Jag tycker om öl, det är gott. Till min lycka kan jag köpa starköl i vilken livsmedelbutik som helst. Det kan jag inte i Sverige.
Systembolaget har i Sverige monopol på att sälja drycker med mer än 3,5% alkohol. Vilket namn, har jag alltid tänkt. Kollade upp saken, och det kommer tydligen från mitten av 1800-talet när olika städer hade utskänkningsbolag. Göteborgs Utskänkningsbolag startades 1865, och detta system spreds sen ut över landet. Man kallade dem systembolag.
I Finland heter samma monopol Alko. Inga konstigheter.
fredag 20 juli 2007
torsdag 19 juli 2007
Upphämtning
När Sverige och Finland möts i ishockey vinner Sverige alltid genom att ha en otrolig, orättvis tur. Finnarnas smeknamn, ett av dem, på svensken är Alexander Lukas. Kalle Ankas kusin alltså.
Nu vinner ju inte Sverige alls alltid. Ibland blir det oavgjort. Minns Anders "Masken" Carlssons och Mats Sundins klassiska kvitteringar i slutminuten.
Den här svenska turen gäller inte bara idrott, utan kan appliceras på många områden, där vi svenskar oförtjänt är större, fler, bättre eller rentav snyggare.
Men så finns Kent. Visserligen från Eskilstuna, men med tre finska och bara futtiga två svenska medlemmar. Finnar anser att Kent är finska och att de sjunger på svenska gör ingenting. Musiken är ju så väldigt bra. Finsk majoritet har säkerställt detta.
Men ack. Nu har Sverige utjämnat. Harri Mänty har lämnat bandet. 2-2. Fattas nu bara att de tar in en svensk gitarrist. Kvaliteten på musiken skulle i finska öron, såklart, bli sämre. Och sen skulle matchen vara slut. Som vanligt.
Den som lever får se. Kent kommer till Helsingfors i November. Förhoppningsvis till Tavastia. Drömma går ju.
Nu vinner ju inte Sverige alls alltid. Ibland blir det oavgjort. Minns Anders "Masken" Carlssons och Mats Sundins klassiska kvitteringar i slutminuten.
Den här svenska turen gäller inte bara idrott, utan kan appliceras på många områden, där vi svenskar oförtjänt är större, fler, bättre eller rentav snyggare.
Men så finns Kent. Visserligen från Eskilstuna, men med tre finska och bara futtiga två svenska medlemmar. Finnar anser att Kent är finska och att de sjunger på svenska gör ingenting. Musiken är ju så väldigt bra. Finsk majoritet har säkerställt detta.
Men ack. Nu har Sverige utjämnat. Harri Mänty har lämnat bandet. 2-2. Fattas nu bara att de tar in en svensk gitarrist. Kvaliteten på musiken skulle i finska öron, såklart, bli sämre. Och sen skulle matchen vara slut. Som vanligt.
Den som lever får se. Kent kommer till Helsingfors i November. Förhoppningsvis till Tavastia. Drömma går ju.
onsdag 18 juli 2007
Självkänsla
Av alla flygplatser jag har varit på, är Helsingfors-Vanda den som jag besökt flest gånger. För besöker den är just det man gör, flygplatsen (flygstationen på finlandssvenska) försöker få fler att flyga via Helsingfors med sin "Reason to fly"-reklam. För man flyger ju inte för resmålets skull, utan för att flygplatsen är så fantastisk!
Nog om själva flygplatsen. Det jag ville skriva var om en reklamskylt som satt uppe länge och väl, just vid bagagebanden så att ingen kunde missa budskapet. Där stod: "6 - Finland´s best result in the Eurovision Song Contest. Ever." Eller nåt sånt. Sen stod där även något som hade med själva produkten i fråga att göra. Minns inte vad det var, men sätter mina slantar på telefoni.
Den där reklamen gjorde mig alltid deprimerad. Den var förstås inte riktad till mig, utan till turister och affärsmän som skulle fås att förstå vilken härlig självdistans finnar har. Humor, liksom. Inte tar vi det där tönteriet på allvar, det är det bara svenskar som gör. Och bögar. Svenska bögar framförallt.
