Det är inte rasism, verkligen inte. Men det att jag inte är finne finns det en del som drar växlar på. På en fest i helgen hamnade jag bredvid en kille som betraktade mig med mycket misstänksamma ögon. Han måsta ha vetat att jag inte talar finska, för hans öppningsfråga var lika oväntad som den var på engelska.
Han: Are you a hipster?
Jag (fritt från engelskan): Jag tror inte det.
Han: Tittar skeptiskt på mig.
Jag: Eller jag vet inte. Hur är man då?
Han: Man röker braj och har långt hår.
Jag: Jaha. Utifrån den definitionen är jag inte en hipster. Jag röker inte braj, och jag har inte långt hår.
Han (med blicken mot min Emo-lugg): Halvlångt.
Jag: 25% hipster?
Han: 30.
Det händer lite då och då att jag blir tilldelad egenskaper på det här sättet. Det händer inte alls på samma sätt i Sverige. Kanske behöver man bara vara lite annorlunda, för att betraktas som mycket annorlunda. Någon annan anledning till varför någon skulle kalla mig för hipster kan jag inte se. Jag som är så proper.
torsdag 29 november 2007
tisdag 27 november 2007
En mupp i Finnlandet
Jag är vanligtvis omgiven av finska ord. Om jag lyssnar, då hör jag faktiskt orden, men annars är det bara ljud. Ett myller av ljud.
Då och då känner jag av en störning i Kraften. Ljudvågorna börjar studsa extra mycket mot öronsnäckorna, en stavelse sträcker sig ett halvt tonsteg uppåt. Jag blir som en hund som har fått korn. Korn på talad svenska.
Rikssvenska, inte finlandssvenska. I Finland talas det svenska språket med samma rytm som finskan har. Betoningen läggs på ordens första stavelse, och där finns också svaret på varför finnar i gemen tycker det är mycket lättare att förstå finlandssvenska. Rikssvenskan studsar för mycket.
Det är i alla fall en intressant känsla. Det är de närmaste jag kan komma att förstå hur svenska låter för den som inte förstår språket. Be mig inte förklara det bara, det kan jag inte. Det är alltför undermedvetet. Jag lämnar den uppgiften åt den svenske kocken. Hurdigurdi.
Då och då känner jag av en störning i Kraften. Ljudvågorna börjar studsa extra mycket mot öronsnäckorna, en stavelse sträcker sig ett halvt tonsteg uppåt. Jag blir som en hund som har fått korn. Korn på talad svenska.
Rikssvenska, inte finlandssvenska. I Finland talas det svenska språket med samma rytm som finskan har. Betoningen läggs på ordens första stavelse, och där finns också svaret på varför finnar i gemen tycker det är mycket lättare att förstå finlandssvenska. Rikssvenskan studsar för mycket.
Det är i alla fall en intressant känsla. Det är de närmaste jag kan komma att förstå hur svenska låter för den som inte förstår språket. Be mig inte förklara det bara, det kan jag inte. Det är alltför undermedvetet. Jag lämnar den uppgiften åt den svenske kocken. Hurdigurdi.
måndag 26 november 2007
Vanor
Svenskar äter mest sötsaker i hela världen, sisådär 14 kilo* om året per godisgris, en förstaplats vi delar med belgare och holländare. Choklad och... haschkakor? Finnar dricker mest kaffe i samma värld, ungefär 3-5 koppar om dagen beroende på vem man frågar. Som varje förnuftig människa kan förstå är det här inte en helt hälsosam kombination för en karaktärssvag svensk. Ingen skulle väl kalla mig för tjock, men ett och annat av mina kilon skulle kunna omlokaliseras. Så att säga. Och prognosen säger att fler kilon är på väg.
Dags att mota Olle i grind med andra ord. Problemet med Olle är att han är en sån trevlig prick. Man står där vid grinden med en bestämd min, men så kommer han och har med sig kaffe och har bakat bullar och så tänker man att det får väl gå den här gången med. Nästa gång, tänker man, ska han motas.
Men nu. Gick ner och köpte mig ett medlemskap på Elixia på Alexandersgatan. Det finns gott om alternativ för den hurtige som vill gå på gym i Helsingfors. SATS, Esport och Motivus är några exempel, men Elixia låg just precis mitt på vägen jag tar från jobbet hem. Det är som min kompis Olle säger. Inte ska man röra sig mer än nödvändigt.
* Hittade ingen länk för det, det är något jag hört. Lite på mig, jag kan mitt snask.
Dags att mota Olle i grind med andra ord. Problemet med Olle är att han är en sån trevlig prick. Man står där vid grinden med en bestämd min, men så kommer han och har med sig kaffe och har bakat bullar och så tänker man att det får väl gå den här gången med. Nästa gång, tänker man, ska han motas.
Men nu. Gick ner och köpte mig ett medlemskap på Elixia på Alexandersgatan. Det finns gott om alternativ för den hurtige som vill gå på gym i Helsingfors. SATS, Esport och Motivus är några exempel, men Elixia låg just precis mitt på vägen jag tar från jobbet hem. Det är som min kompis Olle säger. Inte ska man röra sig mer än nödvändigt.
* Hittade ingen länk för det, det är något jag hört. Lite på mig, jag kan mitt snask.
söndag 25 november 2007
Utan en tråd
Alla drömmer om fåglar, även du, även jag. Men inte alla väljer att uttrycka sina tankar om frihet och kärlek genom att samla ihop tusentals människor och fotografera dem nakna på helt publika platser.
