En i mängden

Hemma är varhelst du lägger din hatt. Hemma är också där din brevlåda bor. När jag klev in genom farstudörren efter jobbet idag och såg ett brev adresserat till mig drog jag därför slutsatsen att jag var hemma.

I kuvertet låg två A4-ark som lät berätta att det småningom är dags att gå och rösta i Helsingfors kommunalval. För det får jag nämligen göra, inget finskt medborgarskap behövs. Det räcker att jag står skriven här i staden. Däremot får jag inte rösta i de finska riksdags- eller presidentvalen. För sådana nöjen får jag fortfarande vända mig till Sverige. Eller ja, minus presidentval då. Monarkier kopuleras ju fram utan folklig inblanding.

Nu får jag börja tänka på vad jag ska rösta på. Och på vem. Finland har ett större inslag av personval än vad Sverige har. Under valkampanjer radas det upp plakat, överallt på landets gator och torg, med trynen tillhörande våra företrädare in spe.

Jag kommer givetvis att gå och rösta. Det ska man göra. Påverka och hej och hå. Så att hemma inte blir en dålig plats. Sen är jag lite blödig på det sättet. Tycker om tanken på att få rösta i Helsingfors. Att delta. Att hemma är här.

Fåglarna

Att Hitchcock skulle ha haft planer på att göra en film i Finland och kalla den för Short Nights känns lagom bisarrt. Men på min svarta Crescent blev jag idag varse om tingens ordning.

Jag var egentligen bara ute efter lite jordgubbar. Rullade nerför Mariegatan med Salutorget i sikte. Tycker om Salutorget på sommaren. Där är livlig kommers, allt från färsk fisk till fuskpälsar till goda laxburgare till kylskåpsmagneter med diverse finska motiv kan köpas. Och jordgubbar då.

Dessvärre är det inte bara turister som gillar fisk. Även fiskmåsar gör det. Förvisso inte helt otippat, men det är här Alfred kommer in i bilden. Fåglarna är über alles. Det gör inget i sig att måsarna är så många. Problemet är att de är helt orädda. Obekymrat struttar de omkring bland borden, eller varför inte på dem, till synes ovetandes att de i egenskap av måsar borde hålla sig i luften och jaga rätt på sin egen mat. Varför flyga runt i cirklar, argumenterar dessa - det ger jag dem - vackra djur, när man kan få den serverad, säg ur näven på en japan.

Hade jag inte låtit så gnällig, hade jag argumenterat tillbaka att de är rätt äckliga. Men ibland så. Markusplatsen har sina duvor. Jag tyckte inte om dem heller. Det betyder inte att man ska avboka sina biljetter till Venedig. Eller till Helsingfors. Hitchcock bredde på en smula. Så farliga är de inte. Dessutom är jordgubbar godis.

Att göra det lite svårare än vad det är

Födelsedagsfest igår. Inte min. Men ändå.

Vid tiosnåret tog en grupp kvinnor till orda, kungjorde födelsedagsbarnens (ja, plural - 30+30) förträfflighet och stämde upp i sång för att fira de två.

Paljon onnea vaan går sången. Melodin är densamma som i den engelska Happy birthday to you.

En vers senare var det klart. Inga konstigheter där. Men en tanke knoppade mellan mina - det ska erkännas - något runda öron.

I Sverige uppstår alltid ett vakuum efter den första versen av Ja, må han leva. En outtalad fråga kräver ett svar. Är en andra vers påkallad?

Den andra versen är ett av de mer obegripliga elementen i svensk kultur. Självklart, skulle den icke-svenske Peter tänka. Skjuten på en skottkärra. Fram. Och sedan skulle jag lägga in beteendet i samma medvetenhetens folder vari små grodor och surströmming redan placerats.

Men det var inte det jag tänkte. Istället funderade jag på vad som avgör huruvida en andra vers sjungs eller inte. Är det en förolämpning om sången avstannar efter den första versen? Någon klar etikett finns inte. Istället ett ögonblicks tvekan. I dimman hittade jag inte fram till något svar på varför vi gör så mot oss själva. Så kan det gå när man hålls i de triviala tankarnas slaveri.

Babelfish

Det här är lite elakt, jag vet det. Man ska uppmuntra den som försöker. Visdomsord från mig själv, som jag ska börja tillämpa en annan dag.

Godis från barn

En dag på kontoret. Ur kontext.

Jag: Jag har verktyget, men jag vet inte hur man använder det.
Kollegan: Eftersom du är svensk.

Mångbottnat. Lågt i största allmänhet. För lätt. Jag lär mig aldrig.

Svansen mellan benen

Spenderade sex av förra veckans dagar i Sverige. Tre på Thoresta Herrgård och tre på Brännö. Sverige är inte så dumt ändå.

Däremot är Sverige utslaget ur EM. Detta bevittnade jag sittandes i en brittisk sekelskiftesstol, drickandes en dansk pilsner. I sällskap av ett tiotal finnar. I deras samvaro hade jag förväntat mig att battla mig igenom 90 minuters fotboll. Ritat upp försvarslinjer mot tusen Ni Är Värdelösa. En enkel match.

Vad som istället följde var ack så mycket grymmare. För du vet att Sverige spelar dåligt när finnarna runt dig slutar försöka sänka Sverige verbalt och istället börjar visa empati.

