I min ambition att lära mig finska har jag ett antal allierade. Sommaruniversitetet är en sådan, hos dem tillbringar jag för tillfället tre kvällar i veckan. Men ibland känner jag att detta lärosäte inte fullt ut förstår mitt behov av tydlig pedagogik.
Det gör däremot Selkouutiset, Yles nyheter på enkel finska. En riktig vän går att ladda ned via iTunes. Morgondagens resa till Stockholm kan göras i trygg förvissning om att iPoden är laddad med finska ord.
torsdag 30 oktober 2008
måndag 27 oktober 2008
Efterhandskonstruktion
Måndag och tidigt flyg till Oslo. Väl där fann jag mig ståendes i ett rum tillsammans med finländare och norrmän. Diskussionen flöt mot härkomster. I ett rörande ögonblick av förbrödring var de övriga helt överens om det svenska släktets enfald.
Jag lät dem hållas. Inte blandade sig Gulliver i Lilliputs alla inre angelägenheter. Ibland får man vara den större människan.
Jag lät dem hållas. Inte blandade sig Gulliver i Lilliputs alla inre angelägenheter. Ibland får man vara den större människan.
fredag 24 oktober 2008
Evolution
Likt ett barn har jag svårt att acceptera att verkligheten i Sverige, även efter det att jag flyttade österut, har sin gång. Nya kulturella uttryck känns jobbiga.
Jag ska ge ett exempel. I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med mina landsmän. Kontorsjargongen är, i brist på bättre ord, fånig, men på sistone har den blivit ännu lite fånigare. I Sverige har nämligen formuleringen "jag hör vad du säger" fått fotfäste.
Med det menas inte det traditionella "jag har öron och använder dem för fånga in ljudvågor". Nej, det är istället ett annat sätt att säga "jag förstår vad du säger".
Jag tycker att den är utomordentligt enfaldigt denna fras. Och alltså ett exempel på den sorts nya kulturella uttryck som jag inte känner mig delaktig i. Om jag skulle flytta tillbaka skulle Sverige vara ett annat land än det jag lämnade. Som ni förstår är jag en banal människa.
Jag ska ge ett exempel. I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med mina landsmän. Kontorsjargongen är, i brist på bättre ord, fånig, men på sistone har den blivit ännu lite fånigare. I Sverige har nämligen formuleringen "jag hör vad du säger" fått fotfäste.
Med det menas inte det traditionella "jag har öron och använder dem för fånga in ljudvågor". Nej, det är istället ett annat sätt att säga "jag förstår vad du säger".
Jag tycker att den är utomordentligt enfaldigt denna fras. Och alltså ett exempel på den sorts nya kulturella uttryck som jag inte känner mig delaktig i. Om jag skulle flytta tillbaka skulle Sverige vara ett annat land än det jag lämnade. Som ni förstår är jag en banal människa.
onsdag 22 oktober 2008
Anpassning
Att flyga är som att åka buss, fast i luften. Helsingfors passiv-aggressiva kår av busschaufförer vägs upp av den numera makalöst sega proceduren för att ta sig igenom flygplatsernas säkerhetskontroller. Och dessa flaskhalsars funktionärer måste man ju till skillnad från busschaufförerna interagera med.
Få ställen kan ju tänkas ha en värre dylik kontrollinstans än Londons flygplatser. I söndags kväll vandrade jag genom Stansteds terminal, på väg mot säkerhetskontrollen och fruktandes det värsta. Till min glädje fann jag dock att det hela gick mycket smidigt, jag skulle kunna sträcka mig till snabbt.
Därför blev jag till min förvåning vittne till ett drama när jag stod och plockade ihop min saker efter den vanliga, men på intet sätt överdrivna, förnedringen. En äldre herre sträckte sig fram över disken för att ge lite kundåterkoppling.
Jag har bott på gränsen till Nordirland i 30 år, väste han, och jag har aldrig behövt stå ut med hälften av den här skiten. Vad sa han, tänkte jag. Vad sa du, svarade säkerhetskontrollanten. Mannen upprepade sin konstruktiva kritik, vänlig som han var.
Nu hade jag inte följt denne herres väg genom Röntgens förlovade land. Kanske hade han blivit omilt behandlad, vad vet jag. Men jag har även en annan teori. Kanske har jag, o hemska tanke, vant mig vid att bli behandlad som boskap som förberedande åtgärd inför flygresor. Kontrollen på Vanda är sannerligen inte särskilt rolig, men jag har slutat bry mig. Jag tycker mest den känns överdriven. Finland känns rätt ofarligt.
