Jaakon Päivä stod det på en lapp i fikarummet. Bredvid stod det en kaka. Vad exakt firar vi, funderade jag högt. Ingen visste riktigt helt, men något om någon som kastat en kall sten i vattnet och därmed kylt ned vattnet. För att konkretisera symboliken; från Jaakon Päivä (Jakobs dag torde det bli), blir vattnet kallare.
I brist på andra förklaringar börjar min semester med denna insikt. Fyra veckor med allt kallare vatten. Det måste givetvis firas med en kaka.
Bara i Finland mina vänner.
Vi ses om en månad.
fredag 25 juli 2008
torsdag 24 juli 2008
Livet är life
På jobbet har vi två tidskrifter vars popularitet slår ut allt annat. Ekonomiska magasin, tekniska allehandor och diverse annat, allt ligger i lä bakom dessa två. Den ena av dem är Kalle Anka.
Den andra är 7 Päivää, eller Seiska i folkmun. En skvallerblaska. Tänk Se & Hör.
Vad dessa två tidningar har gemensamt är att de har gott om bilder i sig. Samt att de figurerande figurerna framstår som helt fiktiva. I Kalle Anka är jag nästan helt säker på den saken. I Seiska är jag inte lika säker, men fan vet.
Den mest framstående i persongalleriet är Matti Nykänen, fyrfaldig OS-guldmedaljör i backhoppning. Efter den idrottsliga karriären tog en mindre framgångsrik sådan vid, där Matti suttit i fängelse för knivöverfall, varit något för glad i flaskan och hävt ur sig det ena odödliga citatet efter det andra.
Men folkets kärlek är en bottenlös brunn. Likt en finsk Kicki Danielsson dyker han upp i nya reportage varje vecka, oavsett vad han hittar på. Och likt TV 3 en gång gjorde Christer Pettersson till var mans egendom, agerar Matti Nykänen hustomte hos Seiska.
Det skulle visserligen kunna vara så att texten i Seiska vill förmedla något annat, något jag inte förstår. Men en bild säger mer än tusen ord. Tusen bilder säger väldigt, väldigt mycket.
Den andra är 7 Päivää, eller Seiska i folkmun. En skvallerblaska. Tänk Se & Hör.
Vad dessa två tidningar har gemensamt är att de har gott om bilder i sig. Samt att de figurerande figurerna framstår som helt fiktiva. I Kalle Anka är jag nästan helt säker på den saken. I Seiska är jag inte lika säker, men fan vet.
Den mest framstående i persongalleriet är Matti Nykänen, fyrfaldig OS-guldmedaljör i backhoppning. Efter den idrottsliga karriären tog en mindre framgångsrik sådan vid, där Matti suttit i fängelse för knivöverfall, varit något för glad i flaskan och hävt ur sig det ena odödliga citatet efter det andra.
Men folkets kärlek är en bottenlös brunn. Likt en finsk Kicki Danielsson dyker han upp i nya reportage varje vecka, oavsett vad han hittar på. Och likt TV 3 en gång gjorde Christer Pettersson till var mans egendom, agerar Matti Nykänen hustomte hos Seiska.
Det skulle visserligen kunna vara så att texten i Seiska vill förmedla något annat, något jag inte förstår. Men en bild säger mer än tusen ord. Tusen bilder säger väldigt, väldigt mycket.
Japaner på stan
Som tidigare sagt får man köpa starköl i finska livsmedelsbutiker. Vilket man alltså inte får göra i Sverige.
Kom att tänka på det här igen idag, när jag kom cyklandes nedför Esplanaden, förbi livebandet på scenen mittemot Kappeli. Ner mot hamnen till fick jag syn på ett koppel japaner som styrde sin kos mot Gamla Saluhallen.
Nu var de turister och kanske inte i första hand ute efter japansk mat. Men om de skulle vara det, så finns det i saluhallen en sushirestaurang. Som är ganska dyr, men inte oäven. Där man kan sitta och knapra på rå fisk, få lite tips på hur man håller pinnar från de japaner som trots allt vill ha japansk mat och skölja ned det hela med en Sapporo.
Och då har vi kommit till min association. För i Sverige får sushirestauranger inte servera alkohol, eftersom tillstånd endast ges om det erbjuds allsidig matlagning och lagad mat. Till vilket sushi inte räknas. Paragrafrytteri. Sverige är fantastiskt. Inte alltid på ett bra sätt.
