Systematik

Sveriges landsnummer är 46. Danmarks är 45, Norges är 47, Tysklands är 49, Plutos är 279, Alfa Centauris är 302 och Finlands är 358. Två är inte helt sanna, ni får själva räkna ut vilka.

Det har förbryllat mig lite, det finska landsnumret. Det finns lite beroende på hur man räknar 200-250 länder i världen och varför landsnumren långt överstiger det har för mig verkat lite underligt.

Journalisten i mig sökte lite i reservminnet Google och det visade det sig att den första siffran står för regionen landet ligger i. För Europa gäller siffrorna 3 och 4 och det förklarar ju varför landskoderna stiger över 250. Tydligen var rutinen att större länder fick tvåsiffriga koder, för att kompensera för deras generellt längre telefonnummer, men sedan 80-talet får alla nya länder i längan tresiffriga koder.

Det förklarar inte varför Sverige har två siffror. Än mindre varför Norge och Danmark har det. Men det förklarar en del. Ger lite mindre för mig att fundera över.

Att svära i kyrkan

På bussen hem från Esbo hamnade jag i konversation med en kollega. Om Jultomten. Med stort J. Den som det bara finns en av.

Tomten bor i Finland, sa kollegan.
Jo, sa jag, jag har hört det. Men är det verkligen helt officiellt, fortsatte jag aningslöst, det är väl bara något som finnarna har gjort anspråk på?

Om blickar kunde döda. Jag får förmodligen inga klappar i år.

Uppgradering

Jag är ingen stor anhängare av Café Engel. Tycker oftast att maten är lite torr och tråkig, men jag inser samtidigt att jag befinner mig i en överväldigande minoritet. Det är en populär plats.

En kväll som denna är jag beredd att böja mig. Vi kan börja med bordservicen. Det är man inte bortskämd med, så här norr om Malmö, eller var nu gränsen för bordservice är dragen. Jag applåderade inombords och beställde en kopp kaffe.

Sedan satt vi där i värmen och tittade ut mot det oändligt vackra Senatstorget, för kvällen befolkat av snöbollskrigande spanjorer, innan vi pulsade hemåt genom den av det vita täcket nedtystade staden. Det var ganska kallt, men sämre kan man ha det.

Flashback

Till livets göromål hör ju att handla mat. Även när snön vräker ned, grottmannen i mig säger speciellt då. Jag satte motvilligt på mig min blåa mössa och stegade alltså ner till närbutiken tidigare idag.

När jag bodde i Göteborg drog jag tidvis in extraslantar genom att arbeta i en matbutik. Många av de timmarna spenderade jag i kassan, hållandes streckkoder mot en laseravläsare, på jakt efter det lilla pip som bekräftade att varan existerade och var prisatt i butikens inventariesystem. Väldigt meditativt det hela, till den grad att en viss koma nog hade infunnit sig om det inte vore för kassabiträdets nemesis: Frukt & Grönt.

Varje äpple, gurka och kålrot hade nämligen ett nummer, vilket man var tvungen att memorera efter butikens egen nomenklatur. Varje vecka lade någon kund upp något nytt oigenkännbart och på mitt hjärnkontor letades det febrilt efter det rätta numret.

För de enstaka läsare som tagit sig så här långt i texten, här kommer min poäng. I Finland händer det inte sällan att jag kommer till kassan, lägger upp något lökigt eller liknande vegetariskt, varpå personen i kassan vänligt ber mig att väga min vara. Ty det gör kunden själv i Finland, vilket besparar såväl gissel för butikens personal som tid för kunden. Mycket begåvat. Jag har aldrig sett samma sak i Sverige. Jag begriper faktiskt inte varför.

Kallt

Jag sitter och nyser hemma i soffan, på jobbet faller den ena efter den andra kollegan offer för förkylningar, influensor och annat jox. Eventuellt blir jag tvungen att skaffa mig lite farmaka. Till apoteket alltså, eller Apteekki som det så förtjusande heter på finska.

Fram till 1970 drevs svenska apotek av enskilda apotekare. Sen var det slut med det, staten tog över. Nu verkar detta system vara på avmarsch och om det rent politiska i det kan man tycka det ena eller det andra.

Om jag i min exil förstått det rätt införs ett licenssystem i monopolets ställe. Det roar mig lite att det skapar oro, inte för att trivialisera någons oro, utan för att detta system redan finns i Finland. Det värsta som kan hända är alltså att det blir som i Finland, detta förfallna samhälle. Ve och fasa.

Väl inne på apoteket fungerar det i slutändan i stort sett likadant i de båda länderna. Det finns ett apotek i Helsingfors som är öppet dygnet runt, Universitetsapoteket på Mannerheimsvägen, liksom i Stockholm. Det är möjligt att jag är så lyckligt lottad att jag inte behövt upptäcka de större skillnaderna mellan systemen, men så värst dramatiska känns de inte. Det blir nog bra.

Omtalad

Jag har aldrig vad jag kan minnas blivit kallad för något annat än mitt förnamn eller variationer - mer eller mindre härledbara - av detsamma. Ingen har kallat mig vid mitt efternamn, om man inte räknar med den svenska försvarsmakten och det gör man inte i Finland.