Traskade hem genom regnrusket idag, för att hämta min glömda plånbok. På Esplanadens norra sida kastade jag en blick in genom Galerie Forsbloms fönster. På en vägg hängde ett stort fotografi av Katarinagatan. I bakgrunden skymtade Domkyrkan, men det som gjorde tavlan speciell var att det utmed gatan låg mängder av nakna människor. Drivor av dem.
Det var den amerikanske fotografen Spencer Tunick som för några år sedan var i Helsingfors, och som nu alltså ställs ut på Norra Esplanaden. Han har tagit bilder på nakna folkmassor i en hel del olika länder, men ännu inte i Sverige. Någonting säger mig att det inte är en slump. Att det inte skulle vara helt lätt att genomföra. Jag kan ha fel. Och kanske tycker han egentligen bara att det vore att slå in öppna dörrar att fota nakna svenskar.
Traskade hem genom regnrusket idag, för att hämta min glömda plånbok. På Esplanadens norra sida kastade jag en blick in genom Galerie Forsbloms fönster. På en vägg hängde ett stort fotografi av Katarinagatan. I bakgrunden skymtade Domkyrkan, men det som gjorde tavlan speciell var att det utmed gatan låg mängder av nakna människor. Drivor av dem.
Det var den amerikanske fotografen Spencer Tunick som för några år sedan var i Helsingfors, och som nu alltså ställs ut på Norra Esplanaden. Han har tagit bilder på nakna folkmassor i en hel del olika länder, men ännu inte i Sverige. Någonting säger mig att det inte är en slump. Att det inte skulle vara helt lätt att genomföra. Jag kan ha fel. Och kanske tycker han egentligen bara att det vore att slå in öppna dörrar att fota nakna svenskar.
På natten
Tillbaka från en fest i Berghäll, dessa gamla arbetarkvarter, där jag bodde de första två veckorna efter att jag hade flyttat Helsingfors, i S 16-kvadratare bredvid Berghälls kyrka.
Efter ett sista stopp på Soul Kitchen, vars kök tråkigt nog hade stängt för kvällen, gick vi hem. En promenad som sträcker sig via Helsingforsgatan, runt Björnparken, korsande Tavastvägen, över den långa bron till Kronohagen, uppför trapporna till Sjötullsgatan och till sist längs Mariegatan.
Det sammanfattar min vistelse i Helsingfors. Från Berghäll till Kronohagen. En helsingforsk klassresa. Eftersom jag inte hade några sådana referenser när jag kom hit, är det förstås inte helt relevant att skriva så. Men försök säga det till min lilla hjärna. Man hinner tänka en massa strunt under en 25 minuters promenad.
Efter ett sista stopp på Soul Kitchen, vars kök tråkigt nog hade stängt för kvällen, gick vi hem. En promenad som sträcker sig via Helsingforsgatan, runt Björnparken, korsande Tavastvägen, över den långa bron till Kronohagen, uppför trapporna till Sjötullsgatan och till sist längs Mariegatan.
Det sammanfattar min vistelse i Helsingfors. Från Berghäll till Kronohagen. En helsingforsk klassresa. Eftersom jag inte hade några sådana referenser när jag kom hit, är det förstås inte helt relevant att skriva så. Men försök säga det till min lilla hjärna. Man hinner tänka en massa strunt under en 25 minuters promenad.
lördag 24 november 2007
Helsinki Design District
I kvarteren väster om Helsingfors absoluta centrum ligger det som har fått namnet Helsinki Design District. Större delen är placerat i Rödbergen, och där strövade jag och S omkring idag. Vi hamnade på Motel Momentos på Annegatan, en mycket fin liten butik som fler borde upptäcka, klappade den kelsjuka hunden som alltid tassar runt bland kläderna, och fick köpt oss varsin tröja.
Bara på de fyra år jag har befunnit mig här i stan har utbudet av kläder och mode förbättrats märkvärt. Samma sak tyckte jag mig märka när jag bodde i Göteborg, så nu sitter jag här och grunnar på om det är jag som inspirerar städer till att förädla sitt utbud, eller om det snarare är så att tillgången faktiskt har ökat i de flesta städer, i kombination med att jag hittar fler klädbodar ju längre tid jag förbringar i en stad.
Vi väljer det första, va? Aldrig fel med lite megalomani så här på en lördagskväll. Jag är ju så vansinnigt sjangdobel (hej högskoleprovet!) i min nya tröja. Verkligheten kan vi tala om på måndag.
Bara på de fyra år jag har befunnit mig här i stan har utbudet av kläder och mode förbättrats märkvärt. Samma sak tyckte jag mig märka när jag bodde i Göteborg, så nu sitter jag här och grunnar på om det är jag som inspirerar städer till att förädla sitt utbud, eller om det snarare är så att tillgången faktiskt har ökat i de flesta städer, i kombination med att jag hittar fler klädbodar ju längre tid jag förbringar i en stad.
Vi väljer det första, va? Aldrig fel med lite megalomani så här på en lördagskväll. Jag är ju så vansinnigt sjangdobel (hej högskoleprovet!) i min nya tröja. Verkligheten kan vi tala om på måndag.
torsdag 22 november 2007
Brevet från Lillan
En enligt utsago finlandssvensk visa till din snapsi. Det är ju ändå snart jul.
