Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.
Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.
Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.
onsdag 31 oktober 2007
tisdag 30 oktober 2007
Den vita kyrkan
Gick en liten promenad genom Kronohagen. Jag passerar den nästan varje dag, men jag glömmer ibland hur makalöst vacker Domkyrkan är. Den gör sig allra bäst när det skymmer, jag tror bestämt att det är en kyrka för de mörkare årstiderna.
Underground
Det är som sagt kallare nu, även om det fortfarande är varmt för årstiden. Halsduken har åkt på, men mössan och vantarna väntar ännu i sin sommardvala. Med detta sagt skulle jag inte frivilligt göra Helsingfors uteliggare sällskap, sover hellre hemma i min varma säng.
Bekväm är jag. Gammal. På väg till jobbet idag passerade jag som vanligt Urho Kekkonens gata. På ett pärlband, längs husväggen, satt en rad söta små Hel-look-alikes med sovsäck, köande sedan hela natten för att komma in bland de första på Tavastias konsert med japanska The GazzetE ikväll.
Säkert hade hälften ljugit om sina förehavanden för sina föräldrar. Men vet ni vad noll gånger noll är? Så mycket bryr de sig om vad föräldrar snackar för jävla skit.
Fucking Åmål, nån?
Men vi befinner oss trots allt i Finland. Man vill inte störa för mycket. Så vid varje husport upphörde kön, för att tas upp igen på andra sidan. Så att folk kan komma in och ut genom dörrarna. Ordning. En mycket artig revolt. Fast jag är elak nu. Se det ur deras perspektiv. De rör sig, jag står still.
Bekväm är jag. Gammal. På väg till jobbet idag passerade jag som vanligt Urho Kekkonens gata. På ett pärlband, längs husväggen, satt en rad söta små Hel-look-alikes med sovsäck, köande sedan hela natten för att komma in bland de första på Tavastias konsert med japanska The GazzetE ikväll.
Säkert hade hälften ljugit om sina förehavanden för sina föräldrar. Men vet ni vad noll gånger noll är? Så mycket bryr de sig om vad föräldrar snackar för jävla skit.
Fucking Åmål, nån?
Men vi befinner oss trots allt i Finland. Man vill inte störa för mycket. Så vid varje husport upphörde kön, för att tas upp igen på andra sidan. Så att folk kan komma in och ut genom dörrarna. Ordning. En mycket artig revolt. Fast jag är elak nu. Se det ur deras perspektiv. De rör sig, jag står still.
söndag 28 oktober 2007
Insourcing
Syster L tog för ett par månader sen den här, som vanligt när hon fotograferar, väldigt fina bilden. Jag tänker då inte närmast på den suddiga klumpen i vitt, utan på glaset i förgrunden. Den aptitretande drinken (den var lika god som den ser ut) hade inget namn, fick vi veta av den servitör som vänligt frågade oss om vi möjligen ville prova något litet som han hade komponerat tidigare på dagen. Jag och S var på samma restaurang igår. Namaskaar heter den, belägen på Boulevarden. Det är ingen tillfällighet att vi hamnade där, vi har varit där ganska ofta och om man ska äta indiskt i Helsingfors vet i alla fall jag inget bättre ställe.
De behöver ingen gratisreklam, det är alltid folk där, men det finns en sak som gör just det här etablissemanget lite speciellt. När servitören bad oss testa hans nya komposition, gjorde han det på engelska. Inte för att vi såg ut som turister, utan för att han inte talade finska. Vilket inte var ett nytt fenomen, så länge jag kan minnas har där alltid funnits servitörer med samma
Vi hade gått dit och ätit ändå. Men det är verkligen något jag vill stödja. Inte bara för att jag kopplar ihop det med min egen arbetsgivares välvilja att ta in en utböling, utan också för att det i sanning är en diger uppgift för en person utan kunskaper i det finska språket att hitta anställning i Finland. Nej, det är inte välgörenhet det handlar om. Men det finns så många som inte vågar ta risken. Så jag lyfter på hatten. Vad är det man visar kossor i Indien? Respekt.
Söndagsmässa
Med ett trött huvud och 100 euro fattigare tog jag idag sjuans spårvagn hem från bokmässan i Böle. Vem har någonsin sagt att böcker är billiga? Men det var värt det, alla var till rabatterat pris, och Mumin-böcker till nedsatt pris förpliktigar. Har man inte läst Pappan och Havet bör man genast besöka en bokhandel eller ett bibliotek och rätta till sitt misstag.
Bokmässan är årligen återkommande, jag var där för tredje året, och det är ett fint tillfälle för en sån som jag att gå och lyssna på svenska författare som är på besök för att marknadsföra sina nya eller översatta alster. I år var det tyvärr fattigt på intressanta programpunkter av just den sorten, och kanske höll hela mässan lite lägre standard än den gjort tidigare år. Ett alternativ är att vi kanske bara var trötta redan när vi kom dit. Det går inte. Mässor ställer ju i och med sina format, stora, oöversiktliga kubikmonster fyllda med förväntan, vissa krav på energireservens storlek. Helsingforsmässan är inget undantag.
Samtidigt som bokmässan hölls även en annan mässa, "Vin, mat och ett gott liv". Som ju låter och är formidabelt sympatiskt. För en pant kunde man växla ut ett glas, vilket fylldes på i de olika båsen. Provsmakning, typ, fast jag såg ingen spotta. Jag och S var tyvärr inte sugna på vin, och då föll konceptet en smula, men det fanns gott om intressenter i vårt ställe, så det gick nog åt en flaska eller två även utan vår hjälp.
Låt mig då sammanfatta. Böcker, vin, mat och ett gott liv. Hård är mitt ödes lott. Jag tyar inte mer.
Bokmässan är årligen återkommande, jag var där för tredje året, och det är ett fint tillfälle för en sån som jag att gå och lyssna på svenska författare som är på besök för att marknadsföra sina nya eller översatta alster. I år var det tyvärr fattigt på intressanta programpunkter av just den sorten, och kanske höll hela mässan lite lägre standard än den gjort tidigare år. Ett alternativ är att vi kanske bara var trötta redan när vi kom dit. Det går inte. Mässor ställer ju i och med sina format, stora, oöversiktliga kubikmonster fyllda med förväntan, vissa krav på energireservens storlek. Helsingforsmässan är inget undantag.
Samtidigt som bokmässan hölls även en annan mässa, "Vin, mat och ett gott liv". Som ju låter och är formidabelt sympatiskt. För en pant kunde man växla ut ett glas, vilket fylldes på i de olika båsen. Provsmakning, typ, fast jag såg ingen spotta. Jag och S var tyvärr inte sugna på vin, och då föll konceptet en smula, men det fanns gott om intressenter i vårt ställe, så det gick nog åt en flaska eller två även utan vår hjälp.
