Det var något ruttet i staten Danmark. Närmare bestämt på Rådhusplatsen i Köpenhamn, för när jag och S traskade dit från vårt hotell i fredags kväll, stank det från en okänd källa. Det kändes inte chockerande, av någon anledning förknippar jag kontinenten - och Danmark räknas frikostigt dit - med konstiga lukter.
Något jag efter den här helgen förknippar ännu mer med Danmark är svenskar. Horder av dem belägrade den danska huvudstaden, i mer eller mindre varje butik stod en svensk pige eller fyr bakom kassan. Vilket i och för sig gjorde livet lättare för oss, för danska är inte alltid lätt att förstå. Uttalet gör det svårt. Fast ofta är det ok, för danskarna är snälla och talar tydligare för sitt broderfolks skull.
Jag önskar att jag kunde få samma hjälp i Finland. Det är många gånger lite lättare att hänga med om någon saktar ner även här, men ibland hjälper inte ens det. En av anledningarna till att finska är ett svårt språk att lära sig, är i min mening att det (nästan) inte liknar något annat. Det gör att det inte finns särskilt mycket att hänga upp nya kunskaper på, endast några få besläktade ord som belönar en chansning.
Men så händer det då och då att jag tvingas erkänna att det inte beror på alltings jävlighet, utan på min egen bristande allmänbildning. Att behöva heter tarvita på finska, och där trodde jag länge att det inte fanns något som band språken samman, tills jag lärde mig det svenska verbet att tarva.
Och så satt jag och såg på dansk TV, och dansken på skärmen skulle beskriva något som redan hade hänt. Men istället för att använda ordet redan, drog han till med ett jo. Precis som en finne skulle ha gjort. Se där, tänkte jag, allting sitter ihop, men exakt hur är det inte lätt att veta.
Tills jag vet det, använder jag de finska ord jag har i mitt förråd. Vad övrigt är, är tystnad.
måndag 28 januari 2008
Stockholm calling
Bloggen trivs bäst inom sitt eget inpinkade revirs gränser, där det kan skrivas om Finland och sånt som har med den saken att göra.
Men blod är tjockare än vatten, så härmed ett undantag. Syster L hänger, såväl bokstavligt som bildligt talat, på Liljevalchs Vårsalong.
Den som är i Stockholm går dit. Inga ursäkter godtas. Därtill är jag alltför stolt.
Men blod är tjockare än vatten, så härmed ett undantag. Syster L hänger, såväl bokstavligt som bildligt talat, på Liljevalchs Vårsalong.
Den som är i Stockholm går dit. Inga ursäkter godtas. Därtill är jag alltför stolt.
torsdag 24 januari 2008
Bridget Jones dagbok
Blogginlägg: 24:e januari.
Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.
Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.
I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.
Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.
Vikt: 85; Alkoholenheter: 0; Kalorier: ärtsoppa och pannkakor; Cigaretter: 0; Antal gånger någon skämtat kring att svenska män är homosexuella: 2.
Det är inget personligt, så missförstå mig inte. Men dessa eviga skämt. Det blir aldrig gammalt.
I Tennispalatset finns det för det mesta någon temporär utställning att se. Det är knappast lysande varje gång, men där har funnits guldkorn. Ett av dem var - och här ser jag mig tvungen att varna känsliga läsare - när Tom of Finland ställdes ut. Subversiv verksamhet i ett homogent land. Rädslan för homosexuella är ett av den finska kulturens mindre sympatiska inslag. Och skämten, kan man ana, döljer något.
Heath är död, men Brokeback Mountain står kvar. Tusen sjöar, men nog finns det ett och annat berg även i Finland.
onsdag 23 januari 2008
Förankringsprocess
Kollegan stack in huvudet i mitt rum idag. Jag tänkte att du ville läsa det här, förklarade han och sen gick han sin väg igen.
Frågan lyder alltså: är svenskar verkligen så normala?
Tvivelsutan. Med hästlängder det mest normala folk jag vet. Fast jag kanske kan anses jävig. Kollegans poäng kan ha varit en annan.
