Jag tar två bussar till jobbet. Något val har jag inte, för jag arbetar i Esbo och dit kommer man inte på andra sätt, inte utan egen bil. I utdragna diskussioner har det stötts och blötts huruvida det inte skulle vara fint att bygga ut Helsingfors tunnelbanenät västerut, så att även Esbo-borna kunde åka tåg under marken, men av precis alla skäl som man kan tänka sig har det inte blivit av. Nätet är fortfarande världens kanske kortaste. Eller nätet och nätet, det är mer som en tvåuddad gaffel.
För den som inte vet något om Esbo är det en magisk plats. Där finns hus och träd. Och människor och bussar. Och tja, det är det. Någon metro har inte prioriterats.
Uppväxt som jag är i Solna begriper jag inget av den sortens ovilja. Jag begriper mig i största allmänhet inte på människor som vill bo i Esbo, men ändå. Tunnelbanan är ett snabbt och praktiskt sätt att ta sig fram. Den slukar mer folk och är nästan alltid i tid. Så nu när det faktiskt äntligen ser ut som om det kommer att ske en utvidgning, då borde jag vara glad. Men det är jag inte.
För lyckan ler inte mot mig. Den tittar fordrande på mig och säger att nu får du offra dig för det allmänna bästa. Ni förstår, min ena buss avgår utanför mitt vardagsrumsfönster och tar mig till Kampen. Medan min andra buss tar mig från Kampen och stannar utanför mitt kontorsfönster. Dörr till dörr, nästan som taxi.
En metrostation skulle hamna långt från mitt kontor, jag skulle tvingas ta en buss även den sträckan. Inget vunnet. Något förlorat. Fan på väggen.
Inget av det här är emellertid det som oroar mig mest. S säger åt mig att det mycket väl kan bli så att jag vinner tid med tunnelbanan. Att jag tar ut förlusten i förskott. Peter, frågar hon, har du gått och blivit finsk?
fredag 29 februari 2008
torsdag 28 februari 2008
Musiikki #4
Nu blir det lite överkurs. Hittills har musiken i Finnlandet varit musikalisk eller engelskspråkig, men nu är det dags för lite finsk sång. PMMP består av två finska damer, och de är en av de bästa liveakter jag har haft förmånen att se i Finland.
Det finns något livsbejakande över deras musik som jag gillar, de frambringar samma känslor som Håkan Hellström gör, för att jämföra med något svenskt. Nu förstår jag vad Håkan ylar om, medan PMMP:s i mina öron kan tänkas sjunga om vad som helst. S hjälper mig som vanligt. Hon, som också diggar, säger att att texterna är naiva. Banala.
Kanske är det så. Och kanske gör det ingenting. Kanske vill de inte veta hur trädgården växer. Kanske vill de bara flyga.
Om du tyckte att det där sista var platt, så håller jag helt med dig. Det är just min poäng. Musik handlar mer om känsla än om förnuft. Man kan gott analysera den, men något måste är det verkligen inte.
Det finns något livsbejakande över deras musik som jag gillar, de frambringar samma känslor som Håkan Hellström gör, för att jämföra med något svenskt. Nu förstår jag vad Håkan ylar om, medan PMMP:s i mina öron kan tänkas sjunga om vad som helst. S hjälper mig som vanligt. Hon, som också diggar, säger att att texterna är naiva. Banala.
Kanske är det så. Och kanske gör det ingenting. Kanske vill de inte veta hur trädgården växer. Kanske vill de bara flyga.
Om du tyckte att det där sista var platt, så håller jag helt med dig. Det är just min poäng. Musik handlar mer om känsla än om förnuft. Man kan gott analysera den, men något måste är det verkligen inte.
onsdag 27 februari 2008
Det goda livet
Är gräsänkling i några dagar, var så även i förra veckan. Passar därför på att ta hand om mina rovdjursgener i S vegetariska frånvaro*.
Om man vill få tag på en bättre bit kött lite senare på en helsingforsk eftermiddag, ligger det nära till hands att ta sig ner till Stockmanns bottenvåning; Delikatessen.