A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP
A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP
Sisyfos hade det inte så lätt han heller
Å ena sidan. Finland lyckades inte vinna nere i Porto. Fru Fortuna låg och lurade ute i Atlanten, men valde att inte blanda sig i. Efter regn kommer sol, kära Finland, även om du själv nog skulle hävda att det snarare kommer mer regn efter regn.
Å andra sidan. Sverige slog Lettland på Råsunda, och spelar därmed EM nästa sommar. Den svenska fotbollshaussen kan fortsätta.
I Finland är intresset för fotboll ganska stort, men bara på landslagsnivå. Den inhemska ligan är för de närmast sörjande. Intressant nog var det likadant i Sverige innan EM på hemmaplan 1992. Expressen övervägde tom att sluta bevaka Allsvenskan, pga det klena intresset. Andra tider, minst sagt, men det som ändrade det hela var just europamästerskapet. Därefter har publiken kommit tillbaka, och det med råge.
Finland behöver en liknande injektion. Nästa gång, säg. Heja Suomi!
Å andra sidan. Sverige slog Lettland på Råsunda, och spelar därmed EM nästa sommar. Den svenska fotbollshaussen kan fortsätta.
I Finland är intresset för fotboll ganska stort, men bara på landslagsnivå. Den inhemska ligan är för de närmast sörjande. Intressant nog var det likadant i Sverige innan EM på hemmaplan 1992. Expressen övervägde tom att sluta bevaka Allsvenskan, pga det klena intresset. Andra tider, minst sagt, men det som ändrade det hela var just europamästerskapet. Därefter har publiken kommit tillbaka, och det med råge.
Finland behöver en liknande injektion. Nästa gång, säg. Heja Suomi!
tisdag 20 november 2007
Något du bara måste läsa
En liten grej jag blev påmind om idag. Det kom ett brev på posten. Anledningen till att det kom till oss, var att vår adress stod på baksidan av kuvertet.
Otroligt fascinerande, tänker du nu. Berätta mer, Peter.
If you insist. På finska hemadresser skriver man till lägenhetsnummer. Vi bor i A 7, för uppgång A och lägenhet 7. Det här förekommer vanligtvis inte i Sverige. Svenskar har därför lite svårt för att skriva adresser på det viset, det blir gärna ett litet kommatecken eller liknande som avskiljare. A, 7. Vilket alltså inte behövs.
Det hela gör i alla fall brevbärarens umbäranden något lättare än för bröderna och systrarna i Sverige. Som ju måste matcha ett helt namn istället för ett enkelt nummer för att dela ut breven korrekt.
Ok, förlåt. Det fanns inget sätt att få det här spännande. Jag var bara tvungen att skriva ner det i den här digitala minnesbanken. Om du vill ha ersättning för din förlorade minut, skicka en räkning. Glöm inte att skriva lägenhetsnumret. A 7. Inget kommatecken.
Otroligt fascinerande, tänker du nu. Berätta mer, Peter.
If you insist. På finska hemadresser skriver man till lägenhetsnummer. Vi bor i A 7, för uppgång A och lägenhet 7. Det här förekommer vanligtvis inte i Sverige. Svenskar har därför lite svårt för att skriva adresser på det viset, det blir gärna ett litet kommatecken eller liknande som avskiljare. A, 7. Vilket alltså inte behövs.
Det hela gör i alla fall brevbärarens umbäranden något lättare än för bröderna och systrarna i Sverige. Som ju måste matcha ett helt namn istället för ett enkelt nummer för att dela ut breven korrekt.
Ok, förlåt. Det fanns inget sätt att få det här spännande. Jag var bara tvungen att skriva ner det i den här digitala minnesbanken. Om du vill ha ersättning för din förlorade minut, skicka en räkning. Glöm inte att skriva lägenhetsnumret. A 7. Inget kommatecken.
måndag 19 november 2007
Snusoförnuft
Från en finlandssvensk man och tillika fotbollsspelare fick jag en gång berättat för mig hur man kan anskaffa snus i detta finska rike. Det finns t.ex. en kiosk, började han, en sån där vanlig turk utanför stan, dit man kan gå. När man kommer in, fortsatte han, ska man sen inte be att få en dosa snus.
Detta kan ju för läsaren synas en smula underligt, men häng med, historian slutar inte där.
Istället för snus, fick jag förklarat för mig, ska du ange det aktuella lösenordet. Ett lösenord som byts från tid till tid, men som snabbt sprids via den finlandssvenska djungeltelegrafen. Och som alltså ger tillgång till denna i alla svenska högstadiers innertak så vanligt förekommande drog.
Att det ska vara så här besvärligt beror på att snus, liksom i alla övriga EU-länder, är förbjudet att sälja i Finland. Inte att använda eller att föra in, bara att sälja. Liksom reglering av bananers böjning kan man ju som svensk tycka att ett sådant förbud ter sig lite knepigt. Men precis som bananerna har sin förklaring, det har tydligen med att ge mer rymd i logistiken att göra, har säkert herrarna och damerna i Bryssel haft sina skäl att sätta stopp för snuset.
Fast det finns ju ett land, som bekant, för vilket ett undantag har gjorts. Nu snusar jag inte, och kan tänka skulle jag argumentera annorlunda om jag gjorde det, men av alla undantag som de olika medlemsländerna kämpat för, måste väl ändå det fånigaste vara att Sverige fick behålla sin prilla. Det här är ingen politisk blogg, men väl personlig. Och eftersom det personliga ju sägs vara politiskt, kan jag inte låta bli att för mig själv fundera på vilka andra viktiga frågor Sverige kunde ha drivit istället.
