven Singstar-utövare. Jag har läst hela Harry Potter-serien. Ja, ni hör. Listan kan göras lång.

Att simma hör däremot inte till listan. Jag kan förstås simma. Hålla mig flytande och så där. Men jag har aldrig känt att det skulle kunna vara en alternativ karriär. Dessutom har jag aldrig riktigt tyckt om simhallar.

I Helsingfors har detta ändrats lite. Jag går och simmar i Georgsgatans Simhall, och det är en i sanning angenäm upplevelse. Själva simhallen är en klassisk skönhet och om man går dit på lördagar är det nästan tomt. Eller söndagar om man är kvinna. Simhallen kör med segregering, varannan dag tillhör respektive kön. Därför kan man även simma naken. Man ser visserligen fantastiskt fånig ut endast iklädd simglasögon, men det kunde ju ha varit värre. Och det spelar ändå ingen roll. Om jag trivs i en simhall, då är det trivsamt på riktigt.

För bra för att vara sant?

Just nu spelar Finland landskamp mot Tyskland. VM-kval. Och just precis nu gjorde Daniel Sjölund 3-2 till Finland. Frågan i det kollektiva finska medvetandet: med hur många mål kommer Finland förlora?

Bali Hai

I djupaste Rödbergen, nästan längst upp på Stora Robertsgatan, ligger Bali Hai. Inte världens snofsigaste restaurang, men så ligger världens snofsigaste restauranger sällan i Rödbergen.

På en fredageftermiddag behöver man ju å andra sidan inte snofs. Något avslappnat är oftast bättre och då är Bali Hai en trogen kandidat. Det slår ibland över lite, men om man inte låter sig skrämmas av lite bananflugor och en alldeles väldigt avslappnad service, är maten inte alls dum.

I fredags var det dessutom dags för ett nytt kapitel i serien Chokladkakor Vi Minns. En av mina favoritserier. Chokladkaka och fredag. Det är kärlek det.

Förtur

På ett gym finns det gott om tillfällen att förnedra sig, men få saker slår att lyfta av ca 80% av de vikter personen innan dig använt. Var som bäst sysselsatt med detta idag, när Robbie Williams version av Manu Chaos Bongo Bong gick igång i högtalarna.

Att göra en nyinspelning är ju även det att riskera förnedring, då det alltid slutar i att lyssnarna är rörande överens om att originalet var bättre. Alltid. Med Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah som undantaget som bekräftar regeln. Men så är det också världshistoriens typ bästa låt.

Jag har i alla fall en liten teori om det här. Jag tror snarare att det är den version man hör först som får tolkningsföreträde. När en melodi väl trängt sig in i medvetanden, är det svårt att inte se en modifiering som en störning i Kraften. Jag vet, den är inte helt vattentät den här lilla teorin, men den leder inlägget vidare, så låt nu eventuella invändingar passera.

Det finns nämligen ett annat område där samma regel är applicerbar. I matbutikerna här i Finland går jag från gång till gång omkring och förbannar att jag inte hittar det jag letar efter. Och det är inte pga min bristande finska. Det är helt enkelt så att utbudet är mindre än i Sverige. Allt enligt min egen perception. Det är bara det att S säger samma sak om matbutikerna i Sverige, fast tvärtom då, vilket ju tyder på att en viss idé om hur sakerna ska vara ligger och skaver i våra huvuden.

I båda fallen är det lite besvärande. Vill inte tänka på inom hur många områden det kan vara så här. Att behöva ifrågasätta sig själv. Sjukt jobbigt. Tänk om jag har fel. Jag kan ha fel.

Håll i hatten

Igår kväll cyklade jag och S upp till Alphyddan, för ett besök på Borgbacken. Jag hade kommit över gratis åkband och helt oavsett bör man ju gå på tivoli åtminstone en gång per år. Eftersom nöjesparken stänger om en vecka var det dessutom så dags.

Att gå på tivoli är ju alltid en smula som att besöka sin barndom. Det är därför Flumride, om vi talar lisebergska, aldrig blir trött och det är därför Berg-och-dalbanan på Borgbacken fortfarande står kvar.

Det måste vara så. För det är knappast den gamla träbanans fart och fläkt som gör den attraktiv. Nej, det är inte gasen som är hemligheten. Det är snarare bromsen.

Längst bak i tåget står nämligen en livs levande bromsman. Han är hipp, han är cool, han är allas idol. Han, eller egentligen de, för de är några stycken, har sina foton uppsatta vid ingången. Ett statusyrke om jag någonsin sett ett.

Fast med eller utan flickidol i aktern har banan sin egen charm. Träbanor har ju det. Gott luktar den också. Tjära. Alldeles väldigt mångas barndom här i stan luktar förmodligen så.

Kamratskap

Under fotbolls-VM för några år sedan, jag minns inte vilket, såg jag en intervju med en skotsk supporter. Han klargjorde att han gladeligen skulle finna sig i ett misslyckande för sitt landslag, så länge England inte gick vidare från sitt gruppspel.

Finska friidrottsförbundet har gjort reklam för årets Finnkamp med följande slogan: "Det viktigaste är inte att vinna, utan att Sverige förlorar".

Bedårande.

Perspektiv

Läste en artikel i Economist om det engelska språket. Om det hopplösa gapet mellan det skrivna och det talade språket. Att var tredje engelsk 14-åring inte kan läsa ordentligt - vilken värdering som nu än läggs i det ordet - förmodas ha med detta att göra.

Tidigare i somras läste jag i samma tidning en artikel (en i raden) om den finska skolans förträfflighet. Kort förklarades det att varje finsk bokstav utgör ett och endast ett läte och att det inte finns oregelbundna ord (nästan inga borde nog tilläggas), vilket gör det lätt att lära sig att läsa.

För att komma till poängen. Engelska anses vara ett mycket enkelt språk. Finska anses vara ett mycket svårt språk. Men det gäller inte om du är ett barn. Jag tycker att det är hur fascinerande som helst.

Haiku #7

Ur vad föds sisu
Nio månader mörker
Tre månader regn

Here's Johnny!

Det finns en klubb ner mot centrum som heter Redrum. Har tyckt att det är ett lite knepigt namn, något slags engelsksvensk bastard, ett försök att få in att det är ett rum och att stället går i rött.

Vi hoppar till idag. Jag satt och såg The Shining ikväll. Satt och tänkte att det här blir jag inte klokare av. Möjligen skräckslagen. Sedan dök order murder upp i en spegelbild. Lite klokare blev jag ändå.

I väntan på boarding

Lite underligt kan tyckas, men jag tänkte tipsa om en elektronikbutik på Helsingfors-Vanda flygplats. Capi heter den, och jag har i evinnerliga tider gått förbi den i övertygelsen om att den, liksom alla andra flygplatsbutiker jag någonsin besökt, skulle ha en prissättning modell högre.

I maj mötte P dock upp i stan med en nyinköpt kamera från denna butik och till min förvåning var priset på leksaken lågt. Så jag köpte en likadan. Och följde upp detta vid mitt senaste besök med att införskaffa en iPod Touch, även den till ett relativt reapris.

Allt är nog inte billigt, men mycket är det. Så för den materialist som har vägarna förbi kan det vara värt en liten översyn.

Evangelium enligt Peter

Guds vrede. Inte hippieguden från det nya testamentet, nej nej. Den buttre, oförlåtande från det gamla. Eller så föreställer bilden bara en vacker kväll från i somras.

Det är bara det att teorin passar. Vi var just komna från S systersons konfirmation. 25 unga själar hade bekräftat sin kristna tro. Eller så. Jag tyckte mig inte se några skillnader från det svenska utförandet, förutom då att psalmerna sjöngs på finska. Mitt i allt fann jag mig själv funderande på hur min relation till kyrkan egentligen ser ut. Jag menar inte andligen precis, den biten kan vi lämna därhän, även om Guds vrede möjligen kan fungera som en ledtråd.