Som på alla andra områden inom vilka Stockmann säljer varor - i sanning de allra flesta områden det - är regeln att om något finns i Finland, finns det på Stockmann. Så är det också en himla fin matbutik. Normalt sett vill jag bara ut från livsmedelsbutiker, men det här är en sådan där jag kan förvandlas till en stormarknadspappa, med händerna på ryggen, spatserandes runt bland varuhyllorna i mitt eget sakta mak. Fattas bara att jag börjar vissla för mig själv.
Lite reklam blev det nu. För att balansera kan jag väl säga att där kan vara ohyggligt trångt. Och att om man vill ha tag på något gott under dagtid är väl de olika saluhallarna, med den gamla i spetsen, roligare. Men om vi talar om sortering, då vinner Det Stora Varuhuset på poäng. Kvällens rostbiff satt som en fläskläpp.
* Jag och Samuel har fler saker gemensamt. Skägget. Auktoriteten. Men jag ingen pistol.
Om man vill få tag på en bättre bit kött lite senare på en helsingforsk eftermiddag, ligger det nära till hands att ta sig ner till Stockmanns bottenvåning; Delikatessen.
Som på alla andra områden inom vilka Stockmann säljer varor - i sanning de allra flesta områden det - är regeln att om något finns i Finland, finns det på Stockmann. Så är det också en himla fin matbutik. Normalt sett vill jag bara ut från livsmedelsbutiker, men det här är en sådan där jag kan förvandlas till en stormarknadspappa, med händerna på ryggen, spatserandes runt bland varuhyllorna i mitt eget sakta mak. Fattas bara att jag börjar vissla för mig själv.
Lite reklam blev det nu. För att balansera kan jag väl säga att där kan vara ohyggligt trångt. Och att om man vill ha tag på något gott under dagtid är väl de olika saluhallarna, med den gamla i spetsen, roligare. Men om vi talar om sortering, då vinner Det Stora Varuhuset på poäng. Kvällens rostbiff satt som en fläskläpp.
* Jag och Samuel har fler saker gemensamt. Skägget. Auktoriteten. Men jag ingen pistol.
tisdag 26 februari 2008
Ägarsamhället
I Sverige har hyresrätter länge varit vanligt förekommande, ett normalt sätt att bo. I Finland ska man äga sitt hem. Så är det. Här finns inte samma hyresbostadsmarknad, den som inte vill köpa sig ett bo är i stort sett hänvisad till att hyra direkt från en privatperson. Eftersom Finland inte har de svenska restriktioner som finns kring att investera i lägenheter och sen hyra ut dem som privatperson, är det en relativt utbredd lösning. S och jag bodde exempelvis så nere på Norra Kajen innan vi inhandlade vår egen lägenhet här på Mariegatan.
Men att äga är alltså normen. Om den normen är hönan, så är väl den här statistiken, som visar att Finland är nummer ett vad gäller samhällsklimat för ägarskap, ägget.
Vad finska män i en bastu har med äganderätt att göra låter jag läsaren själv grubbla på.
Men att äga är alltså normen. Om den normen är hönan, så är väl den här statistiken, som visar att Finland är nummer ett vad gäller samhällsklimat för ägarskap, ägget.
Vad finska män i en bastu har med äganderätt att göra låter jag läsaren själv grubbla på.
söndag 24 februari 2008
Finlands svarta guld
Om man tycker om chips är Sverige ett paradis. Alla svenskar som bott utomlands vet att det är så. I Finland finns för all del det chips, eller för att använda det charmiga finska ordet, sipsi. Men urvalet är inte i närheten av det svenska.
Nu är jag inget större chipskonsument, så jag kan leva med detta. När det kommer till godis är det lite mer komplicerat.
Henry Ford sa en gång när det begav sig, att man kunde få sin Ford-automobil i vilken färg man ville, så länge den var svart. I Finland kan man få godis av vilken sort man än önskar, så länge den sorten är choklad, salmiak eller en kombination av de två. Detta bekräftas i vilken närbutik som helst.
Att jag inte tycker om salmiak ses på med största misstänksamhet. Vad är ditt problem, frågar blicken hos den vars svarta pastiller jag just tackat nej till. Som tur är har jag ingenting mot choklad. Jag är inte helt galen.
Nu är jag inget större chipskonsument, så jag kan leva med detta. När det kommer till godis är det lite mer komplicerat.