Kom att tänka på det här igen idag, när jag kom cyklandes nedför Esplanaden, förbi livebandet på scenen mittemot Kappeli. Ner mot hamnen till fick jag syn på ett koppel japaner som styrde sin kos mot Gamla Saluhallen.
Nu var de turister och kanske inte i första hand ute efter japansk mat. Men om de skulle vara det, så finns det i saluhallen en sushirestaurang. Som är ganska dyr, men inte oäven. Där man kan sitta och knapra på rå fisk, få lite tips på hur man håller pinnar från de japaner som trots allt vill ha japansk mat och skölja ned det hela med en Sapporo.
Och då har vi kommit till min association. För i Sverige får sushirestauranger inte servera alkohol, eftersom tillstånd endast ges om det erbjuds allsidig matlagning och lagad mat. Till vilket sushi inte räknas. Paragrafrytteri. Sverige är fantastiskt. Inte alltid på ett bra sätt.
måndag 21 juli 2008
Imageproblem
Libyens diktator Khadaffi vill inte leka med Finland. Inte med något annat land vid Nordpolen heller. Stor komik.
måndag 14 juli 2008
Messerschmitt
Under min tid i Berlin talade jag ofta med tyskar som prisade Skandinavien. Det är så vackert, sa de, och skandinaver är så trevliga. Tyska talar de dessutom ofta.
Jag ville ju förstås inte vara den som var den, så jag tog i all falsk blygsamhet åt mig av berömmet. Vem vill inte vara trevlig och språkbegåvad, om inte på riktigt så i alla fall i andras ögon?
Ändå kunde jag inte låta bli att känna ett sting av irritation. För tyskarna kunde inte bry sig mindre om jag var från Sverige eller från Norge. Skandinavischer, jawohl! Tyckte tyskarna. Som dessutom glatt antog att Finland ingick i denna kulturella enhet.
Besserwisser är förvisso ett tyskt ord, men jag lät det passera. Orkade inte ta den diskussionen. Kanske vi får skylla oss själva, tänkte jag ibland, när alla nordiska länder delar ambassadbyggnad i Berlin. Der Frosch. Grodan. Att Norden inte har någon bra engelsk översättning, utan lätt blir Scandinavia, hjälper knappast heller.
Desto underligare är att så många här uppe, i Sverige och i Finland, tror att Finland är en del av Skandinavien. Rent geografiskt har de en poäng, nordvästra Finland tillhör den skandinaviska halvön, men kulturellt räknas Finland inte dit. Inte för att det är någon stängd klubb precis. Men något ska jag ju ha mina kunskaper från mellanstadiets OÄ till. Ordnung muss sein.
Jag ville ju förstås inte vara den som var den, så jag tog i all falsk blygsamhet åt mig av berömmet. Vem vill inte vara trevlig och språkbegåvad, om inte på riktigt så i alla fall i andras ögon?
Ändå kunde jag inte låta bli att känna ett sting av irritation. För tyskarna kunde inte bry sig mindre om jag var från Sverige eller från Norge. Skandinavischer, jawohl! Tyckte tyskarna. Som dessutom glatt antog att Finland ingick i denna kulturella enhet.
Besserwisser är förvisso ett tyskt ord, men jag lät det passera. Orkade inte ta den diskussionen. Kanske vi får skylla oss själva, tänkte jag ibland, när alla nordiska länder delar ambassadbyggnad i Berlin. Der Frosch. Grodan. Att Norden inte har någon bra engelsk översättning, utan lätt blir Scandinavia, hjälper knappast heller.
Desto underligare är att så många här uppe, i Sverige och i Finland, tror att Finland är en del av Skandinavien. Rent geografiskt har de en poäng, nordvästra Finland tillhör den skandinaviska halvön, men kulturellt räknas Finland inte dit. Inte för att det är någon stängd klubb precis. Men något ska jag ju ha mina kunskaper från mellanstadiets OÄ till. Ordnung muss sein.
söndag 13 juli 2008
Belly
Påpekade häromdagen för S att vår skivhylla mest går i moll. Ja, nickade hon, mycket osvenskt det hela.
Resonemanget går alltså ut på att svenskar är glada. Jätteglada. Och vi lyssnar följaktligen på glad musik. Dur.
Medan det i Finland är tvärtom. Melankoli och tungsinne. Sibelius och dödsmetall. Livet från den mörkare sidan.
Nu finns det förstås gott om svensk musik som vederlägger ett sådant resonemang. Liksom finsk. Men när man jämför länder måste man bli lite svartvit. Men ingen rök utan eld, så att säga, så på det stora hela får jag hålla med.