Men det finns en liten gråzon här. Inte sällan i mitt yrkesmässiga liv finner jag mig kallad Törnrothin Peter. In:et på slutet av efternamnet är genetiv för den som undrar.

Jag vet förstås inte om den här formen bara används på min arbetsplats, eller är utbredd här i landet. Kanske kan någon finländare svara på den frågan?

Konst

Om du frågar mig vilka finska konstnärer du bör ta dig en titt på, sätter du mig på pottan. Det blir en kort lista. Min kunskap sträcker sig över Helene Schjerfbeck och Pekka Halonen, om man inte räknar Tove Jansson som konstnär. Och det kanske man ska.

Igår blev listan lite längre. Buss 195 tog mig till Didrichsens konstmuseum i Munksnäs. Helsingforsfödde Rafael Wardi, som inte givit namn åt en ninjasköldpadda, men vars konst sträcker sig från början av 1950-talet till än idag, ställdes ut i det lilla men sympatiska museet.

Jag tyckte mycket om denne Wardis tavlor, framförallt hans vackra oljemålningarna med Helsingforsmotiv. Jag slog mig ned i en stol, knappade fram den mer finkulturella katalogen i min iPod och kom till ro.

Att sakna ord

Finnar är väldigt stolta över sitt språk. En av anledningarna är dess ordrikedom, ett område där vi svenskar (svensktalande bör jag kanske skriva) har vissa komplex. För det mesta går jag omkring och intalar mig att sådana skillnader mest är nonsens, att erkänna sig begränsad av sitt modersmål är ju ingenting som man gör frivilligt. Men det är en ömtålig övertygelse. Någonstans i mig anar jag att finnar går omkring i en långt mer verbaliserad verklighet.

Därför blir jag lite nervös när mitt svensk-finsk-svenska lexikon i förordet tillkännager att antalet ord och uttryck inte är samma i den finsk-svenska delen som i den svensk-finska. Där är 7000 fler i den senare. Det kan visserligen tolkas i den helt motsatta riktningen. Men såpass finsk har jag hunnit bli, att jag frankt låter min oro få tolkningsföreträde.

Utbyte

S far är för tillfället i Australien. Som av en händelse kommer vi tillbringa Fars Dag, eller kvällen då, på Tavastia, tillsammans med Cut Copy. Från just Australien.

Australiens bästa(?) band, på Helsingfors bästa(!) scen. Jajamen.

Gruppdynamik

En blöt kväll i Munksnäs avslutades med en bussresa till Elielplatsen. Vi var ett större sällskap och väl i Helsingfors centrum slog masspsykosen till. Jag talar om det tillstånd som uppstår när en grupp begåvade människor plötsligt inte klarar av att ta ett enkelt beslut om var nästa stop skall intagas.

Hela händer pekade i olika riktningar, men inget klokt kom ur diskussionen. Och så hände det som så ofta händer. I sann demokratisk anda säkerställs det att alla blir lika missnöjda. Det sämsta alternativet valdes och vi hamnade på Pickwick Pub på Brunnsgatan. Inte med den bästa vilja kunde det anses vara ett bra beslut, något vi efter ett glas insåg, bara för att ta ännu ett illa genomtänkt beslut; låt oss gå till Vltava. Tänkte vi slugt.

Alldeles bredvid Järnvägsstationen ligger detta etablissemang, till vars försvar ska sägas att de serverar gott tjeckiskt öl. Men just det finns det bättre ölhallar som gör här i byn.

Vad vill jag då ha sagt med detta baksmällda yrande. Jo, detta. Vi hade ändå trevligt. Om det kan man säga två saker. Dels att sällskapet betyder mer än miljön, i Helsingfors som i alla städer. Men framförallt att utelivet här håller en väldigt hög lägstanivå. Det är svårt att misslyckas helt.

Martyr

På tal om finskalektioner. En av de finskalärare jag har haft uttryckte efter avslutad kurs sin beundrad inför de gjorda framstegen. Vi elever lapade okritiskt i oss. Men, sa läraren, så är heller ingen av er ryss. Dem kan man inte lära någonting. Slut citat.

Jag minns att jag tänkte att det var en våghalsig generalisering av 150 miljoner människor. Sen lade jag det på minnets sophög, där det har liggat till i förrgår. Jag fick de vantar jag hade önskat att jag burit på Anna-Lena Lauréns bok "De är inte kloka, de där ryssarna".

En finfin liten bok, som jag fick färdigläst på planet hem från Stockholm. Det är mycket jag inte vet om Ryssland. Förmodligen det allra mesta, när jag tänker efter. Dock fick jag bestämt intrycket att ryssar skulle kunna lära sig både det ena och det andra. Laurén för tesen att de minsann redan kan en hel del om Finland, dess historia och dess folk.

Men strunt i ryssarna nu. Boken, som alltså handlar om Ryssland, klankar på utvalda ställen ned på Sverige och svenskar. Ett fenomen som jag ofta upplever och förundras över. Svenskars politiska korrekthet är ett exempel på ett ämne som även fanns med i denna bok. Vad har det med något att göra, undrade jag stilla i min flygplansstol.

Tycker ni jag är överkänslig? Kanske. Men jag vore ju inte bloggare om jag inte önskade att världen cirklade runt mig.