Låt mig då sammanfatta. Böcker, vin, mat och ett gott liv. Hård är mitt ödes lott. Jag tyar inte mer.
fredag 26 oktober 2007
Unik ok
Hel-looks har bilder att bli inspirerad av. Modigare människor än jag förevigade av andra människor med näsa för stil. Exakt hur långt borta jag är från att hamna på sidan vet jag inte. Men långt är det, det inser jag, och förra helgen stod det plötsligt ännu klarare.
Jag och S var inne på Beamhill, en av Helsingfors bättre klädbutiker, och jag hittade en skjorta som jag köpte. I kassan på Beamhill står det alltid en snygg 20-nånting eller två. Det är nästan, men inte riktigt, som att surfa in på Hel-looks. När vi gick därifrån sa S i alla fall till mig att gatukreddiga killen i kassan måste ha varit förvånad över att jag köpte coola kläder, jag med min svartbrunrandiga Marimekko-väska och allt.
Här lärde jag mig något nytt. Tydligen har jag helt felaktigt gått omkring med min väska och trott att den är snitsig. Missförstå mig inte, den är vrålsnygg, det tycker S med. Det var ändå en present från henne. Men Hel-looks skulle inte vända sig om efter mig. Den är inte cool enligt gängse Helsinforskt gatumode. Inte för kidzen. Ungdomar gör sig inte besvär. Etcetera. Något jag alltså inte har förstått.
Skiter nu i det. Mannen gör kläderna, och ironin är med andra ord att i Helsingfors hjälper väskan till med att göra mig annorlunda. Gör mig very special. Håller mig borta från Fab Five. Inte tvärtom. Tänk att jag skulle vara en sådan föregångare.
Jag och S var inne på Beamhill, en av Helsingfors bättre klädbutiker, och jag hittade en skjorta som jag köpte. I kassan på Beamhill står det alltid en snygg 20-nånting eller två. Det är nästan, men inte riktigt, som att surfa in på Hel-looks. När vi gick därifrån sa S i alla fall till mig att gatukreddiga killen i kassan måste ha varit förvånad över att jag köpte coola kläder, jag med min svartbrunrandiga Marimekko-väska och allt.
Här lärde jag mig något nytt. Tydligen har jag helt felaktigt gått omkring med min väska och trott att den är snitsig. Missförstå mig inte, den är vrålsnygg, det tycker S med. Det var ändå en present från henne. Men Hel-looks skulle inte vända sig om efter mig. Den är inte cool enligt gängse Helsinforskt gatumode. Inte för kidzen. Ungdomar gör sig inte besvär. Etcetera. Något jag alltså inte har förstått.
Skiter nu i det. Mannen gör kläderna, och ironin är med andra ord att i Helsingfors hjälper väskan till med att göra mig annorlunda. Gör mig very special. Håller mig borta från Fab Five. Inte tvärtom. Tänk att jag skulle vara en sådan föregångare.
torsdag 25 oktober 2007
Evig sommar
Satt igen i en bil jag inte äger, på väg hem från innebandyn. Vi talade om rökning.Finland införde i somras ett rökförbud på krogen, samma förbud som Sverige införde förra året. Kanske finns det skillnader i detaljerna, vad vet jag, men andan är densamma. Jag röker inte. Bilden är ett lyxigt undantag och cigarrer räknas ändå inte. Har jag bestämt. Så jag är bara glad åt förbudet. Rökarna i sin tur har inte riktigt ställts på prov ännu, det har varit ganska varmt och då gör ju en rökpaus inget. Men nu kommer kylan, och det rejält.
Så vad göra?
A. Röka mindre
B. Sluta röka
C. Låtsas att vi bor i Italien
Rätt svar: C. Naturalmente!
Uteserveringar hela vintern. Det är sisu det.
onsdag 24 oktober 2007
Vad jag lest om skolan i Finland
Det fins en tidning som heter Economist.Där skriver dom att Finland har jätebra skola.Sverige har inte jätedålig skola,men dåligare än Finland.Vi kan till exempel lesa bra,men andra egen skaper är dåligare,till exempel matte. Men vadåra.Hade jag kunnat lesa skriva och rekna bättre bara för att jag hade vari i Finland?Dom pratar i natt mössan.
Sannolikhet
Kents nya skiva har kommit. Jag gillar. Men det där jag skrev om att de enligt finska lyssnare skulle bli sämre utan sin sverigefinske gitarrist Harri Mänty. Rätt fick jag. Känns bra, min finnradar fungerar.
Bara en liten miss. Jag trodde avhoppet som sådant skulle räcka som skäl för att mina landsvärdar skulle skriva av Kent. Recensenten påpekar en orsak till. Kent utan gitarrer, det tycker hon är usch och blä. Jag borde ha förstått, det känns uppenbart nu. I Finland tycker folk om gitarrer. Att plocka bort en finne och en gitarr på en och samma gång. Vad tänkte pojkarna på? Det kan verkligen bara bli sämre.
Nåväl, här ska ni få höra. Jag är stolt ägare till en biljett. Fortfarande är nämligen tre konserter utsålda här i byn. De går av stapeln i början av november. Tyvärr blev det inte Tavastia, men väl Kulturhuset i Vallgård. Inte så illa pinkat det heller.
Bara en liten miss. Jag trodde avhoppet som sådant skulle räcka som skäl för att mina landsvärdar skulle skriva av Kent. Recensenten påpekar en orsak till. Kent utan gitarrer, det tycker hon är usch och blä. Jag borde ha förstått, det känns uppenbart nu. I Finland tycker folk om gitarrer. Att plocka bort en finne och en gitarr på en och samma gång. Vad tänkte pojkarna på? Det kan verkligen bara bli sämre.
Nåväl, här ska ni få höra. Jag är stolt ägare till en biljett. Fortfarande är nämligen tre konserter utsålda här i byn. De går av stapeln i början av november. Tyvärr blev det inte Tavastia, men väl Kulturhuset i Vallgård. Inte så illa pinkat det heller.
tisdag 23 oktober 2007
Vilse
Varje gata i Helsingfors har två ändar, utom Sofiegatan som har tre. Eller vänta, det där lät inte rätt... Ah, namn ska det vara. Tre namn. Ett minnesmärke från den ryska tiden. Sofiankatu, Sofiegatan och Sofijskaja Ulitsa. Som för övrigt är en av Helsingfors vackraste gator.
Resten av gatorna har alltså ett finskt och ett svenskt namn. Minnas behöver man dock bara det finska. Jag droppar ibland ett svenskt namn på något torg och får oförstående blickar som svar. Finlandssvenska taxichaufförer måste ha ett gott minne.
Men visst hjälper det för en vilsen svensk att bo på Mariankatu och Mariegatan. För en vilsen svensk vars lokalsinne aldrig vecklades ut, skulle det hjälpa ännu mer om det fanns gatunummer på skyltarna. Det kanske inte fick plats. Aldrig får man vara nöjd.