Men så ser hot också alltid större och otäckare ut inifrån än vad de gör utifrån. För något halvår sedan stegade jag genom tullen på Arlanda när en tulltjänstekvinna ställde sig bredbent i min väg. Var har vi varit, frågade hon. Jag vet inte var du har varit, vågade jag såklart inte svara, utan uttalade istället bara den andra hälften av min tanke: Jag har varit i Helsingfors.
Kvinnan tog genast ett steg åt sidan och visade med armen mot ankomsthallens dörrar. Välkommen, sa hon. Även hon valde att hålla tillbaka orden som hon måste ha tänkt: Farligheter från Finland? Vilka i hela friden skulle det vara?
Få ställen kan ju tänkas ha en värre dylik kontrollinstans än Londons flygplatser. I söndags kväll vandrade jag genom Stansteds terminal, på väg mot säkerhetskontrollen och fruktandes det värsta. Till min glädje fann jag dock att det hela gick mycket smidigt, jag skulle kunna sträcka mig till snabbt.
Därför blev jag till min förvåning vittne till ett drama när jag stod och plockade ihop min saker efter den vanliga, men på intet sätt överdrivna, förnedringen. En äldre herre sträckte sig fram över disken för att ge lite kundåterkoppling.
Jag har bott på gränsen till Nordirland i 30 år, väste han, och jag har aldrig behövt stå ut med hälften av den här skiten. Vad sa han, tänkte jag. Vad sa du, svarade säkerhetskontrollanten. Mannen upprepade sin konstruktiva kritik, vänlig som han var.
Nu hade jag inte följt denne herres väg genom Röntgens förlovade land. Kanske hade han blivit omilt behandlad, vad vet jag. Men jag har även en annan teori. Kanske har jag, o hemska tanke, vant mig vid att bli behandlad som boskap som förberedande åtgärd inför flygresor. Kontrollen på Vanda är sannerligen inte särskilt rolig, men jag har slutat bry mig. Jag tycker mest den känns överdriven. Finland känns rätt ofarligt.
Men så ser hot också alltid större och otäckare ut inifrån än vad de gör utifrån. För något halvår sedan stegade jag genom tullen på Arlanda när en tulltjänstekvinna ställde sig bredbent i min väg. Var har vi varit, frågade hon. Jag vet inte var du har varit, vågade jag såklart inte svara, utan uttalade istället bara den andra hälften av min tanke: Jag har varit i Helsingfors.
Kvinnan tog genast ett steg åt sidan och visade med armen mot ankomsthallens dörrar. Välkommen, sa hon. Även hon valde att hålla tillbaka orden som hon måste ha tänkt: Farligheter från Finland? Vilka i hela friden skulle det vara?
tisdag 14 oktober 2008
Stå upp igen
Ey, yo! Av en anledning eller en annan surfade jag för några månader sedan in på Pappers hemsida och fann till min glädje att Charlie Murphy, dvs Eddies bror, den 14:e oktober skulle komma till Helsingfors för att berätta sagor på Kulturhusets scen.
Detta, insåg jag kvickt, var ett tillfälle som inte kommer igen. Jag trodde att jag skulle vara ganska ensam om den insikten, men där fick jag fel skulle det visa sig.
Nu har kvällen kommit och gått. Jag som trodde att mina populärkulturella referenser skulle vara fullt tillräckliga, fick medge att jag inte hängde med i alla svängar, och att det i (den osannolikt heterogena) publiken fanns gott om folk som skulle spöa mig i vilken amerikansk pop quiz som helst.
Nöjd med kvällen är jag hursomhelst. Lagom mycket snusk. Precis som i Magnus Betnérs monologer, bisarrt nog, en passage om strypta djur. Och annat larv. Perfekt för en kylig oktoberkväll. Det bildades lite skare på min yta.
Förresten, när vi ändå är inne på ämnet; undrar om någon anordnar pop quiz-kvällar i Helsingfors. Någon som vet?
Detta, insåg jag kvickt, var ett tillfälle som inte kommer igen. Jag trodde att jag skulle vara ganska ensam om den insikten, men där fick jag fel skulle det visa sig.
Nu har kvällen kommit och gått. Jag som trodde att mina populärkulturella referenser skulle vara fullt tillräckliga, fick medge att jag inte hängde med i alla svängar, och att det i (den osannolikt heterogena) publiken fanns gott om folk som skulle spöa mig i vilken amerikansk pop quiz som helst.