Jag menar snarare rent formellt. Min kristna tro bekräftade jag så länge jag bodde i Sverige genom att betala kyrkoskatt, vilket jag kände fungerade fint som preventivt avlat. Men, slog det mig när jag satt där i kyrkbänken, nu bor jag ju i Finland. Har jag gått ur Svenska Kyrkan därmed?

Eftersom jag ville veta, tror gör man i kyrkan*, så skrev jag ett email till Svenska Kyrkan. Eftersom Gud inte har en emailadress. Svaret blev att jag visst är medlem, så länge jag inte aktivt avsäger mig medlemskapet (i Finland kan man göra det via nätet, i Sverige är det lite knepigare). Nu har jag inga planer på det, jag har - möjligen naiva - idéer om att kyrkan gör en del nytta, men frågan är om jag verkligen kommer till himlen som icke betalande medlem. Tveksamt.

Inte är jag medlem i Finska Kyrkan heller. Känns som jag hamnat i ett mellanläge. Kanske står det något om min situation i Apokryferna. Annars får jag väl kalla det för limbo. Thomas av Aquino skulle varit stolt över min uppfinningrikedom.


* Förlåt. Jag tar fullt ansvar för hur kasst det skämtet är.

De stora frågorna

När jag var 16 gick jag på gymnasiet. Hade raster. Det var under en sådan en klasskamrat ställde frågan huruvida jag trodde att det fanns en planet någonstans i universum endast befolkad av Pamela Anderson. Eller ja, i massupplaga då. Jag var 16, så tanken var inte bara läskig, men frågan kändes retorisk och mina tankar behöll jag därför för mig själv. Teorin kom sig av att klasskamraten hade läst i en tidning att universum var oändligt. Antalet planeter och allting annat likaså. Ergo Pamelas.

Sen blev jag 17, 18, 19 och andra år och plötsligt satt jag på ett tåg på väg mot min trettionde sommars ände. Det var idag. Semestern är till skillnad mot universum allt annat än oändlig.

Tågresan var inte heller den evigt lång, men ganska. Gav tid till att tänka. Idag återkom jag till tanken att Sverige har viss anledning att känna bitterhet gentemot mig. Gav mig massor. Vaccinationer. Fluortanter. Utbildning. Allt för att jag skulle växa upp till en bildad och frisk skattebetalare. Men vad gjorde jag, så fort jag kunde stå på egna ben? Jag drog till Finland.

Nu verkar Sverige inte bry sig nämnvärt. Hur jag nu ska ta det. Men små portioner kall hämnd kommer då och då. T.ex. kommer jag inte åt allt material på Sveriges Televisions och Sveriges Radios hemsidor. Upphovsrätten spökar. Upphovsrätt, mupphovsrätt, tänker jag moget.

Och surfar istället in på sidor där jag trots allt har full åtkomst. Tankar ned Sommar från Sveriges Radios program ett. Som dessutom är bättre än liveversionerna, eftersom man slipper lyssna igenom pratarnas ibland rätt kassa låtval. Musiken sänds nämligen bara ytterst förkortad. Något om upphovsrätt. Bra det där med upphovsrätt, tänker jag moget.

På tåget lyssnar jag på Max Tegmark, Associate Professor vid MIT utanför Boston. Som plötsligt säger att universum troligen inte tar slut. Att det är oändligt. Enter Pamela, funderar jag. Max säger sig sedan tro på ett oändligt antal parallella universa. Jag känner att jag kanske inte borde försöka begripa mig på det. Äter en kanelbulle istället. Får smulor på tröjan.

Det hela skulle förstås innebära att i åtminstone ett universum är min semester oändlig. Tanken är angenäm. I det här universumet kan jag å andra sidan lyssna på Max i min nya iPod Touch. Även det är angenämt.

Evig semester. iPod Touch. Kanske går det på ett ut.

Stängt för semester

Jaakon Päivä stod det på en lapp i fikarummet. Bredvid stod det en kaka. Vad exakt firar vi, funderade jag högt. Ingen visste riktigt helt, men något om någon som kastat en kall sten i vattnet och därmed kylt ned vattnet. För att konkretisera symboliken; från Jaakon Päivä (Jakobs dag torde det bli), blir vattnet kallare.

I brist på andra förklaringar börjar min semester med denna insikt. Fyra veckor med allt kallare vatten. Det måste givetvis firas med en kaka.

Bara i Finland mina vänner.

Vi ses om en månad.

Livet är life

På jobbet har vi två tidskrifter vars popularitet slår ut allt annat. Ekonomiska magasin, tekniska allehandor och diverse annat, allt ligger i lä bakom dessa två. Den ena av dem är Kalle Anka.

Den andra är 7 Päivää, eller Seiska i folkmun. En skvallerblaska. Tänk Se & Hör.

Vad dessa två tidningar har gemensamt är att de har gott om bilder i sig. Samt att de figurerande figurerna framstår som helt fiktiva. I Kalle Anka är jag nästan helt säker på den saken. I Seiska är jag inte lika säker, men fan vet.

Den mest framstående i persongalleriet är Matti Nykänen, fyrfaldig OS-guldmedaljör i backhoppning. Efter den idrottsliga karriären tog en mindre framgångsrik sådan vid, där Matti suttit i fängelse för knivöverfall, varit något för glad i flaskan och hävt ur sig det ena odödliga citatet efter det andra.

Men folkets kärlek är en bottenlös brunn. Likt en finsk Kicki Danielsson dyker han upp i nya reportage varje vecka, oavsett vad han hittar på. Och likt TV 3 en gång gjorde Christer Pettersson till var mans egendom, agerar Matti Nykänen hustomte hos Seiska.

Det skulle visserligen kunna vara så att texten i Seiska vill förmedla något annat, något jag inte förstår. Men en bild säger mer än tusen ord. Tusen bilder säger väldigt, väldigt mycket.

Japaner på stan

Som tidigare sagt får man köpa starköl i finska livsmedelsbutiker. Vilket man alltså inte får göra i Sverige.

Kom att tänka på det här igen idag, när jag kom cyklandes nedför Esplanaden, förbi livebandet på scenen mittemot Kappeli. Ner mot hamnen till fick jag syn på ett koppel japaner som styrde sin kos mot Gamla Saluhallen.

Nu var de turister och kanske inte i första hand ute efter japansk mat. Men om de skulle vara det, så finns det i saluhallen en sushirestaurang. Som är ganska dyr, men inte oäven. Där man kan sitta och knapra på rå fisk, få lite tips på hur man håller pinnar från de japaner som trots allt vill ha japansk mat och skölja ned det hela med en Sapporo.

Och då har vi kommit till min association. För i Sverige får sushirestauranger inte servera alkohol, eftersom tillstånd endast ges om det erbjuds allsidig matlagning och lagad mat. Till vilket sushi inte räknas. Paragrafrytteri. Sverige är fantastiskt. Inte alltid på ett bra sätt.

Imageproblem

Libyens diktator Khadaffi vill inte leka med Finland. Inte med något annat land vid Nordpolen heller. Stor komik.

Messerschmitt

Under min tid i Berlin talade jag ofta med tyskar som prisade Skandinavien. Det är så vackert, sa de, och skandinaver är så trevliga. Tyska talar de dessutom ofta.

Jag ville ju förstås inte vara den som var den, så jag tog i all falsk blygsamhet åt mig av berömmet. Vem vill inte vara trevlig och språkbegåvad, om inte på riktigt så i alla fall i andras ögon?

Ändå kunde jag inte låta bli att känna ett sting av irritation. För tyskarna kunde inte bry sig mindre om jag var från Sverige eller från Norge. Skandinavischer, jawohl! Tyckte tyskarna. Som dessutom glatt antog att Finland ingick i denna kulturella enhet.

Besserwisser är förvisso ett tyskt ord, men jag lät det passera. Orkade inte ta den diskussionen. Kanske vi får skylla oss själva, tänkte jag ibland, när alla nordiska länder delar ambassadbyggnad i Berlin. Der Frosch. Grodan. Att Norden inte har någon bra engelsk översättning, utan lätt blir Scandinavia, hjälper knappast heller.