Resten av gatorna har alltså ett finskt och ett svenskt namn. Minnas behöver man dock bara det finska. Jag droppar ibland ett svenskt namn på något torg och får oförstående blickar som svar. Finlandssvenska taxichaufförer måste ha ett gott minne.
Men visst hjälper det för en vilsen svensk att bo på Mariankatu och Mariegatan. För en vilsen svensk vars lokalsinne aldrig vecklades ut, skulle det hjälpa ännu mer om det fanns gatunummer på skyltarna. Det kanske inte fick plats. Aldrig får man vara nöjd.
måndag 22 oktober 2007
Arrogans
Det här är roligt. Elakt, och inte särskilt representativt kanske, men heller knappast helt utan botten. Turistbussarna tar ofta vägen genom Kronohagen, när kryssningsfärjan angjorts vid Salutorget och den anslutande bussen ska parkeras någonstans nära Senatstorget. Ut genom fönstren stirrar pensionerade amerikaner, och ett stående skämt är att de antagligen inte ens vet i vilken stad de hamnat. Elakt det med.
Vi irriterar oss gärna, vi européer, när amerikaner kommer över och behandlar oss som just européer. Ignorerar våra särarter. Tar för givet att alla talar engelska. Attityden får dem att framstå som obildade, ohyfsade och i allmänhet korkade. Som i filmen. Att inte veta var Frankrike ligger! Det måste man veta.
Vad har då det detta i den här bloggen att göra? Jo, precis som jag skrev tidigare, har jag en teori. Jag tror nämligen att vi svenskar på många sätt är lika goda kålsupare som amerikaner.
Om jag börjar baklänges. Hur många delstater kan du placera på en amerikansk karta? Om någon gick ut på en svenska gata och frågade gemene man, skulle resultatet bli magert. Men, säger du, det är inte länder och därför inte alls samma sak. Taget. Rikta blicken söderut istället. Hur många länder i Sydamerika fixar du? Ok igen, vi har inga storpolitiska ambitioner där, för inte krig mot eller i någon nation, så kanske kan vi förlåtas om kunskaperna brister, även denna gång.
Då tycker jag vi tar oss till Finland. Låt mig ställa en lätt fråga. Helsingfors känner nog de flesta till, men vilken är Finlands näst största stad? Det är sannerligen inte mycket begärt. Jag talar ändå om ett grannland som vi delar djupa historiska rötter med, och en nordisk stad som bara är obetydligt mindre än Malmö. Esbo är förresten svaret. Det ligger... ja, var ligger Esbo?
Jag tror att vi många gånger är så bekväma som vi tillåts vara. En amerikan på resande fot talar sitt modersmål eftersom det går. För det mesta. En svensk i Helsingfors gör samma sak. Det är värt ett försök. Och nog sadlar vi svenskar om till herrefolk när vi kommer över Östersjön och får syn på alla avtryck vi har lämnat och lämnar ännu. Någon sträng slås an. Det klingar en ganska otrevlig ton. Och det slutar inte där. Följ med ett finskt sällskap till Tallinn, och upplev samma fenomen. Det finns något djupt mänskligt i det beteendet. Varför annars beställa Raimat i Västergötland?
Änglagård, nån?
Vad min poäng är? Att den som är fri från synd kan kasta första stenen. Just det. Jag är Jesus. Från Nasaret. Peka ut det på en karta den som kan*.
* Om du prickat in svaret på dessa frågor har du min djupaste respekt. Personligen hade jag knappt ens hört om Esbo innan jag flyttade hit, och jag skulle sladda en hel del på den amerikanska kartan, i nord såväl som i syd. Men Nasaret ligger i alla fall i Israel.
Vi irriterar oss gärna, vi européer, när amerikaner kommer över och behandlar oss som just européer. Ignorerar våra särarter. Tar för givet att alla talar engelska. Attityden får dem att framstå som obildade, ohyfsade och i allmänhet korkade. Som i filmen. Att inte veta var Frankrike ligger! Det måste man veta.
Vad har då det detta i den här bloggen att göra? Jo, precis som jag skrev tidigare, har jag en teori. Jag tror nämligen att vi svenskar på många sätt är lika goda kålsupare som amerikaner.
Om jag börjar baklänges. Hur många delstater kan du placera på en amerikansk karta? Om någon gick ut på en svenska gata och frågade gemene man, skulle resultatet bli magert. Men, säger du, det är inte länder och därför inte alls samma sak. Taget. Rikta blicken söderut istället. Hur många länder i Sydamerika fixar du? Ok igen, vi har inga storpolitiska ambitioner där, för inte krig mot eller i någon nation, så kanske kan vi förlåtas om kunskaperna brister, även denna gång.
Då tycker jag vi tar oss till Finland. Låt mig ställa en lätt fråga. Helsingfors känner nog de flesta till, men vilken är Finlands näst största stad? Det är sannerligen inte mycket begärt. Jag talar ändå om ett grannland som vi delar djupa historiska rötter med, och en nordisk stad som bara är obetydligt mindre än Malmö. Esbo är förresten svaret. Det ligger... ja, var ligger Esbo?
Jag tror att vi många gånger är så bekväma som vi tillåts vara. En amerikan på resande fot talar sitt modersmål eftersom det går. För det mesta. En svensk i Helsingfors gör samma sak. Det är värt ett försök. Och nog sadlar vi svenskar om till herrefolk när vi kommer över Östersjön och får syn på alla avtryck vi har lämnat och lämnar ännu. Någon sträng slås an. Det klingar en ganska otrevlig ton. Och det slutar inte där. Följ med ett finskt sällskap till Tallinn, och upplev samma fenomen. Det finns något djupt mänskligt i det beteendet. Varför annars beställa Raimat i Västergötland?
Änglagård, nån?
Vad min poäng är? Att den som är fri från synd kan kasta första stenen. Just det. Jag är Jesus. Från Nasaret. Peka ut det på en karta den som kan*.
* Om du prickat in svaret på dessa frågor har du min djupaste respekt. Personligen hade jag knappt ens hört om Esbo innan jag flyttade hit, och jag skulle sladda en hel del på den amerikanska kartan, i nord såväl som i syd. Men Nasaret ligger i alla fall i Israel.
söndag 21 oktober 2007
Ismannen
Så vann då Kimi Räikkönen VM-titeln i Formel 1. Relativt höga odds på det innan sista loppet idag. Låga odds däremot på vad som kommer vara samtalsämnet på kontoret imorgon, och ännu lägre odds på att jag kommer få frågan om på vilken plats bäste svensk hamnade.
Jag har varit på ett F1-lopp, på Hungaroring i Budapest. Den gången åkte Räikkönen ur, vilket lade en sardin på stämningen bland de övriga i sällskapet, alla finnar. Men jag, som inte varit någon större fantast sedan tidigare och som tyckt att F1 på TV är på gränsen till kriminellt tråkigt, trivdes finfint och hade fantastiskt roligt. Vem hade kunnat ana? Uppspelt av motorsport. Men det måste upplevas på plats. Live ska det vara.
