Uppe bland molnen

Mitt i Helsingfors finns numera fyra stora konsumtionstempel. Stockmann, Kampen, Forum och Sokos. I den ordningen. Om man mäter kvalitet.

De tre första går att diskutera vilken placering de förtjänar, men sistaplatsen tillhör Sokos. Därom råder ingen tvekan. Det finns något sorgset och förfallet över varuhuset. Så dit går jag aldrig.

Det betyder ändå inte att byggnaden saknar all charm. På tionde våningen huserar Restaurang Loiste, som enligt rykten ska vara bra. Jag har inte ätit där, så ni får lita på ryktena, men utsikt är en fin ingrediens i vilket krogbesök som helst. Så även i Sokoshuset, och för den som inte vill äta finns en bar.

I lördags satt vi runt ett av denna bars bord och tittade ut över staden. På bordet stod det drinkar. Bartendern visste förvisso inte vad en Negroni kunde tänkas vara, men det visste sannerligen inte jag heller innan jag blev upplyst om saken, så det får jag förlåta. Hustak, läderfåtöljer och Rom & Cola gjorde det hela mycket trevligt. I den ordningen. Om man mäter kvantitet.

Åsikt 1.1

Jag vet. Jag har skrivit ner den svenska ambassaden i Helsingfors tidigare. Ett försök att uppdatera min åsikt gjordes i lördags, när Statens Fastighetsverk - det svenska alltså - anordnade Hemliga Rum 2008. Ambassaden här i stan var ett av dem.

Jag blev väl inte precis tagen med storm. Men det är en vacker byggnad med många fina rum, hemliga eller inte. Personalen log och var på prima humör. Och på innergården bjöds det på tranbärssaft, renklämmor och kanelbullar. Den som bjuder på sånt godis är min vän. Min syn på beskickningen är härmed reviderad.

Van Hellraiser

Det är förstås en slump att den finske statsministern är med här*. Men det är roligt ändå. Jag kan bara inte bestämma mig för om det finska i det här är roligt för att det är mitt i prick eller för att det är helt, helt fel.


* Tålamod. Det är först efter fyra minuter.

Krock

Att inte kunna gå på en konsert med en uppsättning svenska artister, arrangerad av Sveriges ambassad, för att ett besök på Ateljé Finne redan är inbokat. Det är väl ändå rakt upp i den här bloggens skjortärm?

Skola

Imorse publicerade Hufvudstadsbladet en lista på samtliga studenter som nu tar examen vid Finlands svenskspråkiga gymnasier. Det framkallar fina minnen. Min studentdag var en av mitt livs lyckligare. Med champagnefrukost eller utan.

Nu lärde jag mig nog ett och annat under mina tolv år i skolbänken. Fick relativt bra betyg. Kunskap helt konkret omvandlad till makt. Kom in på universitetet tack vare dem. Men om kunskap är makt, är ju enfald som bekant förenat med lycka.

För jag hade kunnat vara född i Finland. Och då hade mina okunskaper om 1968 års svenska avskaffande av studentexamen inte passerat lika lättvindigt. Här skriver studenterna nämligen fortfarande sådana. Om man är riktigt duktig i ett ämne får man en s.k. laudatur. Om man är löjligt duktig kan man få elva.

Allt det här får mig att känna mig såväl lite korkad som lat och curlad. För det stannar inte där. I Finland kan det nämligen dessutom behövas ett inträdesprov för att få tillträde till högre studier.

Som svensk blir jag alldeles yr. Ska allt det där jobbiga verkligen behövas, frågar jag mig själv. En djävul på min axel börjar vifta med en bunt papper. PISA står det på framsidan. Jag hoppas att han har uppfattat min fråga som retorisk. Det har han inte. Förmodligen, svarar han mig med ett flin.

Schlager

För den som vill förstå finsk kultur är årets schlagerfestival en fin möjlighet. Teräsbetoni representerar och gör det med heavy metal, denna mest finska av musikstilar.

Vi talar om bararmade killar med långt hår. Finland vann med Lordi för två år sedan, och för överskådlig framtid kommer Finland skicka bidrag som spelar hårdrock, eller åtminstone hård rock. Den tidigare preferensen tango har lagts åt sidan.

Jag är inte alls övertygad om att heavy metal är vad Europa vill ha. Finnarna håller inte med mig. I år sjungs det tom på finska. Men det är en jättebra melodi, säger finnarna. Tecken på övermod, säger jag.

Svartklädda pojkar och flickor är annars en vanlig syn på Helsingfors gator, och varje sommar samlas de i Kaisaniemiparken, då den hårdaste av festivaler arrangeras. Tuska heter den. Det hela är mycket finskt. Precis som Teräsbetoni.