Desto underligare är att så många här uppe, i Sverige och i Finland, tror att Finland är en del av Skandinavien. Rent geografiskt har de en poäng, nordvästra Finland tillhör den skandinaviska halvön, men kulturellt räknas Finland inte dit. Inte för att det är någon stängd klubb precis. Men något ska jag ju ha mina kunskaper från mellanstadiets OÄ till. Ordnung muss sein.

Belly

Påpekade häromdagen för S att vår skivhylla mest går i moll. Ja, nickade hon, mycket osvenskt det hela.

Resonemanget går alltså ut på att svenskar är glada. Jätteglada. Och vi lyssnar följaktligen på glad musik. Dur.

Medan det i Finland är tvärtom. Melankoli och tungsinne. Sibelius och dödsmetall. Livet från den mörkare sidan.

Nu finns det förstås gott om svensk musik som vederlägger ett sådant resonemang. Liksom finsk. Men när man jämför länder måste man bli lite svartvit. Men ingen rök utan eld, så att säga, så på det stora hela får jag hålla med.

De här tankarna slog mig runt ettsnåret igår natt, när jag stog och svettades på Bellys dansgolv. Svetten kom sig av ett idogt höftskakande i kombination med en brutal värme i lokalen. Belly blandade som vanligt högt och lågt. Fram till efter midnatt var det låga i majoritet, tills den tredje DJ:n för kvällen, DJ Yolapongo, tog över kommandobryggan. Drog igång en popkavalkad av rang. Dansgolvet fylldes genast. Livsglädje. Dur, tänkte jag. Finnar kan. Det också.

Tendens

Har inte kunnat låta bli att notera att antalet konserter jag känner mig kallad till blir allt färre. De var inte överdrivet många förr heller, men jag har alltid skyllt på att Finland ligger offside och att det därför är för dyrt flyga hit en hel konsertapparat.

Att jag skulle ha blivit äldre, fått sämre koll och andra världsfrånvända teorier väljer jag bort. Hur fnyser man i bloggform? Fokuserar på andra förklaringsmodeller. Som t.ex. en jag fick föreslagen för mig på S 30-årsfest. Det har blivit dyrare att boka kända namn, i kombination med att det finns ett större utbud av lokala förmågor. Det låter i tider av sviktande skivförsäljning som en möjlig orsak. Inte heller i det ljuset framstår jag som en person med koll, men det har åtminstone inte blivit sämre. Så vi säger väl så.

Vad det hela oavsett landar i är att jag för varje större konsert jag missar känner ett sting av dåligt samvete. Som ikväll, när Bruce Springsteen* - vars musik jag aldrig lyssnat på - spelar på Olympiastadion.

Knepigt det här. Har en känsla av att det inte kommer att bli bättre. Hur suckar man i bloggform?


* Det slog mig just att allt det här länkadet till MySpace är väldigt 2006. Det känns i sammanhanget inte bra. Inte bra alls.

Nådendal

Läste igenom det sista inlägget igen och det blev väl lite förvirrat. Tänkte därför försöka vara lite tydligare i detta. Vi får se hur det går. Att skriva om ett spahotell inbjuder ju till viss lättja.

Spahotellet i fråga ligger i Nådendal och var den ena av två anledningar till att vi styrde vår kos mot Åbo den gångna helgen. Den andra anledningen var alltså Ruisrock, vilket jag hoppas framgick. Trots allt. Från Åbo är det en halvtimmes bussresa till Nådendal och de första intrycken när vi gick av bussen var positiva. Omgivningen är vacker. Tyst och lugn.

Väl inne i receptionen däremot började varningsklockorna ringa. Ingen verkade ha berättat för hotellchefen att 90-talet bara varade i tio år. Istället har speglar fått växa vilt, silver- och gulddetaljer obehindrat fått tränga sig in i alla hörn. Vi borde ha låtit oss varnas av hemsidan, ett skolexempel på hur en hemsida inte ska se ut, men - och här måste jag använda ett engelskt ord - det hela kändes nu lite tacky.

Två timmar senare var det förlåtet. Jag låg på en brits med näsan nedstoppad i ett andningshål, fullt sysselsatt med att inte göra någonting, medan två händer tillhörande en man som inte presenterade sig men som såg ut som en Pentti knådade min av IT nötta kropp.

Nådendal besöks vad vi kunde begripa inte till största del av barnfattiga par i trettioårsåldern, utan snarare av barnrika par i fyrtioårsåldern som kombinerar besöket med en tripp till Muminvärlden. Eller av konferenstyskar. Men med en sol som värmde och en Bacardi Breezer i näven, vad brydde väl vi oss om det. Att servicen på thairestaurangen där vi åt kvällsmat var superb gjorde heller inte livet svårt.

Sa jag att sängarna var sköna?

Ni märker att jag är positiv va? Vågar inget annat. Vill inte framstå som obotligt dryg. Åtminstone inte medvetet.

Från Ipanema till Igelkottsvägen

Idag tog jag mig till Östra Centrum för att spela tennis. Med mig på tunnelbanan hade jag en grupp brasilianska tonårspojkar på besök för att spela Helsinki Cup och kulturkrocken var total. I ena ändan av vagnen satt brassarna och höll hov, i den andra satt den skräckslagna lokalbefolkningen.

Det var lite av en inblick i mina egna tonår, minus resan över halva jordklotet. Sommar efter sommar, kajkandes runt på diverse fotbollsturneringar. Jag blev helt glad av att se dem. Så gammal är jag inte ännu, att en grupp skränande hormonbomber får mig att börja formulera insändarbrev om dagens förfallna ungdom. Inte än.

Men jag är nästan trettio. Och det finns ju en del som ska hinnas med innan dess. Obligatorium av diverse slag. Så gissa om jag var nöjd när jag efter den gångna helgen kunde bocka av ett sådant. Jag var på musikfestival.

Vad skriver människan, undrar du nu. Hur torr är han?

Men, om jag får gå i försvarsställning, jag spelade ju boll. Och sen blev det aldrig av. Brännö Visfestival räknas inte, det inser jag.

Men nu så. Helgens Ruisrock var dessutom ingen besvikelse. Dansk dynamit, svensk melankoli och amerikansk indierock. Visserligen spenderade jag bara en dag. Övernattade inte. Men vadå? Det är min blogg, jag bestämmer vad som räknas.

Mitt tonårsjags identitet som sportfåne fick sig förstås en törn av att jag åker iväg på musikfestivaler när det samtidigt vankas fotbollsturneringar i stan. Men det är bara en krusning på min tonåriga yta. Allt har sin tid. Och jag spelade faktiskt gitarr på den tiden, utöver bollsparkandet. Slog an hårda ackord. Drog rafinerade riff. Var ball rockrebell.

Även om det där sista kanske var en smärre överdrift. Poängen är att det går att vara både brasse och Sinatra. Drömma går ju även när man nästan är trettio.

Havshagen

I sommarkvällen vandrade jag idag hem från Vallgård. Tog när jag kom till Sörnäs vägen längs vattenlinjen, vilket innebar att jag till slut hamnade vid Havshagen. Som är Helsingfors kanske fulaste område, ett sjuttiotalsmonster fött ur tidens arkitektoniska kärlek till betong.

Precis som Sergels Torg i Stockholm och Korvhuset här i Helsingfors har har sina advokater, finns det folk som tar Havshagen i försvar. Det är ganska vackert ändå. Egentligen.

Jomensåatt.

Om jag säger så här. Det behövs inget försvar av cementkomplexen. Det går att försvara Havshagen bara genom att tala om dess omgivning. Vattnet! Det är fullt möjligt att de som bor på de övre våningarna på Hagnäskajen har stans bästa utsikt. Det är också fullt möjligt att jag skulle mörda för en sådan lägenhet.

Idag låg vattnet helt stilla, det guppades lite vid kajens bryggor. Jag fick båtavund. På en digitalskylt stod det +20. Följt av 23:00. Det är så jag vill ha det. Tänk om det alltid kunde vara så här.