Frågan lyder alltså: är svenskar verkligen så normala?
Tvivelsutan. Med hästlängder det mest normala folk jag vet. Fast jag kanske kan anses jävig. Kollegans poäng kan ha varit en annan.
tisdag 22 januari 2008
Ein Kleiner Shock
Att på veckoslutet få en plats i en av Beatroots nedsuttna soffor är en nåd att stilla be om. Flera fåfånga försök har gjorts, men ingen allitteration i världen kan ändra på soffornas beläggning. På en tisdag lever hoppet däremot.
Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.
I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.
Jag lånar orden från A. Det är tortyr.
Jag och A slog oss ned i en av sofforna och tog varsin öl, som vanligt på Beatroot ackompanjerade av ett av Helsingfors funkigaste soundtracks.
I vinterkvällens kyla, på väg mot spårvagnen hemåt, filosoferade vi kring hur skönt det är att lämna en bar långt innan den stänger. Inte för att det känns moget att göra så, utan för att man slipper genomlida det som sker i lokaler där alkohol utskänks, en halvtimme innan stängningsdags. Då tänds nämligen lamporna, och baren stängs för kröken. Som gäst slits man brutalt iväg från det trevliga man har haft. Chockdoktrinen tillämpas för att göra gästerna mottagliga, vilse och enklare att köra bort.
Jag lånar orden från A. Det är tortyr.
söndag 20 januari 2008
Söndag
S var ute på äventyr tidigare idag, och jag hade en tom lägenhet att fylla med mening. Allt TV:n visade var en fotbollsmatch jag inte hade lust att se, men för att få sällskap lät jag den stå på i bakgrunden. Det är ungefär som ett akvarium, nåt slags trygghet. Visst, fiskarna simmar runt och har sig, och kommer väl i och för sig inte vara på exakt samma plats som förra gången man tittade till dem. Men det är samma fiskar.
En skillnad är förstås att det kommer ljud ur TV:n. Min finska hörförståelse är som framgått begränsad. Långt sämre än att jag kan uppfatta vad en fotbollskommentator säger. Det är mest ljud. Men här kommer det intressanta. Själva ljudet skiljer sig inte alls från en svensk fotbollskommentator. Eller en engelsk för den delen. Så utan att se det, kan jag sluta mig till vad som händer på skärmen. Samma röstlägen för samma situationer. Decenniers studier av TV-fotboll har givit mig denna färdighet.
Värdelöst kunnande, kan man tycka. Möjligen är det så. Men det borde gå att applicera även på andra områden. Bara en tidsfråga innan forskarna ringer. Jag ger min tid till högstbjudande.
En skillnad är förstås att det kommer ljud ur TV:n. Min finska hörförståelse är som framgått begränsad. Långt sämre än att jag kan uppfatta vad en fotbollskommentator säger. Det är mest ljud. Men här kommer det intressanta. Själva ljudet skiljer sig inte alls från en svensk fotbollskommentator. Eller en engelsk för den delen. Så utan att se det, kan jag sluta mig till vad som händer på skärmen. Samma röstlägen för samma situationer. Decenniers studier av TV-fotboll har givit mig denna färdighet.
Värdelöst kunnande, kan man tycka. Möjligen är det så. Men det borde gå att applicera även på andra områden. Bara en tidsfråga innan forskarna ringer. Jag ger min tid till högstbjudande.
lördag 19 januari 2008
En vintersaga
Vädret är idag, hur ska jag uttrycka mig så vältaligt som situationen tillåter...? Skit. Vädret är skit. På få platser i Helsingfors blir det lika uppenbart som i Kronohagen. När det är kallt, är här extra kallt. När det blåser, är här storm. Havet är den skyldige, det viner om en halvö.
En gång för ett par år sedan traskade jag genom stadsdelen, på väg hem mot vårt förra bo på Norra Kajen, utan vantar och med två tunga kassar att bära. Det var i februari, och mina händer höll bokstavligen på att ramla av. Var femtionde meter fick jag stanna för att försöka få liv i mina stackars tassar. Det var minus en miljard kronohagsgrader, och endast jag och en kvinna med en hund hade vågat oss ut.