För att lägga korten på bordet bör väl sägas att även Sveriges bidrag är väldigt typiskt. Tuggummipop. Samma låt en gång till. Desperat. Men jag hör att vi även skickat samma artist tidigare. Kan det stämma? Vi har väl aldrig skickat Donatella Versace?

Beppe

Det där sista var kanske lite barnsligt. Det ligger eventuellt i mina gener. Låt mig förklara.

En allmänt utbredd uppfattning bland finländare är att svenskar tillhör en ytligare kultur. Att Sverige är ABBA där Finland är Sibelius. I Sverige är svaret på hur mår du alltid bra, I Finland är svaret sant. Sverige är amerikaniserat, Finland är Finland. Osv. Ni förstår.

Till det kommer en bristande förmåga att ta hand om oss själva. Att hantera livets mörkare sidor. Döden och sånt. När tsunamin slog till borta i Asien för fyra år sen tittade många finnar över sjön och såg ett Sverige fullt av vilsna människor. Krävande typer med blicken kollektivt riktad mot någon, vem som helst som skulle kunna ordna och förklara det som hade gått snett. Att kungen fyllde det tomrummet var symptomatiskt. Denna svenska oförmåga behandlades i en tidning jag läste strax efter katastrofen. Författaren avslutade sammanfattande; alla är barn, och de tillhör det gåtfulla folket.

Jag håller inte med fullt ut. Vi är möjligen gåtfulla, men inte barn. Skulle kanske säga breda snarare än ytliga. Tycker kanske inte att allvar är en större dygd. Men så är jag också jävig. Dessutom passar teorin mina syften just nu. Så ok, svenskar är barnsliga. Jag låter det förra inlägget stå.

Pucken glider in i sarghörnet

Ja, det var ju kul att följa Sveriges bravader under helgen.

Grotesk

Jag lovade ju att återkomma till Vappu-helgen, och tänkte göra så genom att berätta lite om ett restaurangbesök. S fyllde år och P var här på besök, så vi slog på stort och bokade bord på relativt nyöppnade Grotesk vid Skillnaden.

Eftersom det var just dagen efter första maj, var lokalen nästan tom. De flesta huvudstadsbor låg hemma med betongkepsarna på, så vi fick gott om uppmärksamhet. Underligt nog framstod vår servitris som väldigt nervös, lite grön rentav. Underligt skriver jag, eftersom Grotesk är ett ganska snofsigt ställe, med priser därefter.

Men vad gör det, när hon var godhjärtad och när sparrissoppan till förrätt var mitt i prick. Tio poäng. Sparris är verkligen underskattat. Soppa också för den delen. Huvudrättsvakteln nådde inte samma nivåer, men slank ner utan större besvär. Vi toppade det hela med glass, och med glass är det som så, att den får vara rent... tja, grotesk, för att jag inte ska äta upp den med behag. Kokosglass. Ren fröjd.

I samma lokal ligger en bar. Den är snygg, på det loungiga sättet. Jag drack en Mai Tai. Romdrinkar är som sparrissoppor. Vi var glada. Blev gladare. Försvann ut i natten.

Demokrati

I dvala åkte jag taxi från flygplatsen i Vanda hem till Kronohagen idag. Har åkt den sträckan tusen gånger. Eller ja. Det känns så. Den enda kryddan är huruvida chauffören ska välja Tavastvägen eller Sörnäs Strandväg när han närmar sig slutet av den evigt långa Backasgatan. Idag, för första gången, tillfrågades jag om vilken vägen skulle bli.

Jag vaknade upp ur mina tomma tankar och fick ur mig att han gott kunde välja det själv. Ångrade mig genast. Man ska medverka i beslutsfattandet när man ges chansen. Men då var det redan för sent.

Det här är vad jag kommer minnas från den här dagen. Behöver kanske inte nämna att den har varit ganska händelsefattig.

Is i maj

En finne frågade mig i förra veckan om intresset för det pågående ishockey-VM:et i Sverige. Det är väl inget som bryr sig i Sverige längre, frågade han.

Man kan analysera det här rätt länge, och sportnörd som jag är skulle det inte tråka ut mig. Av respekt för mina mindre nördiga läsare låter jag dock bli att göra det här. Jag nöjer mig istället med att det vore att ta i att svara blankt ja på den ställda frågan. Nog finns det intresse.

Men allt är ju som bekant relativt. Jämfört med i Finland bryr sig svenskarna knapert. Skillnaden länderna emellan skulle även den kunna analyseras. En idrottshistoria att bena upp. Ett långt inlägg som vill ut. Det rycker i mina fingrar. Men nej. Jag måste lägga band på mig. Jag låter det vara.