Henry Ford sa en gång när det begav sig, att man kunde få sin Ford-automobil i vilken färg man ville, så länge den var svart. I Finland kan man få godis av vilken sort man än önskar, så länge den sorten är choklad, salmiak eller en kombination av de två. Detta bekräftas i vilken närbutik som helst.
Att jag inte tycker om salmiak ses på med största misstänksamhet. Vad är ditt problem, frågar blicken hos den vars svarta pastiller jag just tackat nej till. Som tur är har jag ingenting mot choklad. Jag är inte helt galen.
fredag 22 februari 2008
De andra
Fredagen börjar med frukost, sympatiskt och trevligt erbjuden av min kära arbetsgivare. På borden kring vilka kollegorna samlas ligger diverse tidningar, varav antalet svensk- och engelskspråkiga är noll.
Tar därför med mig mitt eget exemplar av Hufvudsstadsbladet.
När jag är klar lägger jag den ifrån mig. Nästa gång någon rör tidningen är när den slängs, tillsammans med övriga tidskrifter vars aktualitet löpt ut.
Nästan som om den vore farlig. Som om något slags smittorisk vore förenat med att råka läsa den av misstag. Ett svenskt virus. Man blir fjollig. Lindar in sig i oändliga diskussioner. Curlar sina barn. Blir kränkt.
Att jag kunde föregå med gott exempel och försöka läsa något av de finska alster som finns att tillgå? Jaha? Det låter som ett sluttande plan. Vad är nästa steg? Att bära kniv?
Tar därför med mig mitt eget exemplar av Hufvudsstadsbladet.
När jag är klar lägger jag den ifrån mig. Nästa gång någon rör tidningen är när den slängs, tillsammans med övriga tidskrifter vars aktualitet löpt ut.
Nästan som om den vore farlig. Som om något slags smittorisk vore förenat med att råka läsa den av misstag. Ett svenskt virus. Man blir fjollig. Lindar in sig i oändliga diskussioner. Curlar sina barn. Blir kränkt.
Att jag kunde föregå med gott exempel och försöka läsa något av de finska alster som finns att tillgå? Jaha? Det låter som ett sluttande plan. Vad är nästa steg? Att bära kniv?
tisdag 19 februari 2008
Jäv
Ibland blir saker som man vill, ibland inte. Nobels fredspris 2007 gick till Al Gore, och om det kan man förstås tycka vad man vill. Och tycker gör folk. Vissa är missnöjda, andra är glada. Det senare gäller väl troligtvis Herr Gore själv. Även om han väl å andra sidan är något av en part i målet.
Missnöjet var desto mer utbrett i republiken Finland. Orsaken till det heter Martti Ahtisaari, är före detta finsk president, och den allmänna åsikten här är att han blivit lurad på konfekten. Hans insatser som FN:s utsände i Kosovo förtjänar att prisas, långt mer än någon amerikansk mijöfjomp.
Som oberoende observatör kan jag känna att det är en något subjektiv syn på det hela även det. Men ja ja, man hejar ju på sitt eget lag.
Och vi får väl se, kanske blir det ett pris det här året istället för den store finnen. Beror förstås lite på hur det hela slutar nere på Balkan.
Missnöjet var desto mer utbrett i republiken Finland. Orsaken till det heter Martti Ahtisaari, är före detta finsk president, och den allmänna åsikten här är att han blivit lurad på konfekten. Hans insatser som FN:s utsände i Kosovo förtjänar att prisas, långt mer än någon amerikansk mijöfjomp.
Som oberoende observatör kan jag känna att det är en något subjektiv syn på det hela även det. Men ja ja, man hejar ju på sitt eget lag.
Och vi får väl se, kanske blir det ett pris det här året istället för den store finnen. Beror förstås lite på hur det hela slutar nere på Balkan.
måndag 18 februari 2008
fredag 15 februari 2008
Kunskap
Det tillhör ju kutym att länka till den blogg från vilken man har läst något som man sedan berättar vidare. Samma sak gäller länkar, men jag kan ärligt säga att jag helt glömt bort var jag hittade den länk som jag tänkte bygga det här inlägget på.