En åsikt jag alltså är rätt ensam om här i trakten. Just nu när jag skriver det här sitter min flickvän, liksom ungefär fem miljoner andra finnar, klistrad framför TV:n och njuter i fulla drag av Kimis seger. Ki-mi Räik-kö-nen, Ki-mi Räik-kö-nen! När Lordi vann Schlagerfestivalen i Aten samlades en ansenlig skara finnar på Salutorget för att fira dem när de kom hem, men kanske kan det bli ännu fler nu? Kimi är populär. Om jag inte varit svensk, och rönnbären inte varit så förutsägbart sura, hade jag även skrivit om hans totala brist på karisma, men jag låter bli. Och jag gläds åt vinsten, riktigt mycket. Jag gör faktiskt det.
Jag har varit på ett F1-lopp, på Hungaroring i Budapest. Den gången åkte Räikkönen ur, vilket lade en sardin på stämningen bland de övriga i sällskapet, alla finnar. Men jag, som inte varit någon större fantast sedan tidigare och som tyckt att F1 på TV är på gränsen till kriminellt tråkigt, trivdes finfint och hade fantastiskt roligt. Vem hade kunnat ana? Uppspelt av motorsport. Men det måste upplevas på plats. Live ska det vara.
En åsikt jag alltså är rätt ensam om här i trakten. Just nu när jag skriver det här sitter min flickvän, liksom ungefär fem miljoner andra finnar, klistrad framför TV:n och njuter i fulla drag av Kimis seger. Ki-mi Räik-kö-nen, Ki-mi Räik-kö-nen! När Lordi vann Schlagerfestivalen i Aten samlades en ansenlig skara finnar på Salutorget för att fira dem när de kom hem, men kanske kan det bli ännu fler nu? Kimi är populär. Om jag inte varit svensk, och rönnbären inte varit så förutsägbart sura, hade jag även skrivit om hans totala brist på karisma, men jag låter bli. Och jag gläds åt vinsten, riktigt mycket. Jag gör faktiskt det.
lördag 20 oktober 2007
Noll kronor för mina tankar
En schweizisk vän förde senast vi träffades fram en teori. Ju katolskare land, desto mer korruption, menade han. Fan vet, tänkte jag.
En annan som vet, eller i alla fall har en aning, är Transparency International. Jag surfade runt lite idag, och hamnade på deras hemsida. Jag hade för mig att jag hade läst att Finland rankats som minst korrumperat i världen, men tydligen ligger Danmark snäppet bättre till.
Det där jag skrev om dricks i Finland är naturligtvis en konsekvens av det här. Vad är väl extrapengar till en servitör annat än en retroaktiv muta? Att Finland skulle vara särskilt rättskaffens är visserligen inget jag har gått omkring och förtrollats av. Kontrasten är nog obetydlig även för en snäppet mer korrumperad svensk. Men schweizaren använde de nordiska länderna som exempel för att stödja sin tes. Ingen katolicism i onödan här inte. Vi tror liksom inte på något, inte ens på mammon. Vi skålade på att korruption är dåligt, avslutade diskussionen, och jag lät bli att fråga om exakt hur trist Norden måste verka från utsidan.
Huruvida teorin är korrekt eller inte går inte att utröna. Vatikanen är nämligen inte med på listan. Det gör dock inte listan mindre prestigefylld, och inte ska Finland låta sig nöjas med en andraplats. Jag tror att om man budade ner några lådor Koskenkorva till Köpenhamn, så skulle danskarna säkert gå med på att sänka sina ambitioner en smula. Förstaplatsen torde komma som ett avlatsbrev på posten.
En annan som vet, eller i alla fall har en aning, är Transparency International. Jag surfade runt lite idag, och hamnade på deras hemsida. Jag hade för mig att jag hade läst att Finland rankats som minst korrumperat i världen, men tydligen ligger Danmark snäppet bättre till.
Det där jag skrev om dricks i Finland är naturligtvis en konsekvens av det här. Vad är väl extrapengar till en servitör annat än en retroaktiv muta? Att Finland skulle vara särskilt rättskaffens är visserligen inget jag har gått omkring och förtrollats av. Kontrasten är nog obetydlig även för en snäppet mer korrumperad svensk. Men schweizaren använde de nordiska länderna som exempel för att stödja sin tes. Ingen katolicism i onödan här inte. Vi tror liksom inte på något, inte ens på mammon. Vi skålade på att korruption är dåligt, avslutade diskussionen, och jag lät bli att fråga om exakt hur trist Norden måste verka från utsidan.
Huruvida teorin är korrekt eller inte går inte att utröna. Vatikanen är nämligen inte med på listan. Det gör dock inte listan mindre prestigefylld, och inte ska Finland låta sig nöjas med en andraplats. Jag tror att om man budade ner några lådor Koskenkorva till Köpenhamn, så skulle danskarna säkert gå med på att sänka sina ambitioner en smula. Förstaplatsen torde komma som ett avlatsbrev på posten.
Vespa
Alldeles intill Svenska Teatern, på Södra Esplanaden, ligger Helsingfors mest italiensk-svenska restaurang, Vespa. Italiensk meny blandat med frekvent finlandssvenskt sorl. Teaterfolk kan tänkas. Vi var där igår, som så ofta förr, för att få en hyfsat billig och god bit mat. I baren ska sägas, jag har aldrig varit i den "riktiga" restaurangdelen. Säkert är den bra, den med.
Igår åt jag som vanligt den utmärkta carbonaran, men till skillnad från hur det brukar vara blev jag inte mätt. Mot min vilja tvingades jag därför äta en chokladkaka med en kula vaniljglass vid sin sida. Ackompanjerat av jordgubbssås.
Säger så här; jag vet att de flesta inte står ut vid tanken att behöva uthärda en liknande efterrätt. Men snälla kära, det här var inte din vanliga, standardiserade chokladkaka. Det här var Ferrari. Vad hade jag väntat mig av en italienare?
Igår åt jag som vanligt den utmärkta carbonaran, men till skillnad från hur det brukar vara blev jag inte mätt. Mot min vilja tvingades jag därför äta en chokladkaka med en kula vaniljglass vid sin sida. Ackompanjerat av jordgubbssås.
Säger så här; jag vet att de flesta inte står ut vid tanken att behöva uthärda en liknande efterrätt. Men snälla kära, det här var inte din vanliga, standardiserade chokladkaka. Det här var Ferrari. Vad hade jag väntat mig av en italienare?
fredag 19 oktober 2007
Mucho macho
Vierumäki ligger utanför Lahtis, en timmes bilresa från Helsingfors, lite längre om man kör lagligt. Där ligger Finlands idrottsinstitut, och där tränar t.ex. finska idrottare inför OS i Peking nästa år.