En i mängden

Hemma är varhelst du lägger din hatt. Hemma är också där din brevlåda bor. När jag klev in genom farstudörren efter jobbet idag och såg ett brev adresserat till mig drog jag därför slutsatsen att jag var hemma.

I kuvertet låg två A4-ark som lät berätta att det småningom är dags att gå och rösta i Helsingfors kommunalval. För det får jag nämligen göra, inget finskt medborgarskap behövs. Det räcker att jag står skriven här i staden. Däremot får jag inte rösta i de finska riksdags- eller presidentvalen. För sådana nöjen får jag fortfarande vända mig till Sverige. Eller ja, minus presidentval då. Monarkier kopuleras ju fram utan folklig inblanding.

Nu får jag börja tänka på vad jag ska rösta på. Och på vem. Finland har ett större inslag av personval än vad Sverige har. Under valkampanjer radas det upp plakat, överallt på landets gator och torg, med trynen tillhörande våra företrädare in spe.

Jag kommer givetvis att gå och rösta. Det ska man göra. Påverka och hej och hå. Så att hemma inte blir en dålig plats. Sen är jag lite blödig på det sättet. Tycker om tanken på att få rösta i Helsingfors. Att delta. Att hemma är här.

Fåglarna

Att Hitchcock skulle ha haft planer på att göra en film i Finland och kalla den för Short Nights känns lagom bisarrt. Men på min svarta Crescent blev jag idag varse om tingens ordning.

Jag var egentligen bara ute efter lite jordgubbar. Rullade nerför Mariegatan med Salutorget i sikte. Tycker om Salutorget på sommaren. Där är livlig kommers, allt från färsk fisk till fuskpälsar till goda laxburgare till kylskåpsmagneter med diverse finska motiv kan köpas. Och jordgubbar då.

Dessvärre är det inte bara turister som gillar fisk. Även fiskmåsar gör det. Förvisso inte helt otippat, men det är här Alfred kommer in i bilden. Fåglarna är über alles. Det gör inget i sig att måsarna är så många. Problemet är att de är helt orädda. Obekymrat struttar de omkring bland borden, eller varför inte på dem, till synes ovetandes att de i egenskap av måsar borde hålla sig i luften och jaga rätt på sin egen mat. Varför flyga runt i cirklar, argumenterar dessa - det ger jag dem - vackra djur, när man kan få den serverad, säg ur näven på en japan.

Hade jag inte låtit så gnällig, hade jag argumenterat tillbaka att de är rätt äckliga. Men ibland så. Markusplatsen har sina duvor. Jag tyckte inte om dem heller. Det betyder inte att man ska avboka sina biljetter till Venedig. Eller till Helsingfors. Hitchcock bredde på en smula. Så farliga är de inte. Dessutom är jordgubbar godis.

Att göra det lite svårare än vad det är

Födelsedagsfest igår. Inte min. Men ändå.

Vid tiosnåret tog en grupp kvinnor till orda, kungjorde födelsedagsbarnens (ja, plural - 30+30) förträfflighet och stämde upp i sång för att fira de två.

Paljon onnea vaan går sången. Melodin är densamma som i den engelska Happy birthday to you.

En vers senare var det klart. Inga konstigheter där. Men en tanke knoppade mellan mina - det ska erkännas - något runda öron.

I Sverige uppstår alltid ett vakuum efter den första versen av Ja, må han leva. En outtalad fråga kräver ett svar. Är en andra vers påkallad?

Den andra versen är ett av de mer obegripliga elementen i svensk kultur. Självklart, skulle den icke-svenske Peter tänka. Skjuten på en skottkärra. Fram. Och sedan skulle jag lägga in beteendet i samma medvetenhetens folder vari små grodor och surströmming redan placerats.

Men det var inte det jag tänkte. Istället funderade jag på vad som avgör huruvida en andra vers sjungs eller inte. Är det en förolämpning om sången avstannar efter den första versen? Någon klar etikett finns inte. Istället ett ögonblicks tvekan. I dimman hittade jag inte fram till något svar på varför vi gör så mot oss själva. Så kan det gå när man hålls i de triviala tankarnas slaveri.

Babelfish

Det här är lite elakt, jag vet det. Man ska uppmuntra den som försöker. Visdomsord från mig själv, som jag ska börja tillämpa en annan dag.

Godis från barn

En dag på kontoret. Ur kontext.

Jag: Jag har verktyget, men jag vet inte hur man använder det.
Kollegan: Eftersom du är svensk.

Mångbottnat. Lågt i största allmänhet. För lätt. Jag lär mig aldrig.

Svansen mellan benen

Spenderade sex av förra veckans dagar i Sverige. Tre på Thoresta Herrgård och tre på Brännö. Sverige är inte så dumt ändå.

Däremot är Sverige utslaget ur EM. Detta bevittnade jag sittandes i en brittisk sekelskiftesstol, drickandes en dansk pilsner. I sällskap av ett tiotal finnar. I deras samvaro hade jag förväntat mig att battla mig igenom 90 minuters fotboll. Ritat upp försvarslinjer mot tusen Ni Är Värdelösa. En enkel match.

Vad som istället följde var ack så mycket grymmare. För du vet att Sverige spelar dåligt när finnarna runt dig slutar försöka sänka Sverige verbalt och istället börjar visa empati.

Var inte ledsen, Så Värdelösa Är Ni Inte. Säger de och bekräftar att det förhåller sig just exakt så. Stolthetens erosion. Mot medömkan finns inget försvar.

I solitär ensamhet

På en av det förhållandevis tomma Café Fannys stolar satt jag idag och funderade på om Sinebrychoffparken kvalificerar sig som Helsingfors trevligaste park. Surplade i mig en kopp espresso som var dubbel och knaprade på den lilla kaka som kvinnan bakom baren av någon anledning inte ville ta betalt för.

Efter moget övervägande kom jag fram till att i soligt väder och med en god bok (Montecore - briljerande briljant!) ligger parken åtminstone inom topp tre.

Lugnet jag fann stod i skarp kontrast mot den bedövande ljudvolym gårdagskvällens besök på Erottaja bjöd på. Erottaja ligger vid Skillnaden och har allt sedan jag kom till Helsingfors varit ett av de ställen till vilka jag alltid återkommit. Där går dock aldrig att föra en konversation. Det är som en något för jovialisk gammal bekant. Man förlåter bullret eftersom sällskapet alltid är så behagligt.

Igår satt jag och A och beundrade (ja alltså, inte så) de två unga herrar som agerade DJ:s. A identifierade den ena som sprungen ur Kuopio. Vilket som var deras lekfullhet inspirerande, blandingen av toner ovanligt bred och mitt och A:s gillande ansenligt stort.

Bakgrunden till vår munterhet låg dels i den låga medelåldern på barens klientel, i förhållande till min och A:s runt-trettio-streckiga närvaro. Detta i kombination med det faktum att Wham hade varit retro att spela redan för tio år sedan. Och det stannade inte där.

Det spelar ingen roll att majoriteten av barens gäster säkert inte var medvetna om att man år 2008 faktiskt inte kan spela Dr. Alban utan att framstå som rätt fånig. Inte borde kunna. Nej, tvärtom. DJ Kuopio såg gladare ut än vad som borde vara möjligt efter ett sådant djärvt drag. Så det spelar faktiskt ingen roll. 20-åringarna runt DJ-båset dansade glatt. Jag vill inte underskatta någon, men kanske var jag den ende som förstod. Mitt svenska hjärta slog igenkännande. Nostalgin gav mig varma kårar.

Kravatt

1-2. Slut på andra akten. Alltså tid för att bry sig om annat. Det har på diverse platser noterats att Sveriges förbundskapten Lasse Lagerbäck bytt träningsoverallen mot en kostym. Min teori är att han vill visa upp sig för framtida arbetsgivare. Göra lite reklam för sig själv.

Gott så. Det är stilfullt. Dessutom är det ju inte fel att klä upp sig vid högtider, och det kan vi väl sträcka oss till att en match i EM är. En detalj i utstyrseln är dock lite speciell. Översta knappen på kavajen var uppknäppt. Till det satt slipsen lite lösare. Jag funderar på om det är det som gäller i Sverige nu.