De här tankarna slog mig runt ettsnåret igår natt, när jag stog och svettades på Bellys dansgolv. Svetten kom sig av ett idogt höftskakande i kombination med en brutal värme i lokalen. Belly blandade som vanligt högt och lågt. Fram till efter midnatt var det låga i majoritet, tills den tredje DJ:n för kvällen, DJ Yolapongo, tog över kommandobryggan. Drog igång en popkavalkad av rang. Dansgolvet fylldes genast. Livsglädje. Dur, tänkte jag. Finnar kan. Det också.
Resonemanget går alltså ut på att svenskar är glada. Jätteglada. Och vi lyssnar följaktligen på glad musik. Dur.
Medan det i Finland är tvärtom. Melankoli och tungsinne. Sibelius och dödsmetall. Livet från den mörkare sidan.
Nu finns det förstås gott om svensk musik som vederlägger ett sådant resonemang. Liksom finsk. Men när man jämför länder måste man bli lite svartvit. Men ingen rök utan eld, så att säga, så på det stora hela får jag hålla med.
De här tankarna slog mig runt ettsnåret igår natt, när jag stog och svettades på Bellys dansgolv. Svetten kom sig av ett idogt höftskakande i kombination med en brutal värme i lokalen. Belly blandade som vanligt högt och lågt. Fram till efter midnatt var det låga i majoritet, tills den tredje DJ:n för kvällen, DJ Yolapongo, tog över kommandobryggan. Drog igång en popkavalkad av rang. Dansgolvet fylldes genast. Livsglädje. Dur, tänkte jag. Finnar kan. Det också.
fredag 11 juli 2008
Tendens
Har inte kunnat låta bli att notera att antalet konserter jag känner mig kallad till blir allt färre. De var inte överdrivet många förr heller, men jag har alltid skyllt på att Finland ligger offside och att det därför är för dyrt flyga hit en hel konsertapparat.
Att jag skulle ha blivit äldre, fått sämre koll och andra världsfrånvända teorier väljer jag bort. Hur fnyser man i bloggform? Fokuserar på andra förklaringsmodeller. Som t.ex. en jag fick föreslagen för mig på S 30-årsfest. Det har blivit dyrare att boka kända namn, i kombination med att det finns ett större utbud av lokala förmågor. Det låter i tider av sviktande skivförsäljning som en möjlig orsak. Inte heller i det ljuset framstår jag som en person med koll, men det har åtminstone inte blivit sämre. Så vi säger väl så.
Vad det hela oavsett landar i är att jag för varje större konsert jag missar känner ett sting av dåligt samvete. Som ikväll, när Bruce Springsteen* - vars musik jag aldrig lyssnat på - spelar på Olympiastadion.
Knepigt det här. Har en känsla av att det inte kommer att bli bättre. Hur suckar man i bloggform?
* Det slog mig just att allt det här länkadet till MySpace är väldigt 2006. Det känns i sammanhanget inte bra. Inte bra alls.
Att jag skulle ha blivit äldre, fått sämre koll och andra världsfrånvända teorier väljer jag bort. Hur fnyser man i bloggform? Fokuserar på andra förklaringsmodeller. Som t.ex. en jag fick föreslagen för mig på S 30-årsfest. Det har blivit dyrare att boka kända namn, i kombination med att det finns ett större utbud av lokala förmågor. Det låter i tider av sviktande skivförsäljning som en möjlig orsak. Inte heller i det ljuset framstår jag som en person med koll, men det har åtminstone inte blivit sämre. Så vi säger väl så.
Vad det hela oavsett landar i är att jag för varje större konsert jag missar känner ett sting av dåligt samvete. Som ikväll, när Bruce Springsteen* - vars musik jag aldrig lyssnat på - spelar på Olympiastadion.
Knepigt det här. Har en känsla av att det inte kommer att bli bättre. Hur suckar man i bloggform?
* Det slog mig just att allt det här länkadet till MySpace är väldigt 2006. Det känns i sammanhanget inte bra. Inte bra alls.
onsdag 9 juli 2008
Nådendal
Läste igenom det sista inlägget igen och det blev väl lite förvirrat. Tänkte därför försöka vara lite tydligare i detta. Vi får se hur det går. Att skriva om ett spahotell inbjuder ju till viss lättja.
Spahotellet i fråga ligger i Nådendal och var den ena av två anledningar till att vi styrde vår kos mot Åbo den gångna helgen. Den andra anledningen var alltså Ruisrock, vilket jag hoppas framgick. Trots allt. Från Åbo är det en halvtimmes bussresa till Nådendal och de första intrycken när vi gick av bussen var positiva. Omgivningen är vacker. Tyst och lugn.