Det senare var spännande för de finnar jag just spenderat ett dygn i Vierumäki tillsammans med. De siktade ett eller ett par kända ansikten, kända för dem men inte nödvändigtvis för mig. Inte för att jag var ledsen för det, det var en fantastiskt fin plats vare sig man blev star struck eller inte. Vi bodde, badade bastu, åt och drack gott i en stuga vid en sjö. Och det, det kan man inte göra för ofta.
Inte nog med det, vistelsen kröntes av att vi fick köra fyrhjulingar genom skogen. På med fullt stass, overall, stövlar, hjälm, rubbet. Sen en och en halv timmes brummande. På karavan, bakom en guide för säkerhets skull. Men i övrigt, väldigt manligt det hela.
På småstigar, genom skogens beckmörker. Träd som rusar förbi, ljudet och lukten av motorer. När vi rundade en obebodd, igenbommad trästuga, väntade jag mig nästan att häxan Blair skulle dyka upp. Kanske skulle vi göra en liten amatörfilm. Illusionen bröts brutalt av guiden som viftade oss vidare.
Jag hade sett fram emot vår lilla oktoberkåsa, men precis som på skjutklubben hade jag långt mycket roligare än vad jag hade förväntat mig. Slutsatsen måste vara att jag är mer macho än vad jag trott. Eller mer barnslig. Något av de två. Eller båda.
Det senare var spännande för de finnar jag just spenderat ett dygn i Vierumäki tillsammans med. De siktade ett eller ett par kända ansikten, kända för dem men inte nödvändigtvis för mig. Inte för att jag var ledsen för det, det var en fantastiskt fin plats vare sig man blev star struck eller inte. Vi bodde, badade bastu, åt och drack gott i en stuga vid en sjö. Och det, det kan man inte göra för ofta.
Inte nog med det, vistelsen kröntes av att vi fick köra fyrhjulingar genom skogen. På med fullt stass, overall, stövlar, hjälm, rubbet. Sen en och en halv timmes brummande. På karavan, bakom en guide för säkerhets skull. Men i övrigt, väldigt manligt det hela.
På småstigar, genom skogens beckmörker. Träd som rusar förbi, ljudet och lukten av motorer. När vi rundade en obebodd, igenbommad trästuga, väntade jag mig nästan att häxan Blair skulle dyka upp. Kanske skulle vi göra en liten amatörfilm. Illusionen bröts brutalt av guiden som viftade oss vidare.
Jag hade sett fram emot vår lilla oktoberkåsa, men precis som på skjutklubben hade jag långt mycket roligare än vad jag hade förväntat mig. Slutsatsen måste vara att jag är mer macho än vad jag trott. Eller mer barnslig. Något av de två. Eller båda.
onsdag 17 oktober 2007
Diskriminering
En lyx här i Finland är att biofilmer textas på såväl finska som svenska. Övre textremsan på finska, undre på svenska. Men det finns ett undantag. Finska filmer. I dem finns ingen text alls. Det är surt, jag hade gärna kunnat gå och se finska filmer på stadens biografer.
Kan någon förklara det här för mig? Jag förstår inte logiken. Tankegången verkar vara att finlandssvenskar inte kan förstå finsk text, så en svensk översättning behövs i utländska filmer. Däremot kan de förstå finskt tal, och alltså behövs ingen textning i inhemska filmer.
Mycket upprörande detta. Vad sägs? Ska jag skriva en insändare till Hufvudstadsbladet? Skulle kunna signera den som "Skattebetalare". Eller är "Bekymrad medborgare" mer kraftfullt?
Ja, jag vet att det antagligen i slutändan är estetiska skäl som avgör. Det rent filmiska. Blir snyggare utan textremsa. Också förstås, framförallt, det ekonomiska. Men jag då? Vem tänker påbarnen mig? Va? Va? VA?
Kan någon förklara det här för mig? Jag förstår inte logiken. Tankegången verkar vara att finlandssvenskar inte kan förstå finsk text, så en svensk översättning behövs i utländska filmer. Däremot kan de förstå finskt tal, och alltså behövs ingen textning i inhemska filmer.
Mycket upprörande detta. Vad sägs? Ska jag skriva en insändare till Hufvudstadsbladet? Skulle kunna signera den som "Skattebetalare". Eller är "Bekymrad medborgare" mer kraftfullt?
Ja, jag vet att det antagligen i slutändan är estetiska skäl som avgör. Det rent filmiska. Blir snyggare utan textremsa. Också förstås, framförallt, det ekonomiska. Men jag då? Vem tänker på
söndag 14 oktober 2007
Var ligger Abonnerad?
En god vän berättade en gång att han hade fått frågan i rubriken ställd till sig av en av hans vänner, efter att en på förhand beställd buss åkt förbi. Vi skrattade gott åt denna debila undran.
Tråkigt därför att samma slags klurigheter ockuperar mina tankar här i Finland då och då. Var ligger Tilausajo? Får trösta mig med att det trots allt är ett främmande språk jag har att göra med. Med detta sagt, skrattar bäst som skrattar sist.
Tråkigt därför att samma slags klurigheter ockuperar mina tankar här i Finland då och då. Var ligger Tilausajo? Får trösta mig med att det trots allt är ett främmande språk jag har att göra med. Med detta sagt, skrattar bäst som skrattar sist.
Belgian blues
Det blev ingen billig öl igår, eftersom Henry´s pub tydligen inte blivit informerade om Ölets Dag. Ingen annan jag talade med heller för den delen, så uppenbart(?) hade jag läst in för mycket i affischen från förra helgen.
I alla fall. Vi satt på nämnda pub med anledning av dess storbildsskärm, där Finland spelade oavgjort mot Belgien i Bryssel. Ju längre matchen led, och ju längre bort Finland spelade sig från EM-slutspelet nästa sommar, desto mer frustration ackumulerades i lokalen, och desto mer frekvent flög V-ordet genom luften.
Jag har upplevt liknande atmosfär förr. Som mest laddad var den på ett torg i Stuttgart förra sommaren, där jag i ett hav av attackberusade engelsmän såg England slå Ecuador med 1-0, målet en patenterad Beckham-frispark. Jag höll på britterna, av det enkla skälet att jag inte hade lust att få reda på vad de tillresta engelsmännen skulle ta sig för om de hade blivit besvikna.
Det finns dock en stor skillnad. Britterna hade helt säkert gjort sitt värsta för att möblera om i Stuttgart, men jag var inte ett dugg bekymrad för vad finnarna skulle hitta på igår. Visst, det är mikro och makro, och jag kanske är naiv, men det här med att finnarna ska börja slåss för en fotbollsmatch skull är helt enkelt inget jag går omkring och oroar mig för.
Igår fick jag vatten på min kvarn. Efter slutsignalen var det som om matchen aldrig spelats, möjligen fanns där ett stänk av vemod. Huliganism har inte fått något större fäste här i Finland. Tänk vad skönt det hade varit att kunna skriva samma sak om Sverige.