Nöjd med kvällen är jag hursomhelst. Lagom mycket snusk. Precis som i Magnus Betnérs monologer, bisarrt nog, en passage om strypta djur. Och annat larv. Perfekt för en kylig oktoberkväll. Det bildades lite skare på min yta.
Förresten, när vi ändå är inne på ämnet; undrar om någon anordnar pop quiz-kvällar i Helsingfors. Någon som vet?
måndag 13 oktober 2008
Det personliga valet
Kommunalvalet närmar sig med stormsteg. 26:e oktober smäller det. Jag har inte en aning om vad jag ska rösta på. Jag ska rösta, givetvis ska jag det. Men på vad vet jag inte.
Kanske blir det en röst på någon från Svenska Folkpartiet, som förra gången det begav sig. Men, invänder jag mot mig själv, är inte det något av ett enfrågeparti? Och sådana drar gärna till sig knäppgökar och rättshaverister, så vad säger det om mig?
Kanske blir det en röst på någon från Svenska Folkpartiet, som förra gången det begav sig. Men, invänder jag mot mig själv, är inte det något av ett enfrågeparti? Och sådana drar gärna till sig knäppgökar och rättshaverister, så vad säger det om mig?
söndag 12 oktober 2008
Kolonisering
Med tanke på min tidigare navelskådning känns det bra att kunna konstatera att övriga svenskar, eller i alla fall en, bidrar till Kronohagens ära och berömmelse. Rösten från öst blickar även den ut från dessa vackra kvarter. Idag, efter en kort promenad ned till salutorget och en kopp kaffe i den strålande solen, kändes Kronohagen som en väldigt bra plats att bo på. Kanske, konstaterade jag och S helt opartiskt, den bästa i hela Helsingfors.
Onside
Det blir till att åka ut och resa i världen. På onsdag kväll tar vi flyget till London.
Som jag nämnt tidigare ligger Finland ur flyghänseende något offside, vilket resulterar i ett högst begränsat urval av lågprisbolag. Om man inte ska till Asien och dit ska man ju inte så ofta, speciellt inte om man med man menar jag. Och om man med lågprisbolag menar ett bolag med låga priser.
Detta är till förtret. London är dock en av de platser till vilka även finnar (och jag) kan flyga billigt. Räddningen stavas Ryanair.
Dessvärre flyger de från Tammerfors, så jag måste ta mig dit först. Ändamålet - med betoning på målet i det här fallet - helgar förvisso detta medel, men icke desto mindre vore det förstås skönt med en billig linje från Vanda. Så med oförställd glädje kan jag konstatera att Easyjet börjar flyga mellan Helsingfors och London i november. Från Vanda. Goda nyheter för en anglofil. Indeed.
Som jag nämnt tidigare ligger Finland ur flyghänseende något offside, vilket resulterar i ett högst begränsat urval av lågprisbolag. Om man inte ska till Asien och dit ska man ju inte så ofta, speciellt inte om man med man menar jag. Och om man med lågprisbolag menar ett bolag med låga priser.
Detta är till förtret. London är dock en av de platser till vilka även finnar (och jag) kan flyga billigt. Räddningen stavas Ryanair.
Dessvärre flyger de från Tammerfors, så jag måste ta mig dit först. Ändamålet - med betoning på målet i det här fallet - helgar förvisso detta medel, men icke desto mindre vore det förstås skönt med en billig linje från Vanda. Så med oförställd glädje kan jag konstatera att Easyjet börjar flyga mellan Helsingfors och London i november. Från Vanda. Goda nyheter för en anglofil. Indeed.
torsdag 9 oktober 2008
Hemlängtan
Idag sprang jag ner för kontorets trappor i ett fåfängt försök att hinna med min buss. Det gick inte bra. Jag blev stående i regnet. Nästa buss var en halvtimme borta.
I Esbo är det här ett problem. I Esbo bor du eller förflyttar dig. Du står inte och väntar och går gör du verkligen inte. I Esbo har du bil.
Ställd inför alternativen att gå in och jobba av en halvtimme till eller stå och vänta tog jag ett radikalt beslut. Jag skulle gå till närmaste hållplats från vilken jag skulle kunna ta fler än en buss. Två kilometer bort. Jag slog på min iPod, knappade in något lagom eskapistiskt och begav mig iväg. Genom bilfönstren tittade infödingarna på mig med stora ögon. Varför kör han inte, tycktes de tänka. Jag har ingen bil, tänkte jag som svar. I den esboska oktoberkvällen kände jag mig som en väldigt udda fågel.