Jag säger det för att ingen ska tro att jag okynnessurfar på San Fransisco Chronicles hemsida helt bara sådär. Väl länkad dit läste jag i alla fall en artikel som handlade om att de människor som anser sig kunna mest, tycker sig vara mest kompetenta, är de som faktiskt är minst kompetenta.
Ganska fascinerande om du frågar mig. Tesen är alltså den klassiska att den som mest vet, är den som vet sig veta ganska lite. Men det måste ju åtminstone till dels också gälla på ett mer omedvetet plan, dvs att även folk som vet mycket, tror att det är tvärtom, men som saknar den där insikten om att det är mycket de inte vet, också är kompetenta.
Om du fick huvudvärk av det sista stycket är vi två. Men det skulle kanske förklara varför finnar har så dåligt självförtroende, medan resten av världen ser Finland och dess befolkning som begåvade - fråga din närmsta PISA-studie - och kompetenta.
Vägen till lyckan är alltså att vara korkad. Ett intressant dilemma. Jag tänker inte försöka få rätsida på det. För det är jag uppenbart alltför smart.
Jag säger det för att ingen ska tro att jag okynnessurfar på San Fransisco Chronicles hemsida helt bara sådär. Väl länkad dit läste jag i alla fall en artikel som handlade om att de människor som anser sig kunna mest, tycker sig vara mest kompetenta, är de som faktiskt är minst kompetenta.
Ganska fascinerande om du frågar mig. Tesen är alltså den klassiska att den som mest vet, är den som vet sig veta ganska lite. Men det måste ju åtminstone till dels också gälla på ett mer omedvetet plan, dvs att även folk som vet mycket, tror att det är tvärtom, men som saknar den där insikten om att det är mycket de inte vet, också är kompetenta.
Om du fick huvudvärk av det sista stycket är vi två. Men det skulle kanske förklara varför finnar har så dåligt självförtroende, medan resten av världen ser Finland och dess befolkning som begåvade - fråga din närmsta PISA-studie - och kompetenta.
Vägen till lyckan är alltså att vara korkad. Ett intressant dilemma. Jag tänker inte försöka få rätsida på det. För det är jag uppenbart alltför smart.
onsdag 13 februari 2008
Att dö en smula
Efter 10 år är ett svenskt körkort inte längre brukbart. Den som har sett mitt körkort skulle nog inte tycka att det är en så dum idé, om inte annat för att min artonåriga känsla för hårmode lämnar en del att önska så här ett decennium senare. Ett finskt kort räcker bra mycket längre, men som svensk får jag nu alltså söka om ett nytt.
Den svenska ambassaden i Helsingfors är förmodligen den svenska ambassad i världen som är mest pompös. Den syns och tar plats där den ligger nere vid Salutorget. En svensk vimpel slänger sig glatt i vinden, ropar ut att här finns något viktigt. Så måste det i alla fall vara tänkt.
Begav mig dit imorse, för att hämta ansökningshandlingar för mitt nya körkort. Mellan 9 och 12 på vardagsmorgnar välkomnas man, och ungefär när man öppnar porten till besöksavdelningen börjar glansen att falna. För det hela är, för att sammanfatta det med ett ord, grått. Ingen verkar le i onödan, inget verkar vara i något annat syfte än att administrera. De gånger jag varit där i olika ärenden har jag alltid gått ut med en känsla av förundran. Varför denna nedstämdhet och tristess?
Idag när jag gick därifrån började jag fundera på en liten teori. Kanske är det med den svenska ambassaden i Helsingfors, som med den ryska i Berlin. För den som inte har varit på Unter den Linden, en liten bit från Brandenburger Tor, och skådat den, kan jag berätta att man blir lite nedstämd av hur onödigt stor och central den ryska ambassaden är numera. Egentligen kan man säga nästan samma om den ryska i Helsingfors, ett riktigt kråkslott, men nu är det alltså en känsla av tider som flytt som jag försöker fånga. Och möjligen gäller detta även för Sverige i Finland. Det fanns en tid när vi betydde något, ja till och med mycket, och det krävde en ambassadbyggnad med stil.
Säkert pågår en hel därinne även idag, bortom besökstiderna. Men knappast lika mycket som i fornstora dagar. Nu känns den mest förväxt. Kanske är det därför stämningen är så nedstämd. För att Finland klarar sig självt nu. Det gör ont när knoppar brister.