I alla fall. Vi satt på nämnda pub med anledning av dess storbildsskärm, där Finland spelade oavgjort mot Belgien i Bryssel. Ju längre matchen led, och ju längre bort Finland spelade sig från EM-slutspelet nästa sommar, desto mer frustration ackumulerades i lokalen, och desto mer frekvent flög V-ordet genom luften.
Jag har upplevt liknande atmosfär förr. Som mest laddad var den på ett torg i Stuttgart förra sommaren, där jag i ett hav av attackberusade engelsmän såg England slå Ecuador med 1-0, målet en patenterad Beckham-frispark. Jag höll på britterna, av det enkla skälet att jag inte hade lust att få reda på vad de tillresta engelsmännen skulle ta sig för om de hade blivit besvikna.
Det finns dock en stor skillnad. Britterna hade helt säkert gjort sitt värsta för att möblera om i Stuttgart, men jag var inte ett dugg bekymrad för vad finnarna skulle hitta på igår. Visst, det är mikro och makro, och jag kanske är naiv, men det här med att finnarna ska börja slåss för en fotbollsmatch skull är helt enkelt inget jag går omkring och oroar mig för.
Igår fick jag vatten på min kvarn. Efter slutsignalen var det som om matchen aldrig spelats, möjligen fanns där ett stänk av vemod. Huliganism har inte fått något större fäste här i Finland. Tänk vad skönt det hade varit att kunna skriva samma sak om Sverige.
fredag 12 oktober 2007
Oktoberfest junior
Imorgon är Ölets Dag i Finland. Alla inhemska öl kostar löjliga tre euro på diverse krogar och ölstugor. Eventuellt kommer jag ge mig ut på fältet. I rent journalistiskt syfte, givetvis.
torsdag 11 oktober 2007
Rosa skjortor
Mitt lilla poem tidigare kom ur inspiration. På en fest satt jag och talade med en tjej som stolt proklamerade att hon minsann kunde en sång på svenska, men att hon inte ville sjunga den för att jag nog skulle bli arg.
Du har min uppmärksamhet, sa jag, och efter lite övertalning sjöng hon sin sång. Den gick så här:
Alla svenska män är homosexuella.
Alla svenska män är homosexuella.
Ja, det var väl ungefär det, avslutade hon. Det fanns ju inte så mycket att tillägga.
Fördomar är ju räliga. Men svenska pojkar är mesar, en eufism för bögar. Som heter Håkan. Det är inte fördomar. Det vet alla finnar.
Du har min uppmärksamhet, sa jag, och efter lite övertalning sjöng hon sin sång. Den gick så här:
Alla svenska män är homosexuella.
Alla svenska män är homosexuella.
Ja, det var väl ungefär det, avslutade hon. Det fanns ju inte så mycket att tillägga.
Fördomar är ju räliga. Men svenska pojkar är mesar, en eufism för bögar. Som heter Håkan. Det är inte fördomar. Det vet alla finnar.
Galna dagar
Jag var på väg hem från innebandyn idag, som vanligt fick jag skjuts (när ska jag någonsin bli vuxen, köpa en bil, och slippa fråga om skjuts överallt? Jag har verkligen blivit skjutsad hela mitt liv). Min chaufför berättade om sina kvällsplaner. Först hem, sa han, men sen bär det av till Stockmann.
Normalt sett hade det inte varit mer med det, men just den här veckan är inte normal. Stockmann har nämligen sina Galna Dagar. Under en halv vecka rear man ut allsköns skräp, och finnarna vallfärdar. Regeln verkar vara att den vinner, som i slutet av veckan har flest av de gula plastpåsar som kännetecknar händelsen. Staden blir helt igenom gul. I ärlighetens namn finns också en hel del kap att göra, men jag gör gemensam sak med turisterna längs Alexandersgatan och tittar istället på med skräckblandad förtjusning. Något ska man ju ha sin inre elitist till. För att inte tala om sin inre klaustrofobiker.
I Sverige finns ingen riktig motsvarighet till Stockmann, även om det ibland liknas vid NK. Men NK är inte alls lika dominant. Stockmann är en instutition, ett gammalt finlandssvenskt högnäste, där nästan allt går att finna som alls finns i Finland. Tryggt och stabilt är det, på ett sätt som som bara den som är ohotat störst och bäst kan vara. Och snällt. Jag lämnade en gång tillbaka en elsladd till varuhuset och fick pengarna tillbaka, trots att sladden inte fanns eller ens hade funnits i deras sortiment. Till mitt försvar förstod inte heller jag det just då.
Min bild av Gekås i Ullared är mer vad de galna dagarna framkallar. Men jag är fånig. De flesta vettiga människor tycker Galna Dagar är jättekiva*. Jag handlar ofta och gärna på Stockmann. Det är bara... äsch, jag vet inte, inte bara just den här veckan.
*kiva betyder kul på finska, och alla finlandssvenskar missbrukar lustfyllt ordet.
Normalt sett hade det inte varit mer med det, men just den här veckan är inte normal. Stockmann har nämligen sina Galna Dagar. Under en halv vecka rear man ut allsköns skräp, och finnarna vallfärdar. Regeln verkar vara att den vinner, som i slutet av veckan har flest av de gula plastpåsar som kännetecknar händelsen. Staden blir helt igenom gul. I ärlighetens namn finns också en hel del kap att göra, men jag gör gemensam sak med turisterna längs Alexandersgatan och tittar istället på med skräckblandad förtjusning. Något ska man ju ha sin inre elitist till. För att inte tala om sin inre klaustrofobiker.
I Sverige finns ingen riktig motsvarighet till Stockmann, även om det ibland liknas vid NK. Men NK är inte alls lika dominant. Stockmann är en instutition, ett gammalt finlandssvenskt högnäste, där nästan allt går att finna som alls finns i Finland. Tryggt och stabilt är det, på ett sätt som som bara den som är ohotat störst och bäst kan vara. Och snällt. Jag lämnade en gång tillbaka en elsladd till varuhuset och fick pengarna tillbaka, trots att sladden inte fanns eller ens hade funnits i deras sortiment. Till mitt försvar förstod inte heller jag det just då.
Min bild av Gekås i Ullared är mer vad de galna dagarna framkallar. Men jag är fånig. De flesta vettiga människor tycker Galna Dagar är jättekiva*. Jag handlar ofta och gärna på Stockmann. Det är bara... äsch, jag vet inte, inte bara just den här veckan.
*kiva betyder kul på finska, och alla finlandssvenskar missbrukar lustfyllt ordet.
onsdag 10 oktober 2007
tisdag 9 oktober 2007
Beteendemönster
Efter en fest i förra veckan hamnar jag i framsätet av en bil, för en tur in till Helsingfors centrum. Syftet är att fortsätta på lokal.
På radion, Radio Nova om jag inte minns fel, spelas Haddaways euroklassiker What is love?, något som alla i bilen naturligtvis är mycket nöjda med. Men det spelar ingen roll. Jag vet att kanalen snart kommer att ändras.