I Esbo är det här ett problem. I Esbo bor du eller förflyttar dig. Du står inte och väntar och går gör du verkligen inte. I Esbo har du bil.
Ställd inför alternativen att gå in och jobba av en halvtimme till eller stå och vänta tog jag ett radikalt beslut. Jag skulle gå till närmaste hållplats från vilken jag skulle kunna ta fler än en buss. Två kilometer bort. Jag slog på min iPod, knappade in något lagom eskapistiskt och begav mig iväg. Genom bilfönstren tittade infödingarna på mig med stora ögon. Varför kör han inte, tycktes de tänka. Jag har ingen bil, tänkte jag som svar. I den esboska oktoberkvällen kände jag mig som en väldigt udda fågel.
onsdag 8 oktober 2008
Mina drömmars stad
Berlin. Utan min vistelse där skulle jag inte ha bosatt mig i Helsingfors, jag har mina skäl att tro det. Enkel matematik, jag träffade S i den tyska huvudstaden.
Så värst många svenska medborgare bor det heller inte i Finland. Strax över 8000, varav bara dryga 1000 i Helsingfors. Av dessa bor tolv i Kronohagen. Rent statistiskt alltså. Jag är en av dem.
Om jag jämför med hur många med finskt ursprung som bor i Sverige blir dessa siffror patetiskt små. Antalet sverigefinnar (de kallas så) beräknas vara mellan 300.000 till 500.000. I runda siffror. Det är en alldeles fantastiskt stor minoritet, och då ska man komma ihåg att det inte är helt ovanligt att flytta tillbaka till Finland igen.
En som gjort så är Jörn Donner. Jag läser just en av hans böcker.
Rapport från Berlin heter den. Donner har precis som jag spenderat tid där och dessutom har han haft den goda smaken att skriva en alldeles utmärkt bok om det. Var han har skrivit den vet jag inte, men möjligen i det trähus som familjen Donner innehar på en av Norra Kajens innergårdar.
Hur många av de elva andra svenskarna i Kronohagen som bor på Mariegatan vet jag inte heller. Helt möjligtvis någon, det är en lång gata. Men att någon av dem, liksom jag och Jörn, skulle ha bott i Berlin och på Norra Kajens innergårdar verkar väl ändå osannolikt? Fast säker kan man aldrig vara. Det är jäklar vad man ska behöva dra saker långt för att få vara unik.
Så värst många svenska medborgare bor det heller inte i Finland. Strax över 8000, varav bara dryga 1000 i Helsingfors. Av dessa bor tolv i Kronohagen. Rent statistiskt alltså. Jag är en av dem.
Om jag jämför med hur många med finskt ursprung som bor i Sverige blir dessa siffror patetiskt små. Antalet sverigefinnar (de kallas så) beräknas vara mellan 300.000 till 500.000. I runda siffror. Det är en alldeles fantastiskt stor minoritet, och då ska man komma ihåg att det inte är helt ovanligt att flytta tillbaka till Finland igen.
En som gjort så är Jörn Donner. Jag läser just en av hans böcker.
Rapport från Berlin heter den. Donner har precis som jag spenderat tid där och dessutom har han haft den goda smaken att skriva en alldeles utmärkt bok om det. Var han har skrivit den vet jag inte, men möjligen i det trähus som familjen Donner innehar på en av Norra Kajens innergårdar.
Hur många av de elva andra svenskarna i Kronohagen som bor på Mariegatan vet jag inte heller. Helt möjligtvis någon, det är en lång gata. Men att någon av dem, liksom jag och Jörn, skulle ha bott i Berlin och på Norra Kajens innergårdar verkar väl ändå osannolikt? Fast säker kan man aldrig vara. Det är jäklar vad man ska behöva dra saker långt för att få vara unik.
måndag 6 oktober 2008
söndag 5 oktober 2008
Äta ute
Det har varit en helg i restaurangernas tecken. Glaspalatset i fredags, där Gös á la Mannerheim i en tom matsal stod på menyn, följt av ett betydligt rikare befolkat Kappeli och en tallrik älgbiff igår.
Enligt mina föräldrar, på besök från den svenska huvudstaden, var det senare etablissemanget bättre. Detta sagt utan att på något sätt förringa det förra. Jag är böjd att hålla med. Den finska huvudstaden får i disciplinen gastronomiskt utbud med beröm godkänt.