Det må vara något slags stilistisk postmodernism eller inte. Jag har sett samma lösa slipsknut på flera svenska affärsmän och kollegor, medan jag ännu inte sett samma sak i Finland. Eventuellt är finska klädkoder mer konservativa. Jag skulle kanske tom skriva mer korrekta. Om jag har rätt i min teori om Lagerbäcks klädval tror jag nämligen att han missar målet. Det som förvisso säkert är helt rätt och inne i Sverige, är inte nödvändigtvis bästa reklam globalt. Eller - hemska tanke - är det till äventyrs så att Lagerbäck har bättre koll än vad jag har? Det vore inte helt smickrande om han är mer radikal än jag.

Andra sidan är ni klara?

Det pågår ett EM i fotboll för den som har missat det. Eftersom själva matcherna bara håller på i 90 minuter, får resten av tiden fyllas ut med spekulationer och onödigt vetande. Visste ni t.ex. att en fotbollsdomare på EM-nivå gör 1412 löpvändingar under en match? Det ska jämföras med de 1100 som spelarna gör.

Mindre smalt domarvetande är att, som det brukar sägas, en bra domare inte syns. Med det menas inte att han ska vara osynlig, utan att han inte ska göra något väsen av sig. Göra sitt jobb, men inget mer. Få betalar entréavgift för att få se domaren i aktion.

Samma princip går att applicera på fotbollskommentatorer. Mindre smakar mer.

Tack vare digital-TV kan jag slå in svenskt språk på Yle:s sändningar från EM. I detta EM innebär det att jag får lyssna på herrar Chriso Vuojärvi och Kaj Kunnas. Båda är ganska pratiga. Men där Vuojärvi är finurlig, rabblandes allsköns nördigheter, är Kunnas bara jobbig. Skymmer matchen. Mycket smakar mindre, nästan inget alls. Att han dessutom har något slags såga-Sverige-Tourettes kan möjligen bidra till min aversion. Möjligen.

Så. Fick jag ur mig det. Vuojärvi kommenterar Sverige-Grekland. Ska vi säga 2-1?

Majoritetens diktatur

Finlandssvenskar kindpussas. Sägs det. Jag vet inte, det kan vara en fördom.

Det här med hur man hälsar är annars en sällsam historia. Det är så lätt att det slutar med en faux pas. Om jag får bli lite fransk, och det får jag väl när vi talar om kindpussar. Jag har personligen svårt för dem. Pussarna alltså, inte fransmän (eller kanske ibland). Kindpussar var allmänt vedertaget som hälsning när jag gick i högstadiet. Så när jag ser någon hälsa på det viset sadlar jag närmsta höga häst. Sätter mig till rätta. Så pubertalt, tänker jag, och missar grovt poängen. Blandar ihop sammanhangen. Mina högstadieår har har inget med Frankrike att göra. Borde tänka något annat. Så kontinentalt, exempelvis.

Helt ovetenskapligt har jag nämligen fått för mig att kindpussandet är en väldigt kontinental sedvänja. Åtminstone är den inte svensk. I mitt vuxna Sverige är det kramar som gäller. Inte när man första gången träffar någon, men därefter och för alltid. Jag är helt bekväm med det, tycker att det är lagom närgånget och dessutom mysigt. Finare än handslagets kylighet och lättare att hålla reda på än kindpussandets oändliga matematik (en, två, tre eller rentav fyra?).

Med en ryggsäck full av omfamningar åkte jag därför till Finland.

Det hade räckt med en magväska. För i Finland kramas man inte. Eller låt mig formulera om den meningen. I Finland kramas män inte. Inte med varandra, ej heller med kvinnor. Vilket är synd, men inte mycket att orda om.

Få saker är ju nämligen så kulturellt betingade som hur man hälsar på andra människor. Dessvärre ligger kramar lågt på Europarankingen. I Finland är det för mycket, på Kontinenten är det för lite. Och den fransman är inte född som inte anser sig ha tolkningsföreträde på detta område. Så jag får böja mig. Det finns större problem. Fast finnarna får gärna kramas mer. Hör ni det, alla finnar? Det är väldigt, väldigt enkelt att göra mig glad.

Från en stor båt till en mindre

Nog för att den var ståtlig när den gled in och lade sig invid Gamla Saluhallen, men jag tänkte skriva om en annan båt än Götheborg. Återkommer möjligen till den, men nu ska det handla om ett av Sommarhelsingfors mindre temporära nöjen.

En bit bort från Salutorget ligger Sjötullstorget, som mycket väl kan vara Helsingfors anspråkslösaste torg. En tom plats. Att det sedan ett par somrar ligger en fyrbåt vid kajen kanske inte låter som en större förbättring, men till min förtjusning är denna fyrbåt även ett café.

Relandersgrund heter båten i fråga och den har sin egen historia. På däck finns en uteservering, som när det inte blåser är alldeles väldigt trevligt. Där kan man sedan sitta och och betrakta Uspenskikatedralens polerade kupoler eller titta på de vackra träbåtar som ligger utmed Kanalstranden. Sämre kan man ha det.

Götheborg

Ikväll anländer ostindiefararen Götheborg till Helsingfors. Tänkte gå ner och titta. Sommaren 2003 stod jag på Hisingen i Göteborg och försökte få en skymt av det just sjösatta fartyget. Det gick inget vidare, såg mest en avlägsen akter och hoppas således på bättre lycka idag.

Ser fram emot det hela. Det är en vacker dag i hufvudstaden.

Extra svensk i Finnlandet

Idag är det Sveriges nationaldag. Exakt ett halvår före Finlands. Eller efter.

Det måste vara en av världens minst firade nationaldagar. Antar att vi tar vår självständighet såpass för given. Jag med. Bryr mig inte. Tyvärr lämnas hela scenen öppen för nynazister. Det känns sådär. Ambivalent.

Poängen är i alla fall att jag när jag vaknade imorse inte hade några funderingar kring dagens dignitet. Däremot förstod jag att det var fredag - casual Friday - och varmt ute. Så mitt klädval gjordes helt utan baktankar. Inte ens när min kollega med en lurig blick påpekade att jag minsann såg svensk ut idag funderade jag på saken.

När det väl slog mig var det för sent. Valet att publicera en bild på dagens skjorta är ren terapi.



Uppdatering: S ser mer nyktert på det hela. Va, säger hon. Varför skulle någon finne bry sig om det? Finnar bryr sig inte ett dugg.

Jag tror att det känns bättre så.

Kanon

På restaurang häromveckan talade kyparen svenska med oss. Vi var tre svenskar plus S som satt runt bordet. Sparris låg i våra magar. Kyparen plockade bort tallrikar. Var det gott, frågade kyparen.

När finnar driver med svenskar är det inte sällan vår oförblommade entusiasm som används som slagträ. Att allting är jättebra eller jättefint eller superkul. Jämför med amerikanskans awesome. En adjektivens inflation.

Jättegott, svarade tre svenskar därför unisont. S log för sig själv. Såsen var god, sa en svensk. Den var jättegod. Ja, sa kyparen, den är helt ok.

Här kunde tre svenskar inte låta bli att skratta. Vilken underdrift! En kypare som helt sonika avfärdar sitt kök som endast helt ok. En fullkomligt främmande företeelse.

Men vi var inte helt rätt ute. Det är helt enkelt inte det finska sättet att bre på med tjocka lager. En del av kyparens betyg på såsen kan tillskrivas hans inte perfekta svenska, men mat är sällan jättegod för en finne. Den är god. Räcker så. Funkar bra. Jättebra? Var inte så svensk.

Uppe bland molnen

Mitt i Helsingfors finns numera fyra stora konsumtionstempel. Stockmann, Kampen, Forum och Sokos. I den ordningen. Om man mäter kvalitet.

De tre första går att diskutera vilken placering de förtjänar, men sistaplatsen tillhör Sokos. Därom råder ingen tvekan. Det finns något sorgset och förfallet över varuhuset. Så dit går jag aldrig.