Den svenska ambassaden i Helsingfors är förmodligen den svenska ambassad i världen som är mest pompös. Den syns och tar plats där den ligger nere vid Salutorget. En svensk vimpel slänger sig glatt i vinden, ropar ut att här finns något viktigt. Så måste det i alla fall vara tänkt.
Begav mig dit imorse, för att hämta ansökningshandlingar för mitt nya körkort. Mellan 9 och 12 på vardagsmorgnar välkomnas man, och ungefär när man öppnar porten till besöksavdelningen börjar glansen att falna. För det hela är, för att sammanfatta det med ett ord, grått. Ingen verkar le i onödan, inget verkar vara i något annat syfte än att administrera. De gånger jag varit där i olika ärenden har jag alltid gått ut med en känsla av förundran. Varför denna nedstämdhet och tristess?
Idag när jag gick därifrån började jag fundera på en liten teori. Kanske är det med den svenska ambassaden i Helsingfors, som med den ryska i Berlin. För den som inte har varit på Unter den Linden, en liten bit från Brandenburger Tor, och skådat den, kan jag berätta att man blir lite nedstämd av hur onödigt stor och central den ryska ambassaden är numera. Egentligen kan man säga nästan samma om den ryska i Helsingfors, ett riktigt kråkslott, men nu är det alltså en känsla av tider som flytt som jag försöker fånga. Och möjligen gäller detta även för Sverige i Finland. Det fanns en tid när vi betydde något, ja till och med mycket, och det krävde en ambassadbyggnad med stil.
Säkert pågår en hel därinne även idag, bortom besökstiderna. Men knappast lika mycket som i fornstora dagar. Nu känns den mest förväxt. Kanske är det därför stämningen är så nedstämd. För att Finland klarar sig självt nu. Det gör ont när knoppar brister.
måndag 11 februari 2008
Demokrati Beta
I Sveriges riksdag finns idag sju partier. Dessa sju har gemensamt att de lyckats skrapa ihop fyra procent av väjarkårens röster. Eller fler. Det finns naturligtvis andra partier som fått röster, men nu har man i Sverige alltså sagt att de övriga inte får vara med och leka.
Den här spärren håller det gosiga partiet Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Till min och mångas glädje. Men åtminstone 2,9 procent av svenskarna delar inte den glädjen. Eller de som röstade på eländet då, och det kan man förstås debattera, huruvida det är rätt eller fel att så många människor saknar representation i Sveriges lagstiftande organ.
Just den debatten förs i Finland. Om det är rätt att stänga ute partier (bara) för att de är små. Än så länge är svaret på den frågan nej, och alltså finns ingen spärr som den svenska.
Ingen lätt diskussion det där. Men det är intressant att se att det inte finns någon universallösning för demokrati. Det som funkar fint i Finland, funkar för tillfället mindre fint i Italien. Skulle funka i Sverige? Kanske. Kanske är poängen att det går bra så länge man diskuterar saken. Eller så är jag bara typiskt svensk. Tur att S är sociolog. Får fråga henne.
Den här spärren håller det gosiga partiet Sverigedemokraterna utanför riksdagen. Till min och mångas glädje. Men åtminstone 2,9 procent av svenskarna delar inte den glädjen. Eller de som röstade på eländet då, och det kan man förstås debattera, huruvida det är rätt eller fel att så många människor saknar representation i Sveriges lagstiftande organ.
Just den debatten förs i Finland. Om det är rätt att stänga ute partier (bara) för att de är små. Än så länge är svaret på den frågan nej, och alltså finns ingen spärr som den svenska.
Ingen lätt diskussion det där. Men det är intressant att se att det inte finns någon universallösning för demokrati. Det som funkar fint i Finland, funkar för tillfället mindre fint i Italien. Skulle funka i Sverige? Kanske. Kanske är poängen att det går bra så länge man diskuterar saken. Eller så är jag bara typiskt svensk. Tur att S är sociolog. Får fråga henne.
söndag 10 februari 2008
Balans
Måndagen närmar sig med sedvanlig brist på hyfs. Vem tror den nya veckan egentligen att den är? Komma och störa, just när man vant sig vid helgens lediga trevnad. Tyngd av detta existensiella ok, begav jag mig ut på en kvällspromenad i det gråa Helsingfors.
