Ved i vår tid

Det går åt en del ved i Finland. I runda slängar 80 miljoner m3 per år. En hel del av den mängden importeras från Ryssland, men nu kommer det jävelskap från öst i form av höjda virkestullar. Jag vet att det knappast är vad det handlar om här, men jag kan inte låta bli att förskräckas vid tanken på ett Finland utan bastuved. Det skulle bli krig, tro inget annat.

Som tur är har regeringen en handlingsplan. Vi får hoppas på det bästa. Och förlåt inläggets titel, men mamma är från Göteborg.

Familjebildning

Det här är roligt. Vad den stackars regissören försöker åstadkomma är en reklamfilm för en mäklarfirma. Idén är att det är läge att söka större boende när familjen växer. Kaninerna är helt med på noterna, tar sin uppgift på allvar. Bokstavligen.

Det sista som sägs.

Fråga efter 53 sekunder: Varför använder vi inte två honor?
Svar: Det är redan honor.

Uppdatering: Filmen är borttagen från Youtube, men den kan istället ses här.

Bleckafredag

Efter en mycket tidig uppgång och nio timmar i ett flygplan, skulle det troligtvis rekommenderas - av ett valfritt folkhälsoinstitut - att den påföljande kvällen spenderas i sällskap med några glas vatten, följda av en tidig sänggång.

Alltså gick jag ut på krogen, hällde i mig några öl, och kom i säng nästan på pricken 24 timmar efter att jag steg upp från min mumbaiska hotellsäng. Jag mår efter omständigheterna oförskämt bra idag. Sänder en tacksamhetens tanke till Ganesha.

Våra steg bar oss till Baker's på Mannerheimsvägen, vilket brukar vara något av en lottdragning. Alla förutsättningar finns, och ibland slår det väl ut. Två våningar, tre om man räknar källaren med dess bastuavdelning, flera barer, dansgolv och ett finfint läge. Trots detta, är det inte sällan en nit. Som igår.

Baker's säljer dyr öl. Det kan vara skäligt, om det till exempel spelas bra musik, och stämningen är god och glad. Igår var den redan när vi anlände snarare lite tryckt. Och värre skulle det bli. Jag skakade min lurviga, när DJ:n plötsligt spelar - håll i er - Alanis Morrisette från 1995. Jag är den förste att försvara 90-talet, eller möjligen den andre, men Alanis sätter jag på om jag nån gång skulle bli sugen på att skära mig lite i armarna. Alanis skulle förstå. Men sånt hör inte hemma på ett fullt dansgolv.

Ty någon ordning får det vara. Och därmed basta!

Resfeber

För nästan precis ett år sedan åkte jag och S till Kuba. Väskor packades, vi for, kom hem, och packade upp igen.

Idag åker vi till Indien. Det visar att vi inte hade behövt packa upp. Mer eller mindre exakt samma kläder som för ett år sedan packas ner, i samma resväska.

S konstaterar kort att man inte behöver sommarkläder i det här landet. Så varför köpa nya?

Nu släcker jag lyset i bloggen och låser om mig. Tillbaka om två veckor. Ses då. Glöm inte att ta på er varmt i marskylan.

Indien

På planet mellan Helsingfors och Stockholm brukar jag roa mig med att läsa Finnairs fina ombordtidning, eller inflight magazine för att flasha, Blue Wings. Längst fram brukar chefen på Finnair skriva några ord om hur han ser på tingens tillstånd. För inte så länge sedan skrev han om global uppvärmning. En man i tiden.

Finnair, löd tesen, är väldigt miljövänliga. Nya flygplan har köpts, vilka drar mindre bränsle per person än en personbil. Exemplet var en resa till Spanien, där en fyrsitsig bil med fyra personer var mindre miljövänlig än ett fullsatt Finnair-plan.

Skeptikern i mig invände att det nog rätt sällan man tar bilen till Spanien.

Men vänta, kontrade Mr Finnair, det slutar inte där. Det är även som så, att för den som ska till Asien, är det överlägset miljövänligast att flyga via Helsingfors. Underförstått med Finnair.