Uppväxt

Kommer man från Helsingfors, tycker man inget vidare om Åbo. Det hela är ömsesidigt. Åbo var huvudstad fram till 1812, varefter Helsingfors tog över den rollen. Kan ju vara skäl nog att kivas.

Från Åbo kommer Hesburger. Något som Peppe fick mig halvt uppmärksam på i en kommentar till en av mina tidigare skrifter. Resten av den kunskapsluckan fyllde S i, och i kollegans bil på väg från jobbet idag, kom frågan upp igen. Det är intressant när sådana diskussioner kommer upp. Det blir uppenbart att jag har en annan allmänbildning än dem jag pratar med. Helt andra kulturella referenser.

Ett exempel. "Hej, alla barn. Jag heter Rulle. Hårrulle." De flesta svenskar drar på munnen. Eller tar sig för pannan. Vilket som, kommer det en reaktion. Medan de flesta finnar bara tycker att min humor har nått (än) lägre nivåer.

Det här kan vara lite knepigt ibland. Det händer att jag finner mig själv mitt i en grupp skrattande finnar (inte alltid åt mig), varefter jag får en förklaring som gör mig helt perplex. Lite som Bill Murrey i en japansk whiskeyreklam. Vad i hela friden har de skrattat åt?

För hur ska jag veta att det spelar roll varifrån Hesburger kommer? Och varför ska jag bry mig? Jo, det ska jag berätta. För innan dess blir jag inte finsk. Det är Sven Melanders menlösa skämt som gör mig svensk. Självklart inte bara det. Självklart inte. Sån nationalromantik lämnar jag åt sverigedemokrater och andra intellektuellt slöa stollar. Men det är en del av mitt kulturella sammanhang. Det jag menar, när jag säger att jag är svensk.

Musik full stop

Strax innan planet hem till Helsingfors skulle lyfta, fortfarande ståendes på Arlanda, satte Finnairs system på lite musik. Som stängdes av när vi var uppe bland molnen. Tanken, förmodar jag, är att lugna passagerarna. När det bestämdes vilken musik skulle spelas gick dock något snett. För inspirationen har helt uppenbart hämtas från hissar. Vilket möjligen kan förstås, sett till de respektive maskinernas funktioner, men endast, säger endast, ur det perpektivet kan det som ljöd ur högtalarna förlåtas.

Hissmusiken som spelades var nämligen (eftersom jag inte har en aning, tvingas jag här gissa lite) det tolfte eller trettonde spåret från något av Enigmas verk. Något som till och med de ansett vara utfyllnad. Kvalfull produktion minus catchy melodi det vill säga.

I mitt huvud rullade en tanke. Om vi kraschar nu, är det här den sista musiken jag någonsin hör. Tanken var inte lugnande.

Fart

I baksätet på en taxi.

Fråga: Var befinner jag mig?

På tre poäng: Hastighetsmätaren står på 210.

På två poäng: Musiken på radion är kalasdålig. Inte dålig som NKOTB:s nya singel*. Dålig som NKOTB:s första singel.

På en poäng: I farten vänder sig magen runt en rejält tilltagen schnitzel.

Jag är såklart i Tyskland. Autobahn svischade förbi, och nu sitter jag på Frankfurter Flüghafen och funderar på fartgränser.

I Sverige är jag uppväxt med udda tiotal. 30, 50, 70, 90 och 110. I Finland kör man jämna tiotal. Det verkar lite godtyckligt. Varför blev det så? Förbryllar mig lite. Inte tillräckligt för att jag ska ta reda på varför. Men väl för att döda en halvtimme i gaten med dessa tankar.


* En brasklapp här. Jag har inte hört NKOTB:s nya singel. Jag utgår dock från att den kommer att slå i Tyskland.

Efter

Jag har varit frånvarande igen i några dagar, inte skrivit något och skäms för det. Det finns gott om förmildrande omständigheter dock, och jag kommer återkomma till dem. Skriva om Vappu och dess svallvågor. Summera.

Till dess nöjer jag mig med att skriva om första majs besök på We Got Beef. Möjligen inbillade jag mig, men det kändes lite glesare mellan borden än vad som är brukligt. Av dem som ändå var där, bestod en försvarlig del av det som i våra ögon framstår som ett av Helsingfors mer karaktärsstarka stamklientel. Det är positivt, om någon undrar hur den meningen ska tolkas. Baren producerade öl, högtalarna fantastisk musik (kudos till DJ:n!), en herre som suttit och blängt på mig under en dryg timmes tid kom fram och gav mig komplimanger för min tröja och när S till sin ungdomliga glädje tillbringade klockslaget då hon fyllde 30 på dansgolvet, kändes det som kronan på en genomtrevlig kväll.

Vi hade skoj, om det inte framgått ovan. Det framgår nedan.