Det betyder ändå inte att byggnaden saknar all charm. På tionde våningen huserar Restaurang Loiste, som enligt rykten ska vara bra. Jag har inte ätit där, så ni får lita på ryktena, men utsikt är en fin ingrediens i vilket krogbesök som helst. Så även i Sokoshuset, och för den som inte vill äta finns en bar.

I lördags satt vi runt ett av denna bars bord och tittade ut över staden. På bordet stod det drinkar. Bartendern visste förvisso inte vad en Negroni kunde tänkas vara, men det visste sannerligen inte jag heller innan jag blev upplyst om saken, så det får jag förlåta. Hustak, läderfåtöljer och Rom & Cola gjorde det hela mycket trevligt. I den ordningen. Om man mäter kvantitet.

Åsikt 1.1

Jag vet. Jag har skrivit ner den svenska ambassaden i Helsingfors tidigare. Ett försök att uppdatera min åsikt gjordes i lördags, när Statens Fastighetsverk - det svenska alltså - anordnade Hemliga Rum 2008. Ambassaden här i stan var ett av dem.

Jag blev väl inte precis tagen med storm. Men det är en vacker byggnad med många fina rum, hemliga eller inte. Personalen log och var på prima humör. Och på innergården bjöds det på tranbärssaft, renklämmor och kanelbullar. Den som bjuder på sånt godis är min vän. Min syn på beskickningen är härmed reviderad.

Van Hellraiser

Det är förstås en slump att den finske statsministern är med här*. Men det är roligt ändå. Jag kan bara inte bestämma mig för om det finska i det här är roligt för att det är mitt i prick eller för att det är helt, helt fel.


* Tålamod. Det är först efter fyra minuter.

Krock

Att inte kunna gå på en konsert med en uppsättning svenska artister, arrangerad av Sveriges ambassad, för att ett besök på Ateljé Finne redan är inbokat. Det är väl ändå rakt upp i den här bloggens skjortärm?

Skola

Imorse publicerade Hufvudstadsbladet en lista på samtliga studenter som nu tar examen vid Finlands svenskspråkiga gymnasier. Det framkallar fina minnen. Min studentdag var en av mitt livs lyckligare. Med champagnefrukost eller utan.

Nu lärde jag mig nog ett och annat under mina tolv år i skolbänken. Fick relativt bra betyg. Kunskap helt konkret omvandlad till makt. Kom in på universitetet tack vare dem. Men om kunskap är makt, är ju enfald som bekant förenat med lycka.

För jag hade kunnat vara född i Finland. Och då hade mina okunskaper om 1968 års svenska avskaffande av studentexamen inte passerat lika lättvindigt. Här skriver studenterna nämligen fortfarande sådana. Om man är riktigt duktig i ett ämne får man en s.k. laudatur. Om man är löjligt duktig kan man få elva.

Allt det här får mig att känna mig såväl lite korkad som lat och curlad. För det stannar inte där. I Finland kan det nämligen dessutom behövas ett inträdesprov för att få tillträde till högre studier.

Som svensk blir jag alldeles yr. Ska allt det där jobbiga verkligen behövas, frågar jag mig själv. En djävul på min axel börjar vifta med en bunt papper. PISA står det på framsidan. Jag hoppas att han har uppfattat min fråga som retorisk. Det har han inte. Förmodligen, svarar han mig med ett flin.

Schlager

För den som vill förstå finsk kultur är årets schlagerfestival en fin möjlighet. Teräsbetoni representerar och gör det med heavy metal, denna mest finska av musikstilar.

Vi talar om bararmade killar med långt hår. Finland vann med Lordi för två år sedan, och för överskådlig framtid kommer Finland skicka bidrag som spelar hårdrock, eller åtminstone hård rock. Den tidigare preferensen tango har lagts åt sidan.

Jag är inte alls övertygad om att heavy metal är vad Europa vill ha. Finnarna håller inte med mig. I år sjungs det tom på finska. Men det är en jättebra melodi, säger finnarna. Tecken på övermod, säger jag.

Svartklädda pojkar och flickor är annars en vanlig syn på Helsingfors gator, och varje sommar samlas de i Kaisaniemiparken, då den hårdaste av festivaler arrangeras. Tuska heter den. Det hela är mycket finskt. Precis som Teräsbetoni.

För att lägga korten på bordet bör väl sägas att även Sveriges bidrag är väldigt typiskt. Tuggummipop. Samma låt en gång till. Desperat. Men jag hör att vi även skickat samma artist tidigare. Kan det stämma? Vi har väl aldrig skickat Donatella Versace?

Beppe

Det där sista var kanske lite barnsligt. Det ligger eventuellt i mina gener. Låt mig förklara.

En allmänt utbredd uppfattning bland finländare är att svenskar tillhör en ytligare kultur. Att Sverige är ABBA där Finland är Sibelius. I Sverige är svaret på hur mår du alltid bra, I Finland är svaret sant. Sverige är amerikaniserat, Finland är Finland. Osv. Ni förstår.

Till det kommer en bristande förmåga att ta hand om oss själva. Att hantera livets mörkare sidor. Döden och sånt. När tsunamin slog till borta i Asien för fyra år sen tittade många finnar över sjön och såg ett Sverige fullt av vilsna människor. Krävande typer med blicken kollektivt riktad mot någon, vem som helst som skulle kunna ordna och förklara det som hade gått snett. Att kungen fyllde det tomrummet var symptomatiskt. Denna svenska oförmåga behandlades i en tidning jag läste strax efter katastrofen. Författaren avslutade sammanfattande; alla är barn, och de tillhör det gåtfulla folket.

Jag håller inte med fullt ut. Vi är möjligen gåtfulla, men inte barn. Skulle kanske säga breda snarare än ytliga. Tycker kanske inte att allvar är en större dygd. Men så är jag också jävig. Dessutom passar teorin mina syften just nu. Så ok, svenskar är barnsliga. Jag låter det förra inlägget stå.

Pucken glider in i sarghörnet

Ja, det var ju kul att följa Sveriges bravader under helgen.

Grotesk

Jag lovade ju att återkomma till Vappu-helgen, och tänkte göra så genom att berätta lite om ett restaurangbesök. S fyllde år och P var här på besök, så vi slog på stort och bokade bord på relativt nyöppnade Grotesk vid Skillnaden.

Eftersom det var just dagen efter första maj, var lokalen nästan tom. De flesta huvudstadsbor låg hemma med betongkepsarna på, så vi fick gott om uppmärksamhet. Underligt nog framstod vår servitris som väldigt nervös, lite grön rentav. Underligt skriver jag, eftersom Grotesk är ett ganska snofsigt ställe, med priser därefter.

Men vad gör det, när hon var godhjärtad och när sparrissoppan till förrätt var mitt i prick. Tio poäng. Sparris är verkligen underskattat. Soppa också för den delen. Huvudrättsvakteln nådde inte samma nivåer, men slank ner utan större besvär. Vi toppade det hela med glass, och med glass är det som så, att den får vara rent... tja, grotesk, för att jag inte ska äta upp den med behag. Kokosglass. Ren fröjd.

I samma lokal ligger en bar. Den är snygg, på det loungiga sättet. Jag drack en Mai Tai. Romdrinkar är som sparrissoppor. Vi var glada. Blev gladare. Försvann ut i natten.

Demokrati

I dvala åkte jag taxi från flygplatsen i Vanda hem till Kronohagen idag. Har åkt den sträckan tusen gånger. Eller ja. Det känns så. Den enda kryddan är huruvida chauffören ska välja Tavastvägen eller Sörnäs Strandväg när han närmar sig slutet av den evigt långa Backasgatan. Idag, för första gången, tillfrågades jag om vilken vägen skulle bli.

Jag vaknade upp ur mina tomma tankar och fick ur mig att han gott kunde välja det själv. Ångrade mig genast. Man ska medverka i beslutsfattandet när man ges chansen. Men då var det redan för sent.