Detta kan ju för läsaren synas en smula underligt, men häng med, historian slutar inte där.
Istället för snus, fick jag förklarat för mig, ska du ange det aktuella lösenordet. Ett lösenord som byts från tid till tid, men som snabbt sprids via den finlandssvenska djungeltelegrafen. Och som alltså ger tillgång till denna i alla svenska högstadiers innertak så vanligt förekommande drog.
Att det ska vara så här besvärligt beror på att snus, liksom i alla övriga EU-länder, är förbjudet att sälja i Finland. Inte att använda eller att föra in, bara att sälja. Liksom reglering av bananers böjning kan man ju som svensk tycka att ett sådant förbud ter sig lite knepigt. Men precis som bananerna har sin förklaring, det har tydligen med att ge mer rymd i logistiken att göra, har säkert herrarna och damerna i Bryssel haft sina skäl att sätta stopp för snuset.
Fast det finns ju ett land, som bekant, för vilket ett undantag har gjorts. Nu snusar jag inte, och kan tänka skulle jag argumentera annorlunda om jag gjorde det, men av alla undantag som de olika medlemsländerna kämpat för, måste väl ändå det fånigaste vara att Sverige fick behålla sin prilla. Det här är ingen politisk blogg, men väl personlig. Och eftersom det personliga ju sägs vara politiskt, kan jag inte låta bli att för mig själv fundera på vilka andra viktiga frågor Sverige kunde ha drivit istället.
lördag 17 november 2007
Åland - nu lite svenskare
Finland har just slagit Azerbadjan i EM-kvalet. 2-1 efter två sena finska mål, och drömmen om EM lever. Nu behövs det bara en seger borta mot Portugal, så kanske det blir att packa väskorna.
Azerbadjan är ett speciellt land. Dels för att ingen vet var det ligger, men mest för att när man tar reda på var det ligger, ligger det på två ställen. En liten exklav ligger bakom Armenien, på samma sätt som Alaska ligger fritt från resten av USA.
För några somrar sen besökte jag Gustaf II Adolfs Kyrka i Lützen. Jag var på genomresa bör kanske tilläggas, för att inte oroa någon. Intill kyrkan ligger en liten bit land som enligt kyrkans vaktmästare tillhör Sverige. En liten exklav i all sin enkelhet. Tydligen hade den nuvarande kungen besökt plätten en gång. Inte blivit skjuten dock, tyskarna tyckte kanske att det räckte med en kyrka.
Finland saknar såvitt jag vet något liknande. Kanske för att man har fullt upp med att hålla fast de delar man har inom gränserna. Först snodde Ryssland Karelen. Och nu försöker Sverige sno Åland. S var inne och surfade på EU-kommissionens hemsida. Om man för muspekaren över Åland får man reda på att det tillhör Sverige. Ett scoop för S. Inte minst med tanke på att den finske kommissionären Olli Rehn är ansvarig för EU:s utvidgning. Aj aj, Olli. Inte lätt det här med geografi.
Azerbadjan är ett speciellt land. Dels för att ingen vet var det ligger, men mest för att när man tar reda på var det ligger, ligger det på två ställen. En liten exklav ligger bakom Armenien, på samma sätt som Alaska ligger fritt från resten av USA.
För några somrar sen besökte jag Gustaf II Adolfs Kyrka i Lützen. Jag var på genomresa bör kanske tilläggas, för att inte oroa någon. Intill kyrkan ligger en liten bit land som enligt kyrkans vaktmästare tillhör Sverige. En liten exklav i all sin enkelhet. Tydligen hade den nuvarande kungen besökt plätten en gång. Inte blivit skjuten dock, tyskarna tyckte kanske att det räckte med en kyrka.
Finland saknar såvitt jag vet något liknande. Kanske för att man har fullt upp med att hålla fast de delar man har inom gränserna. Först snodde Ryssland Karelen. Och nu försöker Sverige sno Åland. S var inne och surfade på EU-kommissionens hemsida. Om man för muspekaren över Åland får man reda på att det tillhör Sverige. Ett scoop för S. Inte minst med tanke på att den finske kommissionären Olli Rehn är ansvarig för EU:s utvidgning. Aj aj, Olli. Inte lätt det här med geografi.
fredag 16 november 2007
När Finland var nummer ett
Ok, bara ett klipp till. Jag kommer ändå aldrig kunna skriva något lika slagkraftigt.
torsdag 15 november 2007
En man med ett jävla humör
De flesta har väl någon gång varit nära döden. På ett eller annat vis. Vad vet man, det finns många sätt att inte dö på. Genom att inte få en spårvagn över sig förslagsvis.
En gång för några år sedan, vid Hagakyrkans hållplats i Göteborg, höll jag t.ex. på att traska ut i gatan just framför en framrusande sådan. Mindre smart, lite ångestframkallande, och en ny post i min skyddsängels balansräkning.
Que sera, sera, det gick bra, det gick bra, och det hände mig bara en gång. Med tanke på att jag bodde fem år i Göteborg, och att en mängd av mina somrar tillbringats där, är en gång, som man säger, ingen gång. Att det inte har blivit två har sina orsaker, att bränt barn luktar illa och lär sig av misstagen är en, men det är inte hela förklaringen. I Sverige är fotgängare en högre kast. Bilar, bussar och spårvagnar, om inte stannar, så saktar i alla fall in för det mesta när någon vill gå över gatan. Vad är det för struntprat, kanske denna någon tänker nu, men då har samma någon inte varit i Helsingfors.