En av nackdelarna med att bo i Finland är just läget. Man är lite offside om man tänker ta sig ut i Europa, och befolkningen är för liten för att locka särskilt många lågprisflyg. Någon bil till Spanien är förstås inte att tänka på. Därför är det extra rolig att det faktiskt är väldigt lätt, och billigt, att ta sig till Asien. Flygvägen är kortare, och även om det är lite nyspråk att kalla det miljövänligt att flyga till Mumbai, är det just det jag och S gör på söndag. Snabbt, utan mellanlandingar, och billigt. Med Finnair. Jag ser fram emot det som en tokig.

Stan är full av vatten

Stockholm är en större stad än Helsingfors. Storhelsingfors, också kallad huvudstadsregionen, har ca en miljon invånare. Storstockholm, eller Stockholms län då, har nästan två.

Om man däremot jämför Stockholms kommun och Helsingfors stad, då är skillnaden inte längre väldigt stor. Det skiljer i runda slängar tvåhundratusen människor.

När jag igår promenderade från Djurgården till Sergels Torg, tänkte jag lite på det här. Trots att jag vet bättre, känns Stockholm väldigt mycket större än Helsingfors.

Det kan inte bara vara jag. Jag tror att många turister i Helsingfors slås av hur liten stadskärnan är. Många åker nog hem med en känsla av att Helsingfors är ganska litet, att hela staden har setts efter ett par dagars kringvandrande. Jag tror mig veta varför.

Helsingfors centrum är en halvö. Man ska dock inte låta sig luras att tro att det är hela Helsingfors. Det är lätt att få den bilden, vattnet ger en illusion av begränsning, av inkapsling. Men det finns mycket mer än så. Med Stockholm är det lite tvärtom. I den svenska huvudstaden är vattnet istället en avdelare, som gör att avstånden ökar och tillgängligheten blir mindre. Det är möjligt att avstånden i sig gör staden mer heterogen och spretig. På något sätt. Men den bebodda ytan är ju inte större för det.

Fast något mer folk finns där alltså. Helt objektivt. Och de bor i en vackrare stad. Helt subjektivt. Och ibland saknar jag Tjockholm. Helt affektivt.

Att behärska ett modersmål

Ett samtal från Svedala.

Jag: Blablabla och dittan och dattan och mer blabla.
Röst i luren: Alltså, jag måste fråga. Du talar ju svenska helt utan brytning.

Ja, vi stockholmare gör ju det. Svarade jag förstås inte. Han visste inte att jag är svensk.

Icke desto mindre, lyssna nu noga alla svenskar på farbror Peter. Att säga till en finlandssvensk att denne talar god svenska är precis lika korkat som att säga samma sak till en gotlänning. Och nästan lika korkat som att säga det till en stockholmare.*


* Skämt. Lika korkat.

Kung Vinter

På väg in mot Helsingfors, på bussen från Esbo idag, var jag genuint lycklig. För första gången den här vintern låg det snö som kändes på riktigt. Det tom doftade snö, eller i alla fall inbillade jag mig det genom min täppta näsa.

Dock hade jag inga illusioner om att snön skulle ligga lika vit väl inne i Helsingfors. Den gör sällan det, Helsingfors innerstad brukar i bästa fall orka hålla kvar snö i några timmar. Alexandersgatan, med sina värmeslingor och konstgjorda tö, ska vi inte ens tala om.

Döm därför av min lycka när jag insåg att snön i allra högsta grad låg kvar, inte ens i Kronohagen hade den försvunnit. Snellmans sönderskjutna staty hade snötäcken på sina axlar, där den står och vaktar Finlands Bank. Det hela var mycket fint.

Små, cyniska tankar om globala temperaturer försökte tränga sig in i mitt sinne, men jag tryckte bort dem och lämnade plats att tänka på hur jag egentligen tycker att Helsingfors är som bäst att besöka på vintern. Jag föreställer mig hur den huttrande vandraren tar sig genom midvintermörkret - tänk Han Solo på planeten Hoth - och väl innanför stadsmurarna finner han hundratals varma hål i husväggarna vari värme och sällskap bjuds. Eller tänk snarare 101 Reykjavik förresten, om globalt känns bättre än galaktiskt. När jag tänker på det känns båda lite fel, det är lite knepigt att min bild av ett vintrigt Helsingfors är en bild av ett vintrigt Reykjavik eller en isplanet.

Och när jag tänker ännu närmare på det tycker jag bättre om sommaren. Fast just idag var Helsingfors jäklar i mig förföriskt vackert. Som en tavla.