Det här är vad jag kommer minnas från den här dagen. Behöver kanske inte nämna att den har varit ganska händelsefattig.

Is i maj

En finne frågade mig i förra veckan om intresset för det pågående ishockey-VM:et i Sverige. Det är väl inget som bryr sig i Sverige längre, frågade han.

Man kan analysera det här rätt länge, och sportnörd som jag är skulle det inte tråka ut mig. Av respekt för mina mindre nördiga läsare låter jag dock bli att göra det här. Jag nöjer mig istället med att det vore att ta i att svara blankt ja på den ställda frågan. Nog finns det intresse.

Men allt är ju som bekant relativt. Jämfört med i Finland bryr sig svenskarna knapert. Skillnaden länderna emellan skulle även den kunna analyseras. En idrottshistoria att bena upp. Ett långt inlägg som vill ut. Det rycker i mina fingrar. Men nej. Jag måste lägga band på mig. Jag låter det vara.

Uppväxt

Kommer man från Helsingfors, tycker man inget vidare om Åbo. Det hela är ömsesidigt. Åbo var huvudstad fram till 1812, varefter Helsingfors tog över den rollen. Kan ju vara skäl nog att kivas.

Från Åbo kommer Hesburger. Något som Peppe fick mig halvt uppmärksam på i en kommentar till en av mina tidigare skrifter. Resten av den kunskapsluckan fyllde S i, och i kollegans bil på väg från jobbet idag, kom frågan upp igen. Det är intressant när sådana diskussioner kommer upp. Det blir uppenbart att jag har en annan allmänbildning än dem jag pratar med. Helt andra kulturella referenser.

Ett exempel. "Hej, alla barn. Jag heter Rulle. Hårrulle." De flesta svenskar drar på munnen. Eller tar sig för pannan. Vilket som, kommer det en reaktion. Medan de flesta finnar bara tycker att min humor har nått (än) lägre nivåer.

Det här kan vara lite knepigt ibland. Det händer att jag finner mig själv mitt i en grupp skrattande finnar (inte alltid åt mig), varefter jag får en förklaring som gör mig helt perplex. Lite som Bill Murrey i en japansk whiskeyreklam. Vad i hela friden har de skrattat åt?

För hur ska jag veta att det spelar roll varifrån Hesburger kommer? Och varför ska jag bry mig? Jo, det ska jag berätta. För innan dess blir jag inte finsk. Det är Sven Melanders menlösa skämt som gör mig svensk. Självklart inte bara det. Självklart inte. Sån nationalromantik lämnar jag åt sverigedemokrater och andra intellektuellt slöa stollar. Men det är en del av mitt kulturella sammanhang. Det jag menar, när jag säger att jag är svensk.

Musik full stop

Strax innan planet hem till Helsingfors skulle lyfta, fortfarande ståendes på Arlanda, satte Finnairs system på lite musik. Som stängdes av när vi var uppe bland molnen. Tanken, förmodar jag, är att lugna passagerarna. När det bestämdes vilken musik skulle spelas gick dock något snett. För inspirationen har helt uppenbart hämtas från hissar. Vilket möjligen kan förstås, sett till de respektive maskinernas funktioner, men endast, säger endast, ur det perpektivet kan det som ljöd ur högtalarna förlåtas.

Hissmusiken som spelades var nämligen (eftersom jag inte har en aning, tvingas jag här gissa lite) det tolfte eller trettonde spåret från något av Enigmas verk. Något som till och med de ansett vara utfyllnad. Kvalfull produktion minus catchy melodi det vill säga.

I mitt huvud rullade en tanke. Om vi kraschar nu, är det här den sista musiken jag någonsin hör. Tanken var inte lugnande.

Fart

I baksätet på en taxi.

Fråga: Var befinner jag mig?

På tre poäng: Hastighetsmätaren står på 210.

På två poäng: Musiken på radion är kalasdålig. Inte dålig som NKOTB:s nya singel*. Dålig som NKOTB:s första singel.

På en poäng: I farten vänder sig magen runt en rejält tilltagen schnitzel.

Jag är såklart i Tyskland. Autobahn svischade förbi, och nu sitter jag på Frankfurter Flüghafen och funderar på fartgränser.

I Sverige är jag uppväxt med udda tiotal. 30, 50, 70, 90 och 110. I Finland kör man jämna tiotal. Det verkar lite godtyckligt. Varför blev det så? Förbryllar mig lite. Inte tillräckligt för att jag ska ta reda på varför. Men väl för att döda en halvtimme i gaten med dessa tankar.


* En brasklapp här. Jag har inte hört NKOTB:s nya singel. Jag utgår dock från att den kommer att slå i Tyskland.

Efter

Jag har varit frånvarande igen i några dagar, inte skrivit något och skäms för det. Det finns gott om förmildrande omständigheter dock, och jag kommer återkomma till dem. Skriva om Vappu och dess svallvågor. Summera.

Till dess nöjer jag mig med att skriva om första majs besök på We Got Beef. Möjligen inbillade jag mig, men det kändes lite glesare mellan borden än vad som är brukligt. Av dem som ändå var där, bestod en försvarlig del av det som i våra ögon framstår som ett av Helsingfors mer karaktärsstarka stamklientel. Det är positivt, om någon undrar hur den meningen ska tolkas. Baren producerade öl, högtalarna fantastisk musik (kudos till DJ:n!), en herre som suttit och blängt på mig under en dryg timmes tid kom fram och gav mig komplimanger för min tröja och när S till sin ungdomliga glädje tillbringade klockslaget då hon fyllde 30 på dansgolvet, kändes det som kronan på en genomtrevlig kväll.

Vi hade skoj, om det inte framgått ovan. Det framgår nedan.

Glada Vappen

I Sverige tänds det brasor på Valborg. Det nöjet sparar man till midsommar i Finland, men i övrigt sparas det inte på krutet. 30:e april och 1:a maj firas Vappu, årets möjligen, troligen och förmodligen största högtid.

Första gången jag skulle till Finland på Vappu blev jag förvarnad, och om någon bestämt behöver bygga på sina fördomar om fulla finnar är detta ett utmärkt tillfälle. Den finska huvudstaden ockuperas av törstiga firare. Inget fel med det. Jag räknar kallt med att dra mitt strå till stacken. Man får ta seden dit man kommer. Och mer därtill. Imorgon vankas det fest på Mariegatan.

Savu

En dag som denna, när Helsingfors är på ett ovanligt soligt humör och jag sitter inne och ser på fotboll (Chelsea-Manchester United, det är väl försvarbart?), finns det gott om saker att tipsa om här i staden. Exempelvis skulle man kunna ta en promenad ut till Tjärholmen.

På Tjärholmen finns förutom hundrastplatser och illusion av obygd även en restaurang. Savu heter den. Allt på menyn, den dyra menyn, är rökt. När vi bodde på Norra Kajen sneglade vi ibland ut mot Savu, men vågade oss aldrig dit.

Ingen skada skedd. Den rökta Skagenröran var fantastisk, och det rökta lammet var fint det med, men mer än en gång behöver man inte besöka inrättningen. Man kan få bra mycket mer för pengarna på andra håll.

Hej Bullen

Fick en fråga av några norska kollegor idag. Frågan gällde vilket nordiskt land som är minst sett till folkmängd. Vi struntar såklart i Island, där bor det bara pingviner. Men bland de övriga fyra länderna förtecknades det alltså siffror.

Norrmännens statistik såg ut så här, mätt i miljoner invånare:

Sverige: 9,0
Danmark: 5,4
Finland: 5,3
Norge : 4,7

Om detta kan sägas två saker. Dels att vi i Norden är den politiska kartans motsvarigheter till prepubertala brevskrivare. 5,3 miljoner skulle lika gärna kunna vara 11,5 jordsnurr. Och dels att jag är prepubertal nog att bry mig om decimalerna. Bara 200.000 personer från att banka på Danmark. Kanske kan vi importera några pingviner från Island?

Och till sist. Det är alltså inte norrmännen vars kvantiteter beskrivs som har skrivit inlägget.