Andra gången jag hade passerat kvinnan, bara för att stanna upp igen, ivrigt upptagen med att gnida händerna mot varandra, gick hon fram till mig och tog till orda.
Kvinna med hund: Fryser du?
Jag: Ja.
Kvinna med hund: Du kan få mina vantar.
I en gest av biblisk vänlighet tog hon faktiskt av sig sina vantar och ville ge dem till mig. Jesus med hund. Förvisso hade hon ytterligare ett lager på sig under det första paret, men jag misstänker att samaritpatrullen var på jour för att rädda traktens frusna själar.
Jag tog inte emot dem, jag hade bara en kort bit kvar. Varför jag inte hade vantar i första taget? Varför jag gnäller på kyligt väder och nu när det är ett plusgradigt tråkregn? Varför vi envisades med att bo kvar i Kronohagen även när vi flyttade, om det nu är så blåsigt här?
Ställ nu inte så mycket frågor. Vissa vägar äro outgrundliga.
En gång för ett par år sedan traskade jag genom stadsdelen, på väg hem mot vårt förra bo på Norra Kajen, utan vantar och med två tunga kassar att bära. Det var i februari, och mina händer höll bokstavligen på att ramla av. Var femtionde meter fick jag stanna för att försöka få liv i mina stackars tassar. Det var minus en miljard kronohagsgrader, och endast jag och en kvinna med en hund hade vågat oss ut.
Andra gången jag hade passerat kvinnan, bara för att stanna upp igen, ivrigt upptagen med att gnida händerna mot varandra, gick hon fram till mig och tog till orda.
Kvinna med hund: Fryser du?
Jag: Ja.
Kvinna med hund: Du kan få mina vantar.
I en gest av biblisk vänlighet tog hon faktiskt av sig sina vantar och ville ge dem till mig. Jesus med hund. Förvisso hade hon ytterligare ett lager på sig under det första paret, men jag misstänker att samaritpatrullen var på jour för att rädda traktens frusna själar.
Jag tog inte emot dem, jag hade bara en kort bit kvar. Varför jag inte hade vantar i första taget? Varför jag gnäller på kyligt väder och nu när det är ett plusgradigt tråkregn? Varför vi envisades med att bo kvar i Kronohagen även när vi flyttade, om det nu är så blåsigt här?
Ställ nu inte så mycket frågor. Vissa vägar äro outgrundliga.
torsdag 17 januari 2008
Vilse i Pannkakan
I Sverige äter man ärtsoppa och pannkakor på torsdagar. Så även här. Ärtsoppa är ärtsoppa, men pannkakorna i Sverige är av den tunnare sorten, som crêpes. Så icke här.
Att äta en tjockpannkaka med extra sylt och grädde till lunch, utöver ärtsoppan ber jag att få påminna, är generellt sett dåligt för den eftermiddagliga arbetsmoralen. Det är också generellt sett vad jag gör varje torsdag. Sen sitter jag på min stol och tänker att det där var ju inte så genomtänkt. Den här torsdagen heller.
Sen glömmer jag det. Imorgon är det fredag. Generellt sett pockar andra dåligheter på min uppmärksamhet.
Att äta en tjockpannkaka med extra sylt och grädde till lunch, utöver ärtsoppan ber jag att få påminna, är generellt sett dåligt för den eftermiddagliga arbetsmoralen. Det är också generellt sett vad jag gör varje torsdag. Sen sitter jag på min stol och tänker att det där var ju inte så genomtänkt. Den här torsdagen heller.
Sen glömmer jag det. Imorgon är det fredag. Generellt sett pockar andra dåligheter på min uppmärksamhet.
onsdag 16 januari 2008
Twilight zone
På Universitetsgatan ligger en ganska nyöppnad nudelbar. Wrong Noodle Bar är namnet, men något fel på den är det inte. Slank in där idag efter jobbet, i hopp om att blidka min skrikande mage. Som ett litet barn är den, min mage. Inget tålamod. Efter några heta och söta nudlar var den lugn och fin igen.