Men så är det inte. Finland är det land som har den längsta obrutna följden av deltagande. Och man tar det på stort allvar, minst lika stort som i Sverige, även om få vill erkänna det.
Nu är skylten förstås borta, efter Lordis jordskredsseger i Aten. Jag tycker det är himla skönt, så slipper jag bli välkomnad hem med en stor suck.
Nog om själva flygplatsen. Det jag ville skriva var om en reklamskylt som satt uppe länge och väl, just vid bagagebanden så att ingen kunde missa budskapet. Där stod: "6 - Finland´s best result in the Eurovision Song Contest. Ever." Eller nåt sånt. Sen stod där även något som hade med själva produkten i fråga att göra. Minns inte vad det var, men sätter mina slantar på telefoni.
Den där reklamen gjorde mig alltid deprimerad. Den var förstås inte riktad till mig, utan till turister och affärsmän som skulle fås att förstå vilken härlig självdistans finnar har. Humor, liksom. Inte tar vi det där tönteriet på allvar, det är det bara svenskar som gör. Och bögar. Svenska bögar framförallt.
Men så är det inte. Finland är det land som har den längsta obrutna följden av deltagande. Och man tar det på stort allvar, minst lika stort som i Sverige, även om få vill erkänna det.
Nu är skylten förstås borta, efter Lordis jordskredsseger i Aten. Jag tycker det är himla skönt, så slipper jag bli välkomnad hem med en stor suck.
Kronohagen
Jag bor i Kronohagen, och har gjort så under hela min tid i Helsingfors, om man bortser från mina första två veckor i Berghäll. Kronohagen har fått sitt vackra namn eftersom Kronan lät sina hästar beta där på den tiden när det fanns en Krona. Staten har fortfarande ett starkt grepp om den här delen av staden, där finns gott om ministerier. Där ligger Finlands Bank, Riddarhuset, Senatstorget, med Finlands möjligen vackraste byggnad, Domkyrkan, men också, och inte minst, presidentens palats. Bredvid det finns tom en liten högvakt, även om det är oklart vad de egentligen vaktar.
En följd av att Kronohagen är en halvö och att det finns så gott om officiella byggnader är att det är ett av stadens lugnaste områden. För lugnt, tycker vissa. På kvällarna är det liksom ingen som bara passerar förbi. Och på vintern blåser det snålt från havet. Men då har man missat att just kombinationen av det storslagna och det avslappnade är en fin poäng med området. Ingen annanstans i Helsingfors kan man se så många vackra hus, och ingen annanstans känner jag mig så säker som i Kronohagen. Och det vill inte säga lite i lilla, trygga Hufvudstaden.
Havet är helt centralt, och Norra Kajen är förutom sin trista trafik en vacker promenad. Där finns Tjärholmen som sticker ut som en pir och där det kryllar av soldyrkare när sommaren faller på och även Vedkajen, med sin på sommaren vackra samling av träskutor. På Norra Kajen huserar även släkten Donner.
Att det är lugnt betyder inte att det är dött. Det finns lite liv här med, och favoriten just nu är den lilla uteserveringen i Elisabetsskvären. Finns det någon i Sverige som säger skvär om en plats numera? Jag antar att det kommer från square. Det finns en och annan restaurang och bar med, även om de flesta kanske inte är så värst fantastiska. Den bästa maten fås antagligen på Kuurna på Sjötullsgatan, och om jag måste välja en bar blir det nog Underbar på Snellmansgatan, även om Marian Helmi på samma gata är en rätt mysig liten ölstuga. Och just det ja, höll på att glömma Mariegatans eviga karaokeparty¨. Alltid fest på Pata Ässä.
En följd av att Kronohagen är en halvö och att det finns så gott om officiella byggnader är att det är ett av stadens lugnaste områden. För lugnt, tycker vissa. På kvällarna är det liksom ingen som bara passerar förbi. Och på vintern blåser det snålt från havet. Men då har man missat att just kombinationen av det storslagna och det avslappnade är en fin poäng med området. Ingen annanstans i Helsingfors kan man se så många vackra hus, och ingen annanstans känner jag mig så säker som i Kronohagen. Och det vill inte säga lite i lilla, trygga Hufvudstaden.