I Helsingfors regerar fordonen. Går gör man på nåder, att passera framför en buss är en ren provokation. Som värst är det nere vid Järnvägsstationen, där jag mer än en gång har insett att en buss på väg mot mig faktiskt gasar, inte bromsar in. Bilisterna är inte ett jota bättre, bara undantagsvis stannar de för att släppa över någon. Man får snällt vänta tills kusten är klar. Det har till min fasa hänt att jag har fått ta till det kraftfullaste vapen en fotgängare har. Håll i hatten nu. Jag hytter med näven. Det trodde jag inte att jag skulle göra förrän jag fyllt 85 eller så. På tal om att vara nära döden, menar jag.
En gång för några år sedan, vid Hagakyrkans hållplats i Göteborg, höll jag t.ex. på att traska ut i gatan just framför en framrusande sådan. Mindre smart, lite ångestframkallande, och en ny post i min skyddsängels balansräkning.
Que sera, sera, det gick bra, det gick bra, och det hände mig bara en gång. Med tanke på att jag bodde fem år i Göteborg, och att en mängd av mina somrar tillbringats där, är en gång, som man säger, ingen gång. Att det inte har blivit två har sina orsaker, att bränt barn luktar illa och lär sig av misstagen är en, men det är inte hela förklaringen. I Sverige är fotgängare en högre kast. Bilar, bussar och spårvagnar, om inte stannar, så saktar i alla fall in för det mesta när någon vill gå över gatan. Vad är det för struntprat, kanske denna någon tänker nu, men då har samma någon inte varit i Helsingfors.
I Helsingfors regerar fordonen. Går gör man på nåder, att passera framför en buss är en ren provokation. Som värst är det nere vid Järnvägsstationen, där jag mer än en gång har insett att en buss på väg mot mig faktiskt gasar, inte bromsar in. Bilisterna är inte ett jota bättre, bara undantagsvis stannar de för att släppa över någon. Man får snällt vänta tills kusten är klar. Det har till min fasa hänt att jag har fått ta till det kraftfullaste vapen en fotgängare har. Håll i hatten nu. Jag hytter med näven. Det trodde jag inte att jag skulle göra förrän jag fyllt 85 eller så. På tal om att vara nära döden, menar jag.
onsdag 14 november 2007
Musiikki #2
The Soul Investigators spelar ibland tillsammans med Nicole Willis, som tillsammans med Jimi Tenor utgör Lahtis högst troligen funkigaste äktenskap.
Hela bunten såg vi på Tavastia för ett par år sedan. Tenor var fantastisk, han gav uttryck för hela sin multitalang. Willis och bandet däremot kändes ljumna live. Vi missade dem tyvärr på höstens Flow-festival nere vid Söderviks gamla kraftverk, så jag har inte fått tillfälle att revidera den åsikten.
Det kommer fler chanser. Får lyssna på inspelade toner så länge, och där fungerar det prima. Den som vill utforska sin själ på egen hand kan lyssna här. Den som vill göra det tillsammans med Nicole Willis vänder sig istället hit.
Hela bunten såg vi på Tavastia för ett par år sedan. Tenor var fantastisk, han gav uttryck för hela sin multitalang. Willis och bandet däremot kändes ljumna live. Vi missade dem tyvärr på höstens Flow-festival nere vid Söderviks gamla kraftverk, så jag har inte fått tillfälle att revidera den åsikten.
Det kommer fler chanser. Får lyssna på inspelade toner så länge, och där fungerar det prima. Den som vill utforska sin själ på egen hand kan lyssna här. Den som vill göra det tillsammans med Nicole Willis vänder sig istället hit.
tisdag 13 november 2007
Lyteskomik
Ibland får mina försök att tala finska inte helt önskad effekt. Den tilltalade finnen har ingen aning om vad i hela friden jag försöker säga. Jag är oftast oförstående, mitt perfekta uttal kan näppeligen lämna något i övrigt att önska. Jag förstår precis vad jag menar. Ofta får jag också träff. Ordförrådet är knappt, men uttalet börjar jag få bättre kläm på. Mina lexikala äventyr omfattar dock även när jag säger något på svenska. Att t.ex. säga vad jag heter erbjuder alltid spänning.
Jag är alls inte den ende med mitt efternamn här i Finland. Törnroth är en finlandssvensk släkt, utan några band till min egen svenska, som haft den goda smaken att använda ett så vackert klingande familjenamn.
Ändå är vi för få, för hur tydligt jag än försöker uttala namnet, misslyckas folk konstant med att stava till det. Thörnrot, Törnrot, Törnros. Välj själv. Inget av de felen är väl särskilt upprörande, så fåfäng är jag inte. Mer irriterande, som att det kliar. Kärt barn har många namn, tänker jag och försöker låta bli att klia tillbaka. Men ibland blir det faktiskt galet.
Topp tre fatala törnrötter:
3. Root - Taxi Helsinkis taxiväxel. Ändå rätt fräckt, lite som Bond. My name is Root, Pete Root. Inte det? Kanske inte...
2. Tornforth - en brittisk kunds tolkning. Föreställ er mig som nästa amerikanske president.
1. Punröth - det är ändå bra att lyckas få med det sista th:t.
Hur svårt kan det vara? Tydligen ganska.