Det var något jag hade räknat med. Det jag inte räknade med var att jag skulle stiga rakt in i ett finlandssvenskt skymningsland. Alla gäster i restaurangen var finlandssvenskar. Samtliga. Utom jag då, och en rikssvensk herre till, som dock var så väldresserad att han kindpussade kvinnorna i sitt sällskap.
Det här händer mig väldigt sällan. S berättade häromdagen om en finlandssvensk kollega, en forskare. Hon hade sagt att hon nog talar svenska med äldre kollegor, men inte med yngre eftersom de inte kan eller vågar. Synd, tycker jag, man blir på så bra humör av att lyssna på finlandssvenska och jag skulle gärna hamna i dessa språkbad oftare. Jag kanske rör mig i fel miljöer.
Men att lära sig svenska handlar inte bara om att göra mig glad. Jag läste att engelska allt mer tar över när Nordiska Ministerrådet sammanträder. Skälet är att finnarna inte känner sig bekväma med svensk/norska/danska.
Om det säger en del av mig: tråkigt, den nordiska gemenskapen bygger förstås till stor del på de nära besläktade språken.
Den andra delen av mig säger: vem fan förstår danska? Ta det på engelska, please.
Det var något jag hade räknat med. Det jag inte räknade med var att jag skulle stiga rakt in i ett finlandssvenskt skymningsland. Alla gäster i restaurangen var finlandssvenskar. Samtliga. Utom jag då, och en rikssvensk herre till, som dock var så väldresserad att han kindpussade kvinnorna i sitt sällskap.
Det här händer mig väldigt sällan. S berättade häromdagen om en finlandssvensk kollega, en forskare. Hon hade sagt att hon nog talar svenska med äldre kollegor, men inte med yngre eftersom de inte kan eller vågar. Synd, tycker jag, man blir på så bra humör av att lyssna på finlandssvenska och jag skulle gärna hamna i dessa språkbad oftare. Jag kanske rör mig i fel miljöer.
Men att lära sig svenska handlar inte bara om att göra mig glad. Jag läste att engelska allt mer tar över när Nordiska Ministerrådet sammanträder. Skälet är att finnarna inte känner sig bekväma med svensk/norska/danska.
Om det säger en del av mig: tråkigt, den nordiska gemenskapen bygger förstås till stor del på de nära besläktade språken.
Den andra delen av mig säger: vem fan förstår danska? Ta det på engelska, please.
måndag 14 januari 2008
Navelskådning deluxe
Det här är inlägg nummer ett hundra. Någonstans när jag började blogga trodde jag att jag skulle orka upp i kanske femtio inlägg, men nu har det alltså blivit några ytterligare. Det är egentligen ganska underligt, varför det fortsätter. Att jämföra bloggaren med ett slags sentida Scheherazade är väl att ta i - ordentligt att ta i - men någon sorts tryck är det som gör att man skriver och skriver i tusen och en natt.
Att beskriva en stad eller ett land kan bara göras på två olika sätt. Som invånare eller som främling. Jag har bott fyra år i Helsingfors och Finland, fyra år som sakta men säkert gjort mig mer och mer inbodd. Det är bra, ingen orkar gå omkring och vara nykomling hela livet. Men det är också lite sorgligt. Med tiden har jag tappat mycket av det som gjort att Finnlandet för mig varit exotiskt, eller åtminstone annorlunda. Integration, tror jag det heter på myndighetssvenska.
Tanken med bloggen var från början att skriva ned de betraktelser jag har haft om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Ur mitt egna, svenska perspektiv. Mest för att få dem nedskrivna. Så har jag också gjort, kanske med en generöst bred pensel ibland, men utöver det har jag upptäckt att bloggen får mig att tänka på sådant oftare än jag skulle gjort annars. Vilket är en trevlig bieffekt. Och min drivkraft att skriva vidare.
Om det sen blir fem inlägg till, eller hundra till rentav, det vet jag inte. Kanske sinar källan, Finland är till syvende och sist det land i världen som skiljer sig från Sverige allra minst. Eller så tar jag och börjar skriva från det andra perspektivet, det inifrån.