Havet är helt centralt, och Norra Kajen är förutom sin trista trafik en vacker promenad. Där finns Tjärholmen som sticker ut som en pir och där det kryllar av soldyrkare när sommaren faller på och även Vedkajen, med sin på sommaren vackra samling av träskutor. På Norra Kajen huserar även släkten Donner.
Att det är lugnt betyder inte att det är dött. Det finns lite liv här med, och favoriten just nu är den lilla uteserveringen i Elisabetsskvären. Finns det någon i Sverige som säger skvär om en plats numera? Jag antar att det kommer från square. Det finns en och annan restaurang och bar med, även om de flesta kanske inte är så värst fantastiska. Den bästa maten fås antagligen på Kuurna på Sjötullsgatan, och om jag måste välja en bar blir det nog Underbar på Snellmansgatan, även om Marian Helmi på samma gata är en rätt mysig liten ölstuga. Och just det ja, höll på att glömma Mariegatans eviga karaokeparty¨. Alltid fest på Pata Ässä.
tisdag 17 juli 2007
Lite om Finland
Jo alltså, jag tänkte skriva några rader om Finland och då i synnerhet ur mitt egna, lilla, svenska perspektiv. Finland är det land som tar emot flest svenska turister, och om man tänker på det en stund, är det nästan kusligt hur lite svenskar vet om sitt östra grannland.
Jag är en lika god kålsupare. Om jag inte hade träffat min flickvän, hade jag fortsatt leva utan knappt någon aning om vad som händer på andra sidan Östersjön. Det finns tusen exempel, men det är kanske onödigt att räkna upp dem alla, så här är två:
- fem procent av alla finnar är finlandsvenskar. Vad som utgör en finlandsvensk är nog svårare att svara på idag än för säg 75 år sedan, men kort sammanfattat är en finlandsvensk en finne som talar svenska som modersmål. Det här är ju ett på alla sätt fullkomligt fantastiskt faktum, och vi svenskar borde ha full koll på dem så att vi kan utnyttja denna tillgång. Men icke.
- i stark paradox till den första punkten står insikten, som har nått mig den hårda vägen, att finnar i gemen inte vill tala svenska. Rentav undviker att göra det, om de ens kan. Och det kan de verkligen inte alltid. Ändå envisas den ene svenske turisten efter den andre med att tala svenska när de forsar ut från Siljalainen för att spendera sina nyväxlade eurosedlar på Esplanaden.
Man kan riktigt se i hur besvärande det är, när Håkan eller Lena kommer fram och beställer på klingande rikssvenska, utan att ha en tanke på om Juha eller Outi verkligen förstår.
Jag har en teori om det här, som kanske kan förklara båda dessa saker. Men jag tar det en annan gång.
Jag är en lika god kålsupare. Om jag inte hade träffat min flickvän, hade jag fortsatt leva utan knappt någon aning om vad som händer på andra sidan Östersjön. Det finns tusen exempel, men det är kanske onödigt att räkna upp dem alla, så här är två:
- fem procent av alla finnar är finlandsvenskar. Vad som utgör en finlandsvensk är nog svårare att svara på idag än för säg 75 år sedan, men kort sammanfattat är en finlandsvensk en finne som talar svenska som modersmål. Det här är ju ett på alla sätt fullkomligt fantastiskt faktum, och vi svenskar borde ha full koll på dem så att vi kan utnyttja denna tillgång. Men icke.
- i stark paradox till den första punkten står insikten, som har nått mig den hårda vägen, att finnar i gemen inte vill tala svenska. Rentav undviker att göra det, om de ens kan. Och det kan de verkligen inte alltid. Ändå envisas den ene svenske turisten efter den andre med att tala svenska när de forsar ut från Siljalainen för att spendera sina nyväxlade eurosedlar på Esplanaden.
Man kan riktigt se i hur besvärande det är, när Håkan eller Lena kommer fram och beställer på klingande rikssvenska, utan att ha en tanke på om Juha eller Outi verkligen förstår.
Jag har en teori om det här, som kanske kan förklara båda dessa saker. Men jag tar det en annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)