Jag är alls inte den ende med mitt efternamn här i Finland. Törnroth är en finlandssvensk släkt, utan några band till min egen svenska, som haft den goda smaken att använda ett så vackert klingande familjenamn.
Ändå är vi för få, för hur tydligt jag än försöker uttala namnet, misslyckas folk konstant med att stava till det. Thörnrot, Törnrot, Törnros. Välj själv. Inget av de felen är väl särskilt upprörande, så fåfäng är jag inte. Mer irriterande, som att det kliar. Kärt barn har många namn, tänker jag och försöker låta bli att klia tillbaka. Men ibland blir det faktiskt galet.
Topp tre fatala törnrötter:
3. Root - Taxi Helsinkis taxiväxel. Ändå rätt fräckt, lite som Bond. My name is Root, Pete Root. Inte det? Kanske inte...
2. Tornforth - en brittisk kunds tolkning. Föreställ er mig som nästa amerikanske president.
1. Punröth - det är ändå bra att lyckas få med det sista th:t.
Hur svårt kan det vara? Tydligen ganska.
torsdag 8 november 2007
Bara en månad till, så vänder det
Igår åt jag lunch med en kollega som bott i Düsseldorf under ett antal år. Folk som bott i Tyskland fascinerar mig alltid ofantligt, eftersom jag kan spegla mig i dem. Vi konstaterade dock snabbt att våra upplevelser troligen inte var särskilt lika, mest eftersom mitt Berlin är så olikt övriga tyska städer.
Kollegan, nu ett halvår in i sin retursejour, hade hittat en fruga i Tyskland, som han tagit med sig till Finland. Innan jag flyttade hit, ville jag först och främst hitta ett jobb. Tyskan hade ställt hårdare krav än så. Om det snöar i oktober, hade hon villkorat, tar jag mitt pick och pack och åker hem.
De föll vita kristaller sista veckan i oktober. Likt en eskimå, med oändliga reserver av ord för snö, löste min arbetskamrat krisen genom att benämna nederbörden snöblandat regn. Frun köpte förklaringen. När det sen väl föll riktig snö den tredje november var det inget problem längre. Regeln gällde oktober, och regler är till för att följas. Såpass preussisk är även en kvinna från Düsseldorf.
För den som undrar, kan jag säga att jag aldrig ställde några klimatrelaterade ultimatum för att bosätta mig här. Ibland, som t.ex. just nu, när jag vandrar genom det fuktiga och kalla mörker som kallas Helsingfors vinter, funderar jag på om det kanske hade varit klokt. Men det går snabbt över. Sverige är inte precis Copacabana det heller.
Kollegan, nu ett halvår in i sin retursejour, hade hittat en fruga i Tyskland, som han tagit med sig till Finland. Innan jag flyttade hit, ville jag först och främst hitta ett jobb. Tyskan hade ställt hårdare krav än så. Om det snöar i oktober, hade hon villkorat, tar jag mitt pick och pack och åker hem.
De föll vita kristaller sista veckan i oktober. Likt en eskimå, med oändliga reserver av ord för snö, löste min arbetskamrat krisen genom att benämna nederbörden snöblandat regn. Frun köpte förklaringen. När det sen väl föll riktig snö den tredje november var det inget problem längre. Regeln gällde oktober, och regler är till för att följas. Såpass preussisk är även en kvinna från Düsseldorf.
För den som undrar, kan jag säga att jag aldrig ställde några klimatrelaterade ultimatum för att bosätta mig här. Ibland, som t.ex. just nu, när jag vandrar genom det fuktiga och kalla mörker som kallas Helsingfors vinter, funderar jag på om det kanske hade varit klokt. Men det går snabbt över. Sverige är inte precis Copacabana det heller.
En annan tid, ett annat land
Åker till Stockholm imorgon, för ett möte och tre dagars vistelse i moderlandet. För den som sitter hemma och är rastlös, som kanske tänker att om man inte ändå skulle ta och flytta till Finland. Men som väger för- och nackdelarna. För den personen kan jag bjuda på ett skäl som väger ner fördelsskålen en smula. Här kommer det: när jag flyger till Stockholm, landar jag samma tid som jag lyfte. Rena tidsmaskinen. Mitt morgonmöte blir genast enklare att leva med.
Visserligen, och det talar vi väl i sammanhanget tyst om, tar flyget tillbaka istället dubbelt så lång tid, vilket otaliga stackare från Sverige vittnat om när de blivit bjudna till tidiga sammankomster här i Helsingfors. Det är väl bara att flytta hit, säger jag till dem. Fast inte så högt, folk är så stingsliga just då. Som kvällsmänniska har jag respekt för arla brist på humor.
Visserligen, och det talar vi väl i sammanhanget tyst om, tar flyget tillbaka istället dubbelt så lång tid, vilket otaliga stackare från Sverige vittnat om när de blivit bjudna till tidiga sammankomster här i Helsingfors. Det är väl bara att flytta hit, säger jag till dem. Fast inte så högt, folk är så stingsliga just då. Som kvällsmänniska har jag respekt för arla brist på humor.
onsdag 7 november 2007
Tragedi
Morden i Tusby, så hemskt. Det heter att finnar är bättre på att hantera frågor kring liv och död, än vad vi svenskar är. Det är säkert sant. Undrar ändå vad som kommer hända nu.
tisdag 6 november 2007
En dag i livet
Idag vajade det en finsk flagga utanför mitt kontorsfönster hela dagen. Den sjätte november är nämligen Svenska Dagen. Den är inte, som man med en nypa magiskt tänkande skulle kunna tro, inrättad för min skull.