Mönstret är lätt att känna igen. Någon kanal spelar musik, den kan vara bra eller dålig, när chaufförens ena hand blir orolig och börjar vandra. Vägen kan sen variera lite, via Radio Aalto (Radio Våg), Radio Nova eller kanske via Groove FM, varje kanal får chansen i några sekunder. För syns skull får jag förmoda.
För målet är alltid detsamma. SuomiPOP.
Så även denna gång. Introt till Penny Lane dånar ur högtalarna, men när sången kommer är det inte Paul McCartneys röst som hörs. Istället är det en finsk tolkning.
Det är verkligen obegripligt det här, för en person som inte är uppväxt i Finland. Det är samma sak varje gång. För fest eller vardag, om det är Beatlestolkningar, Nightwish eller bara hederlig, finsk schlager som bjuds. SuomiPOP förnekar sig aldrig.
På radion, Radio Nova om jag inte minns fel, spelas Haddaways euroklassiker What is love?, något som alla i bilen naturligtvis är mycket nöjda med. Men det spelar ingen roll. Jag vet att kanalen snart kommer att ändras.
Mönstret är lätt att känna igen. Någon kanal spelar musik, den kan vara bra eller dålig, när chaufförens ena hand blir orolig och börjar vandra. Vägen kan sen variera lite, via Radio Aalto (Radio Våg), Radio Nova eller kanske via Groove FM, varje kanal får chansen i några sekunder. För syns skull får jag förmoda.
För målet är alltid detsamma. SuomiPOP.
Så även denna gång. Introt till Penny Lane dånar ur högtalarna, men när sången kommer är det inte Paul McCartneys röst som hörs. Istället är det en finsk tolkning.
Det är verkligen obegripligt det här, för en person som inte är uppväxt i Finland. Det är samma sak varje gång. För fest eller vardag, om det är Beatlestolkningar, Nightwish eller bara hederlig, finsk schlager som bjuds. SuomiPOP förnekar sig aldrig.
söndag 7 oktober 2007
Det ociviliserade samhället
För ett par år sedan satt jag på en uteservering på Manhattan och knaprade på en stek, när plötsligt en flygande insekt av modell större fick för sig att landa i en hamburgare på bordet bredvid. Mannen som åt hamburgaren viftade förskräckt bort odjuret, varpå det tog sin tillflykt under min stol. Det var en stor rackare, tillräckligt stor för att jag skulle ställa mig upp och ta ett steg bort.
Ut kommer vår servitris, en hippt blassé böna runt 20. Hon kastar en snabb blick under min stol, stirrar på mig surt, och sedan utspelar sig följande konversation.
Hon: Seems you are BFF.
Jag: Sorry?
Hon: Best friends forever.
Och sen gick hon. Som tur var gjorde min nyfunna bästis skalbaggen samma sak, den knallade fram till en gatubrunn och försvann ur mitt liv.
Nu minns jag inte vad jag gav i dricks när jag lämnade restaurangen. Säkert är dock att jag gav åtminstone de 10 procent, eller vad det nu är, som man måste ge när man betalar notor i New York.
Hade samma sak hänt i Sverige hade jag inte lämnat ett öre. Vi har ingen riktig tradition för att lämna dricks i Sverige, men så mycket har jag lärt mig, att de som arbetar inom restaurangbranschen mycket gärna ser, och antagligen förväntar sig, att man som gäst lämnar några slantar. De flesta jag känner gör också det nuförtiden, om inte servicen varit direkt dålig.
I Finland hade New York-tjejen inte heller fått något. Men det får nästan ingen annan heller. Dricks är mycket ovanligt. Personalen får relativt bra betalt, heter det, dricksen är inbakad i lönen. Jag vet inte jag. Den modellen har inte direkt gjort Helsingfors restaurangarbetare till jordens gladaste. Varför ska de göra något extra?
Det sticker såklart att behöva betala extra för att bli förlöjligad. Men för det mesta tycker jag det känns befogat att dricksa. Finnarna får förlåta min eroderande verkan på samhället. Det är sist och slutligen inte så ofta man får tillfälle att känna sig generös.
Ut kommer vår servitris, en hippt blassé böna runt 20. Hon kastar en snabb blick under min stol, stirrar på mig surt, och sedan utspelar sig följande konversation.
Hon: Seems you are BFF.
Jag: Sorry?
Hon: Best friends forever.
Och sen gick hon. Som tur var gjorde min nyfunna bästis skalbaggen samma sak, den knallade fram till en gatubrunn och försvann ur mitt liv.
Nu minns jag inte vad jag gav i dricks när jag lämnade restaurangen. Säkert är dock att jag gav åtminstone de 10 procent, eller vad det nu är, som man måste ge när man betalar notor i New York.
Hade samma sak hänt i Sverige hade jag inte lämnat ett öre. Vi har ingen riktig tradition för att lämna dricks i Sverige, men så mycket har jag lärt mig, att de som arbetar inom restaurangbranschen mycket gärna ser, och antagligen förväntar sig, att man som gäst lämnar några slantar. De flesta jag känner gör också det nuförtiden, om inte servicen varit direkt dålig.
I Finland hade New York-tjejen inte heller fått något. Men det får nästan ingen annan heller. Dricks är mycket ovanligt. Personalen får relativt bra betalt, heter det, dricksen är inbakad i lönen. Jag vet inte jag. Den modellen har inte direkt gjort Helsingfors restaurangarbetare till jordens gladaste. Varför ska de göra något extra?
Det sticker såklart att behöva betala extra för att bli förlöjligad. Men för det mesta tycker jag det känns befogat att dricksa. Finnarna får förlåta min eroderande verkan på samhället. Det är sist och slutligen inte så ofta man får tillfälle att känna sig generös.
fredag 5 oktober 2007
Välanpassad
Satt i passagerarsätet i kollegans bil på väg mot Åbotrakten, när vi bestämde oss för att ta en bit mat i Salo. I Salo sägs Finlands bästa kebab finnas, men den kebaberia vi hamnade på bjöd inte på något annat än bukfylla. Ska leta bättre nästa gång.
När jag satt där och åt insåg jag plötsligt att medan jag satt och sörplade på min cola, drack kollegan starköl. Och jag började fundera. Han skulle ju ändå köra vidare.
I Sverige är gränsen för rattfylleri 0,2 promille, och gränsen för grovt rattfylleri är 0,5. Det senare är den finska lägre gränsen. Som tillåter ett glas öl, vilket högst troligen är ett av skälen till att den svenska gränsen är satt vid det förra.
Det som slog mig när jag satt där var att i Sverige hade jag förmodligen påpekat det olämpliga med att dricka den där ölen, men i Finland tycker jag det är ok. Så duktig är jag, att jag låter min personliga moral styras av det relativa godtycke dessa gränser är dragna efter. Får skärpa mig.
Kollade lite statistik. Bara lugn, jag har läst 10 poäng statistik, så jag är kvalificerad att göra det. Verkar som om antalet dödade av rattfyllon per capita är ungefär samma i Sverige och Finland. Är finnar bättre bilförare?