Det ger sig. Den som läser får se.
Att beskriva en stad eller ett land kan bara göras på två olika sätt. Som invånare eller som främling. Jag har bott fyra år i Helsingfors och Finland, fyra år som sakta men säkert gjort mig mer och mer inbodd. Det är bra, ingen orkar gå omkring och vara nykomling hela livet. Men det är också lite sorgligt. Med tiden har jag tappat mycket av det som gjort att Finnlandet för mig varit exotiskt, eller åtminstone annorlunda. Integration, tror jag det heter på myndighetssvenska.
Tanken med bloggen var från början att skriva ned de betraktelser jag har haft om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Ur mitt egna, svenska perspektiv. Mest för att få dem nedskrivna. Så har jag också gjort, kanske med en generöst bred pensel ibland, men utöver det har jag upptäckt att bloggen får mig att tänka på sådant oftare än jag skulle gjort annars. Vilket är en trevlig bieffekt. Och min drivkraft att skriva vidare.
Om det sen blir fem inlägg till, eller hundra till rentav, det vet jag inte. Kanske sinar källan, Finland är till syvende och sist det land i världen som skiljer sig från Sverige allra minst. Eller så tar jag och börjar skriva från det andra perspektivet, det inifrån.
Det ger sig. Den som läser får se.
söndag 13 januari 2008
lördag 12 januari 2008
Krig och fred
Mer kollektivtrafik. På spårvagnar i Helsingfors finns det platser särskilt utmärkta för äldre och behindrade människor. Stod på sjuans spårvagn, på väg längs Alexandersgatan, och stirrade på den där skylten. "Invalider och åldringar" står det på den. Något stämde inte.
Så föll myntet ner. Ordvalet. På en skylt i Sverige skulle det inte ha stått så. Åldringar förvisso. Men inte invalider. I Sverige skulle platserna snarare vara reserverade för handikappade eller kanske funktionshindrade. Man kunde möjligen förklara det hela med att det just bara är godtyckliga ordval och inget mer. Men det är ju intressantare att spekulera. Jag gör därför det.
Hålls platserna då lediga för det tilltänkta syftet? Jodå, nog hittas invalidos där allt som oftast. Fast riktigt så var det förstås inte tänkt.
Så föll myntet ner. Ordvalet. På en skylt i Sverige skulle det inte ha stått så. Åldringar förvisso. Men inte invalider. I Sverige skulle platserna snarare vara reserverade för handikappade eller kanske funktionshindrade. Man kunde möjligen förklara det hela med att det just bara är godtyckliga ordval och inget mer. Men det är ju intressantare att spekulera. Jag gör därför det.
<spekulation>Krigsskadade invalider är fortfarande ett inslag i det kollektiva, finska medvetandet. Och de anses i behov av en skylt. Så inte i Sverige, där skylten blir en annan, mer anpassad för fredsskadade.</spekulation>Hålls platserna då lediga för det tilltänkta syftet? Jodå, nog hittas invalidos där allt som oftast. Fast riktigt så var det förstås inte tänkt.
onsdag 9 januari 2008
Varats olidliga lätthet
En helsingforsk buss kan haltas på den hållplats där du står och fryser. Men bara om du viftar med handen och visar ditt intresse. Så är det inte i Stockholm, där räcker det att stå på hållplatsen. Min första tid här i stan tillbringades följaktligen* vid tillfällen med att fånstirra på en förbiåkande buss.
Har lärt mig nu, men ändå är det av någon anledning jobbigt att genomföra denna enkla handling. Jag är inte ensam om att känna så, för vid vilket givet tillfälle som helst, är det aldrig mer än en eller ett par armar som åker upp i luften. Alla verkar vänta på att hållplatsens omegahanne ska falla för trycket och bli den som lyfter armen. Ett chicken race för mentalt bedövade pendlare.
* Nu, vid 29 års ålder lärde jag mig att följaktligen heter just följaktligen. Inte följdaktligen. Det är inte ett ord.