Snabbmat

Tillbaka från en helg i Stockholm, och utöver diverse kulturalibin, ingick ett besök på McDonald's.

I Stockholm är det lätt gjort. Det finns tretton mackedonken på dussinet i den stan. I Helsingfors däremot är det något mer av en utmaning.

Här finns nämligen två andra kedjor som redan pinkat in sina revir. Inhemska sådana. Eller egentligen bara en, eftersom Hesburger för några år sedan köpte Carrols. Den senare finns nästan inte kvar, men jag tuggade i mig en av deras burgare på Alexandersgatan idag.

Anledningen till att Carrols alls finns kvar är att finländarna helt enkelt, till Hesburgers förtret, hellre äter där. Men i min bok är det jämnt skägg mellan de två och den amerikanska jätten till förebild. Grillat är godast. Burger King lyser klart med sin frånvaro i den finska huvudstaden.

Fisk

Jag tänker inte på det längre, så det behövs att någon kommer utomlands ifrån och påminner mig om det. Det äts enorma mängder fisk i det här landet. På Haikko Herrgård blev det tydligt att det inte är en global norm. Speciellt min tyske kollega kliade sig i huvudet. Fisk varje dag? Wahnsinn!

Tänkte på det idag, när jag stoppade i mig en laxhistoria till lunch, i vilken köket hade stoppat pesto. Det fungerade inte helt friktionsfritt. Jag tröstade mig med att det kunde varit... intressantare. På Haikko serverades det en av dagarna oxfilé. Med lax inuti. Jag åt med viss diplomati. Tysken åt inte upp.

Och samma på svenska

- Välj en färg.

Kollegan hade ett antal olika almanackor i sina händer. De kom i rosa, grönt och blått. Jag valde en blå. För säkerhets skull.

- Du kan välja på finska eller svenska.

Jag tittade ner på min blåa almanacka. Den hade två sidor. En på finska, en på svenska. Och där någonstans gick min hjärna i spinn.

- Så att jag kan se vilka helgdagar Sverige har, sa jag.
- Nej. Så att du kan se samma helgdagar på svenska, sa kollegan.

Jag medger att det var ovanligt korkat. Men vad värre är. Efter fyra år i Finland har jag fortfarande inte förstått att Finlandssverige inte har något med Sverige att göra. En dag kanske jag lär mig det. Den dagen var inte idag.

Tillbaka på jorden

Jag har varit på kurs i fyra dagar i Borgå, eller närmare bestämt på Haikko Herrgård. Med jobbet. Tyvärr antog det hela formen av business snarare än pleasure, så tid för någon spaverksamhet fanns inte. Men jag teg om denna obalans i schemat.

Inte klagade jag heller när vi efter en guidad rundvandring i Gamla Borgå satte oss på Finlands enda restaurang specialiserad på sniglar, Timbaali. Trots att jag inte ens gillar sniglar. Tänk vilken tolerant person jag ändå är.

Så. Väl hemma i Helsingfors, och för att väga upp detta fullpensionstrauma, slog jag igår kväll följe med S och begav mig till Loft. Ren och ett glas rött italienskt. Veckan var räddad.

Vad är ditt problem, tänker kanske någon nu. Lugn. Jag är - givetvis - ironisk. Ironisk och väldigt, väldigt bortskämd.

Hausse

Tidigare bastutid: söndagar 21-22
Bastutid from idag: lördagar 17-18
Livskvalitetskoefficient: 133 (+35,8%)

Tankeprocess

Det är söndag, och det är förmodligen den dag i veckan då min hjärna går som mest på sparlåga. Förutom måndag möjligen, men på måndagar brukar jag ändå börja kunna få något gjort framåt eftermiddagen, så söndag är nog ändå etta.

Så först nu, sex timmar senare, slog det mig att kosmos spelade mig ett litet spratt idag. Som jag skrev tidigare förfördes jag av stolen Karusellen på Designmuseum. Vad jag inte skrev var att S och jag tog en fika innan vi begav oss dit. Och var? Jo, på Café Carusel i Brunnsparken.

Caféet är väl inget speciellt precis, men det ligger på en av Helsingfors allra vackraste platser. Staden har visserligen gjort sitt bästa för att förstöra det hela, Havsgatan lider oerhört av att ha omvandlats till något slag båtvarv, och på avstånd reser sig västra hamnens fulhet. Men det finns gott om saker på plussidan, bara havet som sträcker sig alldeles inpå räcker. Att vi idag - för första gången i år - kunde sitta på uteserveringen hjälpte förstås det med. Och måsarnas skri är barndom för mig. Söndagens intellektuella nedvarvning gör att jag är lättflirtad. Jag trivdes som fisken i vattnet.

På museum

Vår vana trogen lyckades S och jag ta oss till en av stadens muséer, först när den utställning vi velat se kommit in på sin sista dag. Bättre sent än aldrig, tänkte vi, och promenerade Högbergsgatan upp för att ta oss till vår destination, Helsingfors Designmuseum. Det som lockade var Yrjö Kukkapuro - Designer. Hela muséets övervåning var fylld med stolar, soffor och fåtöljer av olika former, och sympatiskt nog fick besökaren även provsitta utvalda verk.

Efter att ha suttit oss igenom ett par rum hamnade vi oförhappandes i Kukkopuros mästerverk, Karusellen. Jag kan ärligt säga att jag nog aldrig suttit i en bekvämare möbel. Alldeles, alldeles perfekt. Tankar som gnager: kan man betala 3000 euro för en stol? Varför ska den osaliga stolen vara så skön?

Nåväl. Det var en givande och intressant utställning. Det pågår en annan utställning på Ateneum mittemot Järnvägsstationen, om konstnären Pekka Halonen. Hans konstnärshem i Tusby, Halosenniemi, besökte S och jag för ett par somrar sedan, och det är väl värt resan dit för den som har tid. Man kan ta en avstickare till Jean Sibelius gamla hem när man ändå är i krokarna. Finsk kulturhistoria, och tung sådan dessutom.

Inlägget tappar tråden kan det verka, men ha tålamod. Vad Designmuseum och Ateneum har gemensamt är trivsamma butiker. För en av konsumtionssamhället skadad individ som undertecknad är slika butiker inte sällan en av de större behållningarna vid museumbesök. Just dessa två har förutom det vanliga utbudet - typ böcker med titlar som Berlin Apartments och London Lifestyles, riktade till urbana människor som vill verka mondänt bildade, dvs såna som mig - även en hel del roliga alternativt vackra ting som viskar mitt namn om jag lägger ens bara ett finger på dem.

Det tredje muséet i Helsingfors med en rekommenderad butik är Kiasma. Jag är för övrigt även svag för museumcaféer. Kiasmas är dyrt, men inte så dumt på sommaren. Min favorit är caféet på Amos Anderssons Konstmuseum på Georgsgatan. Litet är det, men det har charm.

Kaos

Hemma från Indien i en vecka, och det är med blandade känslor jag har låtit det nordeuropeiska lugnet sluta sig runt min vardag. Helsingfors är inte Mumbai, på gott och ont.

Men det hindrar inte staden från att då och då kasta mig in i en parallell verklighet. Igår landade jag med bussen i Kampens bottenvåning, tog mig ut på Narinken, där det pågick en bisarr musiktävling i form av unga rockers i en glasbur, och spatserade bort mot Tre Smeder. Så långt var allting väl. Men sedan gick allting väldigt fel.

I ett irrationellt ögonblick bestämde jag mig för att söka mig ner i Stockmanns bottenvåning, för att möjligen söka rätt på Håkan Hellströms nya alster. Jag borde ha anat oråd, men trots allt det gula, förblev jag ovetande om de galna dagarna, och inte förrän det var för sent, när jag redan var inne i mitt i galenskapen, insåg jag mitt misstag. Jag var fast. Människor överallt, runtom, under, på. Jag var tillbaka i Indien.

Ett djupt andetag senare, under vilket jag insåg att skivan ändå inte fanns, hade jag lyckats trycka mig ut ur varuhuset. Därute rådde lugn.