Enligt mina föräldrar, på besök från den svenska huvudstaden, var det senare etablissemanget bättre. Detta sagt utan att på något sätt förringa det förra. Jag är böjd att hålla med. Den finska huvudstaden får i disciplinen gastronomiskt utbud med beröm godkänt.
torsdag 2 oktober 2008
Lika barn
En kollega frågade mig häromdagen vad som skiljer livet i Finland från livet i Sverige. Jag får den frågan ibland.
Jag svarade som jag brukar. Ingenting speciellt, mest språket. I övrigt är Finland absolut det land i världen som påminner mest om Sverige. Så, så. Om du är finländare och blir upprörd av detta påstående, kan jag bara säga att det motsatta förhållandet inte nödvändigtvis gäller. Så lugn.
Kollegan var skeptisk. Du tror inte, frågade hon vidare, att ditt svar är färgat av att du har bott i Finland i några år. En observation som jag naturligtvis inte kunde neka till (och det skulle bevisas - några timmar senare menade samma kollega att Fazer gör världens godaste choklad). Men det betyder inte att jag har fel.
Norrmän då, lyder den implicita invändningen. Och danskarna.
Nej. I Norge äter de inte ens lunch. Jag skulle inte överleva en vecka. Och Danmark är minst ett alkoholmonopol kort. I Finland skulle ett otränat, svenskt öga inte märka någon skillnad om det inte vore för språket. Ägaren till ett tränat öga däremot - och här menar jag givetvis mitt eller rentav mina - skriver vidare på sin blogg.
Jag svarade som jag brukar. Ingenting speciellt, mest språket. I övrigt är Finland absolut det land i världen som påminner mest om Sverige. Så, så. Om du är finländare och blir upprörd av detta påstående, kan jag bara säga att det motsatta förhållandet inte nödvändigtvis gäller. Så lugn.
Kollegan var skeptisk. Du tror inte, frågade hon vidare, att ditt svar är färgat av att du har bott i Finland i några år. En observation som jag naturligtvis inte kunde neka till (och det skulle bevisas - några timmar senare menade samma kollega att Fazer gör världens godaste choklad). Men det betyder inte att jag har fel.
Norrmän då, lyder den implicita invändningen. Och danskarna.
Nej. I Norge äter de inte ens lunch. Jag skulle inte överleva en vecka. Och Danmark är minst ett alkoholmonopol kort. I Finland skulle ett otränat, svenskt öga inte märka någon skillnad om det inte vore för språket. Ägaren till ett tränat öga däremot - och här menar jag givetvis mitt eller rentav mina - skriver vidare på sin blogg.
Svaret skyldig
Hemma hos S föräldrar frågade hennes mor om jag ville ha fika. En enkel fråga kan tyckas, men i svaret blottades kulturella betingelser.
Mamma S: Vill du ha kaffe?
Jag: Det är bra.
Mamma S: Reser sig för att göra kaffe.
Hon trodde att jag hade svarat ja. Jag trodde att jag hade svarat nej. Hon hade förstås rätt, det är ett förvirrat svar. "Det är bra" är bara ett sätt att slippa säga nej. Den svenska konflikträdslan förnekar sig inte.
Mamma S: Vill du ha kaffe?
Jag: Det är bra.
Mamma S: Reser sig för att göra kaffe.
Hon trodde att jag hade svarat ja. Jag trodde att jag hade svarat nej. Hon hade förstås rätt, det är ett förvirrat svar. "Det är bra" är bara ett sätt att slippa säga nej. Den svenska konflikträdslan förnekar sig inte.
Grinig
Neon, techno och lyckohjul som lockar med stora kramdjur.
Jag har klagat på Narinken förr. Så jag har förstås ingen rätt att vara raljant mot olika satsningar för att göra platsen levande. Men den som kom idén att ställa upp ett provisoriskt nöjesfält kan inte ha haft alla hästar hemma.
Jag kan förstås känna sympati med det, speciellt när det oddsen för succé är så fantastiskt höga. Helsingfors i oktober är en tillräcklig utmaning för ett dylikt arrangemang, men när staden är så grå som den var ikväll är det hela dömt att misslyckas. Så är det med den saken.
Jag har klagat på Narinken förr. Så jag har förstås ingen rätt att vara raljant mot olika satsningar för att göra platsen levande. Men den som kom idén att ställa upp ett provisoriskt nöjesfält kan inte ha haft alla hästar hemma.
Jag kan förstås känna sympati med det, speciellt när det oddsen för succé är så fantastiskt höga. Helsingfors i oktober är en tillräcklig utmaning för ett dylikt arrangemang, men när staden är så grå som den var ikväll är det hela dömt att misslyckas. Så är det med den saken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)