När jag satt där och åt insåg jag plötsligt att medan jag satt och sörplade på min cola, drack kollegan starköl. Och jag började fundera. Han skulle ju ändå köra vidare.
I Sverige är gränsen för rattfylleri 0,2 promille, och gränsen för grovt rattfylleri är 0,5. Det senare är den finska lägre gränsen. Som tillåter ett glas öl, vilket högst troligen är ett av skälen till att den svenska gränsen är satt vid det förra.
Det som slog mig när jag satt där var att i Sverige hade jag förmodligen påpekat det olämpliga med att dricka den där ölen, men i Finland tycker jag det är ok. Så duktig är jag, att jag låter min personliga moral styras av det relativa godtycke dessa gränser är dragna efter. Får skärpa mig.
Kollade lite statistik. Bara lugn, jag har läst 10 poäng statistik, så jag är kvalificerad att göra det. Verkar som om antalet dödade av rattfyllon per capita är ungefär samma i Sverige och Finland. Är finnar bättre bilförare?
onsdag 3 oktober 2007
Om det inte är spännande, varför var det nästan det enda vi tänkte på under ett år?
Vi har just köpt en lägenhet i vårt kära Kronohagen. Efter ett evigt(!) sökande, fann vi oss till rätta. Vi sökte, vi fann, vi köpte. Jaha, det var ju spännande, tänker Svenne Svensk. Och har måhända en poäng.
Men det finns exotiska inslag även i en sådan torr process. T.ex. stannar budgivningen normalt sett under utgångspriset. Så även i vårt fall. Vi har heller ingen aning om vad våra medtävlare bjöd. Buden är hemliga. Och bindande. Ren och skär dödsångest föregick buden på de tre lägenheter vi bjöd på under det knappa år vi letade.
Sen äger vi inte lägenheten egentligen. Vi har aktier i husbolaget. Vi har rätt att vistas mellan väggar, golv och tak. Betalar en avgift varje månad för att huset inte ska förfalla. Men den är låg, inte alls lika hög som avgiften till bostadsrättsföreningen normalt är i Sverige.
Helsingfors mäklarkår talar för övrigt fantastiskt usel engelska, om någon alls. Om det är lika illa i Stockholm förstår jag att alla invandrare hyr i förorten.
Men det finns exotiska inslag även i en sådan torr process. T.ex. stannar budgivningen normalt sett under utgångspriset. Så även i vårt fall. Vi har heller ingen aning om vad våra medtävlare bjöd. Buden är hemliga. Och bindande. Ren och skär dödsångest föregick buden på de tre lägenheter vi bjöd på under det knappa år vi letade.
Sen äger vi inte lägenheten egentligen. Vi har aktier i husbolaget. Vi har rätt att vistas mellan väggar, golv och tak. Betalar en avgift varje månad för att huset inte ska förfalla. Men den är låg, inte alls lika hög som avgiften till bostadsrättsföreningen normalt är i Sverige.
Helsingfors mäklarkår talar för övrigt fantastiskt usel engelska, om någon alls. Om det är lika illa i Stockholm förstår jag att alla invandrare hyr i förorten.
tisdag 2 oktober 2007
Helsinki Shooting Club
I en källarlokal på Albertsgatan i Rödbergen, brände jag och några kollegor av några mer eller mindre välriktade skott, efter en noggrann säkerhetsgenomgång av klubbens personal. Till exempel visade det sig att man "om ett skott inte går av, inte ska leta efter fel genom att titta in i pipan". Kloka ord.
En smörgåsbord av olika pistoler och revolvrar dukades sedan upp. Jag minns inte namnet på de allra flesta, men det gjorde inget, för vi fick för varje genomgånget vapen även veta i vilken film eller TV-serie det förekommit, alternativt om det användes av någon trevlig specialpolisstyrka någonstans i världen.
Efter en provrunda med en fjunig lågkaliberpistol, skred vi till verket. Jag sköt i tur och ordning med James Bond (old school, Sean Connery), Clint Eastwood, finska polisen och så en pistol som jag inte minns var den hade använts. Men det var i alla fall en Colt, och den har serietillverkats sedan 1911, så någon regissör har säkert klämt in den i sitt verk. Som avslutning fick vi avfyra varsitt skott med de två stora pickadollerna i arsenalen. Desert Eagle (Snatch, Vinnie Jones om någon minns den filmen) samt Smith & Wesson .500 (ingen film än så länge). Båda dessa sa PANG och båda fick i alla fall mig att kissa lite i byxan.
Innan vi satte igång det hela, sa en av instruktörerna till mig att de flesta som kommer dit är lite nervösa, att de blir ännu lite mer nervösa efter det första avfyrade skottet, men att de när de lämnar är frälsta. Det verkar som jag är som de flesta.
Nu hade jag tänkt skriva en liten, liten, kort text om besöket. Blev inte så. Säger mer om mig än om skjutklubben antagligen, men ändå. Rekommenderas det här.
En smörgåsbord av olika pistoler och revolvrar dukades sedan upp. Jag minns inte namnet på de allra flesta, men det gjorde inget, för vi fick för varje genomgånget vapen även veta i vilken film eller TV-serie det förekommit, alternativt om det användes av någon trevlig specialpolisstyrka någonstans i världen.
Efter en provrunda med en fjunig lågkaliberpistol, skred vi till verket. Jag sköt i tur och ordning med James Bond (old school, Sean Connery), Clint Eastwood, finska polisen och så en pistol som jag inte minns var den hade använts. Men det var i alla fall en Colt, och den har serietillverkats sedan 1911, så någon regissör har säkert klämt in den i sitt verk. Som avslutning fick vi avfyra varsitt skott med de två stora pickadollerna i arsenalen. Desert Eagle (Snatch, Vinnie Jones om någon minns den filmen) samt Smith & Wesson .500 (ingen film än så länge). Båda dessa sa PANG och båda fick i alla fall mig att kissa lite i byxan.
Innan vi satte igång det hela, sa en av instruktörerna till mig att de flesta som kommer dit är lite nervösa, att de blir ännu lite mer nervösa efter det första avfyrade skottet, men att de när de lämnar är frälsta. Det verkar som jag är som de flesta.
Nu hade jag tänkt skriva en liten, liten, kort text om besöket. Blev inte så. Säger mer om mig än om skjutklubben antagligen, men ändå. Rekommenderas det här.
måndag 1 oktober 2007
Ett halvtomt glas
Låg och tänkte igår natt. Jag kunde inte sova, regnet smattrade som småspik mot vår fönsterbräda. När jag låg där, började jag fundera på hur många gånger jag har haft fel i mitt liv. Alltså, ställt som en fråga, i exakta siffror.
Det hela kändes ganska rogivande. Jag har varit för länge i Finland.
Det hela kändes ganska rogivande. Jag har varit för länge i Finland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)