Tillåt mig trots det att vara lite vidskeplig. Just hemkommen från Kents konsert i Kulturhuset (Betyg: PPPP) sitter jag nu och knaprar på en delikat chokladboll. Eftersom bandet hade vett att börja redan klockan åtta, på utsatt tid till allmän glädje för oss pensionärer, har jag hunnit se hela andra halvlek av Schalke 04-Chelsea i Champions League. Däremellan fick jag talat ett längre samtal med S i Lissabon. En bättre kväll. Med sådan verkan är det väl inte så konstigt om jag söker en orsak?
Tillåt mig trots det att vara lite vidskeplig. Just hemkommen från Kents konsert i Kulturhuset (Betyg: PPPP) sitter jag nu och knaprar på en delikat chokladboll. Eftersom bandet hade vett att börja redan klockan åtta, på utsatt tid till allmän glädje för oss pensionärer, har jag hunnit se hela andra halvlek av Schalke 04-Chelsea i Champions League. Däremellan fick jag talat ett längre samtal med S i Lissabon. En bättre kväll. Med sådan verkan är det väl inte så konstigt om jag söker en orsak?
måndag 5 november 2007
Du fjällhöga nord
När man reser får man veta vilken bild andra har av ens nationalitet. Den stämmer inte nödvändigtvis överens med den bild man har själv, och därför är det en berusande känsla när någon säger att svenskar är bra på något särskilt. Speciellt när vi själva är övertygade om att så också är fallet. Självförhärligandet förstärks utomlands. Lokalpatriotismen växer med kvadraten på avståndet från hembygden.
Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?
När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.
Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.
Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?
När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.
Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.
Jul igen
I Finland håller butikerna stängt på söndagar. En livsmedelsbutik som är mindre än 400 kvadratmeter får hålla öppet, men annars är det igenbommat. Jag trivs bra med den ordningen, det finns en viss frihet i att inte kunna handla saker på söndagarna och det är mysigt att spatsera genom staden när den står tom. När jag kom hit däremot, bortklemad som jag var av svenska, generösa öppettider, tyckte jag att det var ganska dött. Gud så omodernt, utbrast jag för mig själv. Och nog har Gud haft ett finger med när detta bestämdes, även om handelsfacket har agerat profet. Det tredje budordet har i vilket fall hållits på, så att de stackars butiksanställda kan få en vilodag. Det kan man ju ha sympati med, de är ju viktiga de också.
Men det finns, förstås, än viktigare saker här i livet. För att nämna två; turister och julen.
Därför är regeln undantagen två gånger per år. Under sommarmånaderna, när shoppande turister ges tillträde till Helsingfors kommers under hela helgerna, samt inför jul, när treenigheten kompletteras med Mammon och blir en kvartett.
Julen påbörjades igår, de nya öppettiderna gjorde att det i butikerna skockades fullt medfår människor (full disclosure - inklusive mig), de första granarna var uppställda i skyltfönstren och vart tog sommaren vägen?
Men det finns, förstås, än viktigare saker här i livet. För att nämna två; turister och julen.
Därför är regeln undantagen två gånger per år. Under sommarmånaderna, när shoppande turister ges tillträde till Helsingfors kommers under hela helgerna, samt inför jul, när treenigheten kompletteras med Mammon och blir en kvartett.
Julen påbörjades igår, de nya öppettiderna gjorde att det i butikerna skockades fullt med
lördag 3 november 2007
Finkrubb
Första avsnittet av Extras gick ikväll, och det hade varit skäl nog att stanna hemma. Bakfylla Trötthet gjorde sitt till, det med. Fast mest var S och jag helt enkelt nöjda med vårt dagsverke, efter att tidigare på kvällen ha premiärbesökt Juuri, en restaurang på Högbergsgatan som jag gått och sneglat på en tid. En harstek med rökt baconsås, björksopp-potatiskaka och karamellök, husets äppelpaj, vaniljglass, en dubbel espresso och en liten skvätt konjak senare, hade Juuri tagit sig in på min helsingforska topplista för kulinariska upplevelser. Här är topp tre:
1. Chez Dominique
Behöver ingen förklaring. Helsingfors enda tvåstjärniga krog bjöd (eller bjöd och bjöd...) på en matorgie av romerska mått. Babylon kom tillbaka, allt är förlåtet.
2. Kuurna
Kronohagens finest. En liten pärla, med betoning på liten.
3. Juuri
Haren fick mig ur balans, men äppelpajen slog ut mig helt. Kanske den godaste någonsin. Och det är inte precis som att mitt liv varit fyllt av dåliga äppelpajer. Först Vespas chokladkaka och nu det här. Jag tror jag är inne i ett stim.
Bubblare: Glaspalatset, Farouge, Karl Johan.
Om mat tillagas i Helsingfors, och ingen äter den, finns den då? För att läsaren inte ska behöva grubbla på denna filosofiska gåta, fortsätter jag min kamp för att kartlägga stadens restauranger. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.
Skämt åtsido. Det finns ca 4500 restauranger, barer och caféer här i stan. Av den lilla procent som jag har besökt att döma, håller de verkligen god klass. Eat your heart out, Berlusconi.