Väl inne i receptionen däremot började varningsklockorna ringa. Ingen verkade ha berättat för hotellchefen att 90-talet bara varade i tio år. Istället har speglar fått växa vilt, silver- och gulddetaljer obehindrat fått tränga sig in i alla hörn. Vi borde ha låtit oss varnas av hemsidan, ett skolexempel på hur en hemsida inte ska se ut, men - och här måste jag använda ett engelskt ord - det hela kändes nu lite tacky.
Två timmar senare var det förlåtet. Jag låg på en brits med näsan nedstoppad i ett andningshål, fullt sysselsatt med att inte göra någonting, medan två händer tillhörande en man som inte presenterade sig men som såg ut som en Pentti knådade min av IT nötta kropp.
Nådendal besöks vad vi kunde begripa inte till största del av barnfattiga par i trettioårsåldern, utan snarare av barnrika par i fyrtioårsåldern som kombinerar besöket med en tripp till Muminvärlden. Eller av konferenstyskar. Men med en sol som värmde och en Bacardi Breezer i näven, vad brydde väl vi oss om det. Att servicen på thairestaurangen där vi åt kvällsmat var superb gjorde heller inte livet svårt.
Sa jag att sängarna var sköna?
Ni märker att jag är positiv va? Vågar inget annat. Vill inte framstå som obotligt dryg. Åtminstone inte medvetet.
Spahotellet i fråga ligger i Nådendal och var den ena av två anledningar till att vi styrde vår kos mot Åbo den gångna helgen. Den andra anledningen var alltså Ruisrock, vilket jag hoppas framgick. Trots allt. Från Åbo är det en halvtimmes bussresa till Nådendal och de första intrycken när vi gick av bussen var positiva. Omgivningen är vacker. Tyst och lugn.
Väl inne i receptionen däremot började varningsklockorna ringa. Ingen verkade ha berättat för hotellchefen att 90-talet bara varade i tio år. Istället har speglar fått växa vilt, silver- och gulddetaljer obehindrat fått tränga sig in i alla hörn. Vi borde ha låtit oss varnas av hemsidan, ett skolexempel på hur en hemsida inte ska se ut, men - och här måste jag använda ett engelskt ord - det hela kändes nu lite tacky.
Två timmar senare var det förlåtet. Jag låg på en brits med näsan nedstoppad i ett andningshål, fullt sysselsatt med att inte göra någonting, medan två händer tillhörande en man som inte presenterade sig men som såg ut som en Pentti knådade min av IT nötta kropp.
Nådendal besöks vad vi kunde begripa inte till största del av barnfattiga par i trettioårsåldern, utan snarare av barnrika par i fyrtioårsåldern som kombinerar besöket med en tripp till Muminvärlden. Eller av konferenstyskar. Men med en sol som värmde och en Bacardi Breezer i näven, vad brydde väl vi oss om det. Att servicen på thairestaurangen där vi åt kvällsmat var superb gjorde heller inte livet svårt.
Sa jag att sängarna var sköna?
Ni märker att jag är positiv va? Vågar inget annat. Vill inte framstå som obotligt dryg. Åtminstone inte medvetet.
måndag 7 juli 2008
Från Ipanema till Igelkottsvägen
Idag tog jag mig till Östra Centrum för att spela tennis. Med mig på tunnelbanan hade jag en grupp brasilianska tonårspojkar på besök för att spela Helsinki Cup och kulturkrocken var total. I ena ändan av vagnen satt brassarna och höll hov, i den andra satt den skräckslagna lokalbefolkningen.
Det var lite av en inblick i mina egna tonår, minus resan över halva jordklotet. Sommar efter sommar, kajkandes runt på diverse fotbollsturneringar. Jag blev helt glad av att se dem. Så gammal är jag inte ännu, att en grupp skränande hormonbomber får mig att börja formulera insändarbrev om dagens förfallna ungdom. Inte än.
Men jag är nästan trettio. Och det finns ju en del som ska hinnas med innan dess. Obligatorium av diverse slag. Så gissa om jag var nöjd när jag efter den gångna helgen kunde bocka av ett sådant. Jag var på musikfestival.
Vad skriver människan, undrar du nu. Hur torr är han?
Men, om jag får gå i försvarsställning, jag spelade ju boll. Och sen blev det aldrig av. Brännö Visfestival räknas inte, det inser jag.