Har lärt mig nu, men ändå är det av någon anledning jobbigt att genomföra denna enkla handling. Jag är inte ensam om att känna så, för vid vilket givet tillfälle som helst, är det aldrig mer än en eller ett par armar som åker upp i luften. Alla verkar vänta på att hållplatsens omegahanne ska falla för trycket och bli den som lyfter armen. Ett chicken race för mentalt bedövade pendlare.
* Nu, vid 29 års ålder lärde jag mig att följaktligen heter just följaktligen. Inte följdaktligen. Det är inte ett ord.
tisdag 8 januari 2008
Koppleri
Som Demetri Martin påpekat, är batterier dramatiska objekt. Andra saker går sönder, men batterier, de dör.
Min två år gamla Nokia Communicator dog mobildöden häromsistone. Tekniskt sett var det batteriet som dog, men vem är jag att undersöka det närmare, när jag kan få en ny, skinande telefon att skrota runt med. Jag begravde min silvriga följeslagare under lågtidliga former, och skickade efter en ny. Min arbetsgivare är vänlig nog att erbjuda ett antal olika varianter och modeller, och även för en moderat prylbög som jag är det spännande att klämma på olika länkar på Nokias hemsida, innan ett val kunde göras.
Någon riktig valfrihet rör det sig dock inte om. Det är ändå ett finskt företag jag jobbar på, och Sony Ericsson lyser med sin frånvaro. Att fråga sig för är inte att tänka på, för även om finnar vitt och brett dissar Nokias telefoner, är det något som är finnar förunnat, och inget jag som svensk ska försöka mig på. Det gör inget, min nya yuppienalle är så snygg så.
En liten spaning tillåter jag mig till sist. Ericssons långlivade slogan var Make Yourself Heard. Fokus på individen. Nokia har sin Connecting People. Fokus på samarbete. Vad jag tänkte på var att samma anda finns redan i företagens namn. L.M. Ericsson gav förstås namn åt sitt nystartade bolag på 1800-talet. I Nokias fall tog man istället orten Nokias namn. Individen mot kommunen. Vilket som är bäst? Jag lutar åt det finska. För trots allt, utan andra människor är en telefon inte så värst mycket värd.
Min två år gamla Nokia Communicator dog mobildöden häromsistone. Tekniskt sett var det batteriet som dog, men vem är jag att undersöka det närmare, när jag kan få en ny, skinande telefon att skrota runt med. Jag begravde min silvriga följeslagare under lågtidliga former, och skickade efter en ny. Min arbetsgivare är vänlig nog att erbjuda ett antal olika varianter och modeller, och även för en moderat prylbög som jag är det spännande att klämma på olika länkar på Nokias hemsida, innan ett val kunde göras.
Någon riktig valfrihet rör det sig dock inte om. Det är ändå ett finskt företag jag jobbar på, och Sony Ericsson lyser med sin frånvaro. Att fråga sig för är inte att tänka på, för även om finnar vitt och brett dissar Nokias telefoner, är det något som är finnar förunnat, och inget jag som svensk ska försöka mig på. Det gör inget, min nya yuppienalle är så snygg så.
En liten spaning tillåter jag mig till sist. Ericssons långlivade slogan var Make Yourself Heard. Fokus på individen. Nokia har sin Connecting People. Fokus på samarbete. Vad jag tänkte på var att samma anda finns redan i företagens namn. L.M. Ericsson gav förstås namn åt sitt nystartade bolag på 1800-talet. I Nokias fall tog man istället orten Nokias namn. Individen mot kommunen. Vilket som är bäst? Jag lutar åt det finska. För trots allt, utan andra människor är en telefon inte så värst mycket värd.
fredag 4 januari 2008
Den enes död, den andres bröd
En rask promenad hem från Maxim fick det bli idag. En film om abort i Ceauşescus Rumänien gav något att fundera på, men när det är så förbenat kallt saktar hjärnan ner, och energin går åt för enklare tankar. Som t.ex. hur man fortast kommer hem.