1. Chez Dominique
Behöver ingen förklaring. Helsingfors enda tvåstjärniga krog bjöd (eller bjöd och bjöd...) på en matorgie av romerska mått. Babylon kom tillbaka, allt är förlåtet.
2. Kuurna
Kronohagens finest. En liten pärla, med betoning på liten.
3. Juuri
Haren fick mig ur balans, men äppelpajen slog ut mig helt. Kanske den godaste någonsin. Och det är inte precis som att mitt liv varit fyllt av dåliga äppelpajer. Först Vespas chokladkaka och nu det här. Jag tror jag är inne i ett stim.
Bubblare: Glaspalatset, Farouge, Karl Johan.
Om mat tillagas i Helsingfors, och ingen äter den, finns den då? För att läsaren inte ska behöva grubbla på denna filosofiska gåta, fortsätter jag min kamp för att kartlägga stadens restauranger. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.
Skämt åtsido. Det finns ca 4500 restauranger, barer och caféer här i stan. Av den lilla procent som jag har besökt att döma, håller de verkligen god klass. Eat your heart out, Berlusconi.
Ensamhet
Många utklädda människor på stan igår. På heterovänliga gaybaren Lost & Found (de skriver så på sin hemsida, det är sant) kunde man se såväl elaka clowner som zombier. Däremot kan man nog knappt längre få syn på några livs levande homosexuella i den baren, de har nog blivit mer heterovänliga än vad som var deras intention. Hur man nu ser det.
Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.
Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.
torsdag 1 november 2007
Selektivitet
Minns du något från året -95? Fick frågan idag, efter att en lyriker på radion rimmat vi kom hem året nittiofem, och svarade att jo, det var året Göteborg arrangerade friidrotts-VM. Ett strålande VM, det bästa någonsin i världen i Sverige. Solen sken, och Jonathan Edwards hoppade tresteg som ingen gjort varken förr eller senare.
Nå, tyckte min samtalspartner. Förvisso hade detta VM hållits det året, men det vi alla minns är ju ändå det som skedde i Globen, där de finska lejonen malde ner Tre Kronor och tog det guld man varken tagit förr eller senare. Jag talar givetvis om världsmästerskapet i ishockey, om någon undrar.
Goda minnen båda två, harmlösa att tala om. Eftersom vi bara har ett var.
Det är värre när ett trevligt minne hamnar i samma rum som ett otrevligt minne. Då får man vakta sin tunga. Det är ännu värre när rummet i fråga är min egen ihågkomst. Ta OS-finalen i ishockey 2006. Sverige-Finland i Turin. Jag och S satt hemma och tjivades om vilket språk TV-kommentatorn skulle tala. En kompromiss gjorde att andra perioden blev på svenska, resten på finska. Jag lyssnade på Lasse Granqvist på nätradion, med 30 sekunders fördröjning, under hela sista perioden. Sverige vann, Finland förlorade, och dessa två minnen skär sig. Er svensk i Finnlandet har sällan upplevt något mer bitterljuvt. Det goda intrycket är starkare, men ibland får jag fråga mig, för att bereda plats i mitt minne. Jag är svensk, men är jag också finne?
Nå, tyckte min samtalspartner. Förvisso hade detta VM hållits det året, men det vi alla minns är ju ändå det som skedde i Globen, där de finska lejonen malde ner Tre Kronor och tog det guld man varken tagit förr eller senare. Jag talar givetvis om världsmästerskapet i ishockey, om någon undrar.
Goda minnen båda två, harmlösa att tala om. Eftersom vi bara har ett var.
Det är värre när ett trevligt minne hamnar i samma rum som ett otrevligt minne. Då får man vakta sin tunga. Det är ännu värre när rummet i fråga är min egen ihågkomst. Ta OS-finalen i ishockey 2006. Sverige-Finland i Turin. Jag och S satt hemma och tjivades om vilket språk TV-kommentatorn skulle tala. En kompromiss gjorde att andra perioden blev på svenska, resten på finska. Jag lyssnade på Lasse Granqvist på nätradion, med 30 sekunders fördröjning, under hela sista perioden. Sverige vann, Finland förlorade, och dessa två minnen skär sig. Er svensk i Finnlandet har sällan upplevt något mer bitterljuvt. Det goda intrycket är starkare, men ibland får jag fråga mig, för att bereda plats i mitt minne. Jag är svensk, men är jag också finne?
Ambition
Marimekkos egen muminmamma, Kirsti Paakkanen, säljer av. Nya, yngre krafter tar vid. Läste det här ledarsticket i Hufvudstadsbladet för ett tag sedan (ja, det blir mycket av den tidningen, så värst många alternativ finns inte), om hur finska kedjor sällan lyckas etablera sig utomlands. Har länge själv tyckt att det är lite underligt att t.ex. Marimekko inte är större i Sverige än vad det är. Ska bli ändring på det nu, verkar den nye herren på täppan mena. I Finland kan märket ändå inte växa något särskilt mer.
I Helsingfors centrum behöver man inte leta länge efter en butik, bara på Esplanaden finns det två. Marimekko har mycket som är värt att sprida över världen, så jag önskar den nye lycka till. Och hoppas i all enkelhet att han lyckas hotta upp min väska, även bland kidzen.
I Helsingfors centrum behöver man inte leta länge efter en butik, bara på Esplanaden finns det två. Marimekko har mycket som är värt att sprida över världen, så jag önskar den nye lycka till. Och hoppas i all enkelhet att han lyckas hotta upp min väska, även bland kidzen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)