Men nu så. Helgens Ruisrock var dessutom ingen besvikelse. Dansk dynamit, svensk melankoli och amerikansk indierock. Visserligen spenderade jag bara en dag. Övernattade inte. Men vadå? Det är min blogg, jag bestämmer vad som räknas.
Mitt tonårsjags identitet som sportfåne fick sig förstås en törn av att jag åker iväg på musikfestivaler när det samtidigt vankas fotbollsturneringar i stan. Men det är bara en krusning på min tonåriga yta. Allt har sin tid. Och jag spelade faktiskt gitarr på den tiden, utöver bollsparkandet. Slog an hårda ackord. Drog rafinerade riff. Var ball rockrebell.
Även om det där sista kanske var en smärre överdrift. Poängen är att det går att vara både brasse och Sinatra. Drömma går ju även när man nästan är trettio.
Det var lite av en inblick i mina egna tonår, minus resan över halva jordklotet. Sommar efter sommar, kajkandes runt på diverse fotbollsturneringar. Jag blev helt glad av att se dem. Så gammal är jag inte ännu, att en grupp skränande hormonbomber får mig att börja formulera insändarbrev om dagens förfallna ungdom. Inte än.
Men jag är nästan trettio. Och det finns ju en del som ska hinnas med innan dess. Obligatorium av diverse slag. Så gissa om jag var nöjd när jag efter den gångna helgen kunde bocka av ett sådant. Jag var på musikfestival.
Vad skriver människan, undrar du nu. Hur torr är han?
Men, om jag får gå i försvarsställning, jag spelade ju boll. Och sen blev det aldrig av. Brännö Visfestival räknas inte, det inser jag.
Men nu så. Helgens Ruisrock var dessutom ingen besvikelse. Dansk dynamit, svensk melankoli och amerikansk indierock. Visserligen spenderade jag bara en dag. Övernattade inte. Men vadå? Det är min blogg, jag bestämmer vad som räknas.
Mitt tonårsjags identitet som sportfåne fick sig förstås en törn av att jag åker iväg på musikfestivaler när det samtidigt vankas fotbollsturneringar i stan. Men det är bara en krusning på min tonåriga yta. Allt har sin tid. Och jag spelade faktiskt gitarr på den tiden, utöver bollsparkandet. Slog an hårda ackord. Drog rafinerade riff. Var ball rockrebell.
Även om det där sista kanske var en smärre överdrift. Poängen är att det går att vara både brasse och Sinatra. Drömma går ju även när man nästan är trettio.
tisdag 1 juli 2008
Havshagen
I sommarkvällen vandrade jag idag hem från Vallgård. Tog när jag kom till Sörnäs vägen längs vattenlinjen, vilket innebar att jag till slut hamnade vid Havshagen. Som är Helsingfors kanske fulaste område, ett sjuttiotalsmonster fött ur tidens arkitektoniska kärlek till betong.
Precis som Sergels Torg i Stockholm och Korvhuset här i Helsingfors har har sina advokater, finns det folk som tar Havshagen i försvar. Det är ganska vackert ändå. Egentligen.
Jomensåatt.
Om jag säger så här. Det behövs inget försvar av cementkomplexen. Det går att försvara Havshagen bara genom att tala om dess omgivning. Vattnet! Det är fullt möjligt att de som bor på de övre våningarna på Hagnäskajen har stans bästa utsikt. Det är också fullt möjligt att jag skulle mörda för en sådan lägenhet.
Idag låg vattnet helt stilla, det guppades lite vid kajens bryggor. Jag fick båtavund. På en digitalskylt stod det +20. Följt av 23:00. Det är så jag vill ha det. Tänk om det alltid kunde vara så här.
Precis som Sergels Torg i Stockholm och Korvhuset här i Helsingfors har har sina advokater, finns det folk som tar Havshagen i försvar. Det är ganska vackert ändå. Egentligen.
Jomensåatt.
Om jag säger så här. Det behövs inget försvar av cementkomplexen. Det går att försvara Havshagen bara genom att tala om dess omgivning. Vattnet! Det är fullt möjligt att de som bor på de övre våningarna på Hagnäskajen har stans bästa utsikt. Det är också fullt möjligt att jag skulle mörda för en sådan lägenhet.
Idag låg vattnet helt stilla, det guppades lite vid kajens bryggor. Jag fick båtavund. På en digitalskylt stod det +20. Följt av 23:00. Det är så jag vill ha det. Tänk om det alltid kunde vara så här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)