På sextio- eller sjuttiotalet fanns det i Stockholm planer på att gräva tunnlar för gångtrafikanter under hela staden, för att på så sätt kunna ha biltrafiken ostört framrusande på gatunivå. Sergels torg, fast överallt, så att säga. En tacksamhetens tanke bör skänkas till vem som än satte P för de planerna.
Men kyla har som sagt en inverkan på vilka reflexioner som görs. Forum har blivit större, och det hade under normala omständigheter inte gjort mig märkvärt glad. Omständigheten att jag därmed kan gå under tak, hela vägen från att jag går av bussen i Kampen, nästan ända fram till Stockmann (och tekniskt kan jag gå via Forums garage och hela vägen till Stockmann, men det är en rätt hemsk promenad), den omständigheten gör mig just nu lyrisk. Den absoluta nollpunkten ligger ju runt -270 grader Celsius, och även om det känns så, är botten inte ännu riktigt nådd här i stan. Absoluta bottnar når man man inte med enbart kallt väder, därtill krävs en Ceauşescu eller slik. Men bra nära är det när jag tackar stjärnorna för ännu ett köpcentrum, alldeles mitt i Helsingfors centrum.
På sextio- eller sjuttiotalet fanns det i Stockholm planer på att gräva tunnlar för gångtrafikanter under hela staden, för att på så sätt kunna ha biltrafiken ostört framrusande på gatunivå. Sergels torg, fast överallt, så att säga. En tacksamhetens tanke bör skänkas till vem som än satte P för de planerna.
Men kyla har som sagt en inverkan på vilka reflexioner som görs. Forum har blivit större, och det hade under normala omständigheter inte gjort mig märkvärt glad. Omständigheten att jag därmed kan gå under tak, hela vägen från att jag går av bussen i Kampen, nästan ända fram till Stockmann (och tekniskt kan jag gå via Forums garage och hela vägen till Stockmann, men det är en rätt hemsk promenad), den omständigheten gör mig just nu lyrisk. Den absoluta nollpunkten ligger ju runt -270 grader Celsius, och även om det känns så, är botten inte ännu riktigt nådd här i stan. Absoluta bottnar når man man inte med enbart kallt väder, därtill krävs en Ceauşescu eller slik. Men bra nära är det när jag tackar stjärnorna för ännu ett köpcentrum, alldeles mitt i Helsingfors centrum.
torsdag 3 januari 2008
Ett slut och en början
En vanlig fråga jag får är huruvida julen i Finland och Sverige skiljer sig åt. Jag brukar svara att nej, det gör den inte, och om så ändå är fallet, i alla fall bara lite. Om man bortser från småjularna, är det få saker jag kan komma på är annorlunda. I Finland käkar man lådor. Det gör man inte i Sverige. I Sverige käkar man prinskorv. Det gör man inte i Finland. Om jag nu får inleda året med att generalisera helt utan hämningar. För övrigt tycker jag om lådor. Prinskorv också.
Men om vi räknar den 31:e december till julens högtider, kan jag sura lite över mitt öde. På självaste nyårsafton satt jag på min kontorsstol, som den kontorsråtta jag är (Kontorus Rottus står det på en skylt utanför mitt rum), och var bitter över att Finland inte höll stängt, såsom är kutym i mitt avlånga hemland.
Nåväl. Kvällen blev trevlig ändå, inte minst tack vare tolvslaget på Senatstorget. Fullt med folk, Vårt Land och Sibelius. Så här trevligt var det ungefär.
Och så börjar ett nytt år. I Finland och i Sverige. Somt ändras aldrig.
Men om vi räknar den 31:e december till julens högtider, kan jag sura lite över mitt öde. På självaste nyårsafton satt jag på min kontorsstol, som den kontorsråtta jag är (Kontorus Rottus står det på en skylt utanför mitt rum), och var bitter över att Finland inte höll stängt, såsom är kutym i mitt avlånga hemland.
Nåväl. Kvällen blev trevlig ändå, inte minst tack vare tolvslaget på Senatstorget. Fullt med folk, Vårt Land och Sibelius. Så här trevligt var det ungefär.
Och så börjar ett nytt år. I Finland och i Sverige. Somt ändras aldrig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)