Staden kan även när det är rusk vara vacker, men bjuder inte på så mycket mer än just byggnader och vyer. En söndag, för att inte tala om en söndagkväll, har man tidigare förvisats till några få ynka platser, om magen skulle kurra, eller om man bara skulle vilja slinka in någonstans.
Det är nya tider nu. Delish har börjat köra en butik som har öppet alla dagar dygnet runt.
Traskade förbi butiken på Stora Robertsgatan på vägen hemåt. Tittade in genom fönstret. Mös lite. Jag tror inte att jag kommer handla där särskilt ofta, men det är heller inte poängen. Mitt urbana jag vill att den ska finnas där. Det är en enkel fråga om feng shui.
Staden kan även när det är rusk vara vacker, men bjuder inte på så mycket mer än just byggnader och vyer. En söndag, för att inte tala om en söndagkväll, har man tidigare förvisats till några få ynka platser, om magen skulle kurra, eller om man bara skulle vilja slinka in någonstans.
Det är nya tider nu. Delish har börjat köra en butik som har öppet alla dagar dygnet runt.
Traskade förbi butiken på Stora Robertsgatan på vägen hemåt. Tittade in genom fönstret. Mös lite. Jag tror inte att jag kommer handla där särskilt ofta, men det är heller inte poängen. Mitt urbana jag vill att den ska finnas där. Det är en enkel fråga om feng shui.
lördag 9 februari 2008
Men vi har ju bara just träffats
Gick in på Veikon Kone på Alexandersgatan, utan större planer än att klämma på en TV-apparat eller två. Jag gick därifrån med ett kvitto, på vilket det stod att jag hade inhandlat en sprillans ny platt-TV. Jag är förstås själv helt utan förskyllan, all skuld faller på försäljaren och hans förrädiska svada. Han hette Mika. Det vet jag, för när han bad om identifikation och fick mitt svenska körkort i handen, log han mot mig och öppnade sig med en kort men kärnfull monolog.
"Jag talar svenska. Jag heter Mika. Jag älskar dig."
Och vem sa att TV:n inte är en social artefakt?
Så så, jag vet att det har blivit många inlägg om detta med språk nu. Men jag har ju fortfarande ont, nästan dödligt ont i min handled. Ha tålamod med en sjuk man.
"Jag talar svenska. Jag heter Mika. Jag älskar dig."
Och vem sa att TV:n inte är en social artefakt?
Så så, jag vet att det har blivit många inlägg om detta med språk nu. Men jag har ju fortfarande ont, nästan dödligt ont i min handled. Ha tålamod med en sjuk man.
lördag 2 februari 2008
Uppehåll
Jag har inte skrivit på några dagar, och det får bli sparsamt ytterligare en tid. På min högra hand sitter ett vriststöd, efter en mindre lyckad gymsession. Bara så ingen undrar vart jag har tagit vägen.
Läkarbesök är ju sällan festliga, men doktorns uppfriskande bekymmerslöshet i användandet av det svenska språket gjorde mig på bra humör. Är det din rätta hand du har ont i, frågade hon. Simultantolken i mitt hjärnkontor lade sin panna i djupa veck och föreslog rätt = right = höger.
Hon var förstås medveten om att hennes svenska ingalunda var perfekt. Ändå språkade hon vidare utan dödsfruktan. Där ett karaktärsdrag att avundas.
Varför ordet för rätt och för höger är detsamma på flera språk, däribland finska, är för övrigt ett ämne för ett annat inlägg på en annan blogg.
Läkarbesök är ju sällan festliga, men doktorns uppfriskande bekymmerslöshet i användandet av det svenska språket gjorde mig på bra humör. Är det din rätta hand du har ont i, frågade hon. Simultantolken i mitt hjärnkontor lade sin panna i djupa veck och föreslog rätt = right = höger.
Hon var förstås medveten om att hennes svenska ingalunda var perfekt. Ändå språkade hon vidare utan dödsfruktan. Där ett karaktärsdrag att avundas.
Varför ordet för rätt och för höger är detsamma på flera språk, däribland finska, är för övrigt ett ämne för ett annat inlägg på en annan blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)