Var inte ledsen, Så Värdelösa Är Ni Inte. Säger de och bekräftar att det förhåller sig just exakt så. Stolthetens erosion. Mot medömkan finns inget försvar.

I solitär ensamhet

På en av det förhållandevis tomma Café Fannys stolar satt jag idag och funderade på om Sinebrychoffparken kvalificerar sig som Helsingfors trevligaste park. Surplade i mig en kopp espresso som var dubbel och knaprade på den lilla kaka som kvinnan bakom baren av någon anledning inte ville ta betalt för.

Efter moget övervägande kom jag fram till att i soligt väder och med en god bok (Montecore - briljerande briljant!) ligger parken åtminstone inom topp tre.

Lugnet jag fann stod i skarp kontrast mot den bedövande ljudvolym gårdagskvällens besök på Erottaja bjöd på. Erottaja ligger vid Skillnaden och har allt sedan jag kom till Helsingfors varit ett av de ställen till vilka jag alltid återkommit. Där går dock aldrig att föra en konversation. Det är som en något för jovialisk gammal bekant. Man förlåter bullret eftersom sällskapet alltid är så behagligt.

Igår satt jag och A och beundrade (ja alltså, inte så) de två unga herrar som agerade DJ:s. A identifierade den ena som sprungen ur Kuopio. Vilket som var deras lekfullhet inspirerande, blandingen av toner ovanligt bred och mitt och A:s gillande ansenligt stort.

Bakgrunden till vår munterhet låg dels i den låga medelåldern på barens klientel, i förhållande till min och A:s runt-trettio-streckiga närvaro. Detta i kombination med det faktum att Wham hade varit retro att spela redan för tio år sedan. Och det stannade inte där.

Det spelar ingen roll att majoriteten av barens gäster säkert inte var medvetna om att man år 2008 faktiskt inte kan spela Dr. Alban utan att framstå som rätt fånig. Inte borde kunna. Nej, tvärtom. DJ Kuopio såg gladare ut än vad som borde vara möjligt efter ett sådant djärvt drag. Så det spelar faktiskt ingen roll. 20-åringarna runt DJ-båset dansade glatt. Jag vill inte underskatta någon, men kanske var jag den ende som förstod. Mitt svenska hjärta slog igenkännande. Nostalgin gav mig varma kårar.

Kravatt

1-2. Slut på andra akten. Alltså tid för att bry sig om annat. Det har på diverse platser noterats att Sveriges förbundskapten Lasse Lagerbäck bytt träningsoverallen mot en kostym. Min teori är att han vill visa upp sig för framtida arbetsgivare. Göra lite reklam för sig själv.

Gott så. Det är stilfullt. Dessutom är det ju inte fel att klä upp sig vid högtider, och det kan vi väl sträcka oss till att en match i EM är. En detalj i utstyrseln är dock lite speciell. Översta knappen på kavajen var uppknäppt. Till det satt slipsen lite lösare. Jag funderar på om det är det som gäller i Sverige nu.

Det må vara något slags stilistisk postmodernism eller inte. Jag har sett samma lösa slipsknut på flera svenska affärsmän och kollegor, medan jag ännu inte sett samma sak i Finland. Eventuellt är finska klädkoder mer konservativa. Jag skulle kanske tom skriva mer korrekta. Om jag har rätt i min teori om Lagerbäcks klädval tror jag nämligen att han missar målet. Det som förvisso säkert är helt rätt och inne i Sverige, är inte nödvändigtvis bästa reklam globalt. Eller - hemska tanke - är det till äventyrs så att Lagerbäck har bättre koll än vad jag har? Det vore inte helt smickrande om han är mer radikal än jag.

Andra sidan är ni klara?

Det pågår ett EM i fotboll för den som har missat det. Eftersom själva matcherna bara håller på i 90 minuter, får resten av tiden fyllas ut med spekulationer och onödigt vetande. Visste ni t.ex. att en fotbollsdomare på EM-nivå gör 1412 löpvändingar under en match? Det ska jämföras med de 1100 som spelarna gör.

Mindre smalt domarvetande är att, som det brukar sägas, en bra domare inte syns. Med det menas inte att han ska vara osynlig, utan att han inte ska göra något väsen av sig. Göra sitt jobb, men inget mer. Få betalar entréavgift för att få se domaren i aktion.

Samma princip går att applicera på fotbollskommentatorer. Mindre smakar mer.

Tack vare digital-TV kan jag slå in svenskt språk på Yle:s sändningar från EM. I detta EM innebär det att jag får lyssna på herrar Chriso Vuojärvi och Kaj Kunnas. Båda är ganska pratiga. Men där Vuojärvi är finurlig, rabblandes allsköns nördigheter, är Kunnas bara jobbig. Skymmer matchen. Mycket smakar mindre, nästan inget alls. Att han dessutom har något slags såga-Sverige-Tourettes kan möjligen bidra till min aversion. Möjligen.

Så. Fick jag ur mig det. Vuojärvi kommenterar Sverige-Grekland. Ska vi säga 2-1?

Majoritetens diktatur

Finlandssvenskar kindpussas. Sägs det. Jag vet inte, det kan vara en fördom.

Det här med hur man hälsar är annars en sällsam historia. Det är så lätt att det slutar med en faux pas. Om jag får bli lite fransk, och det får jag väl när vi talar om kindpussar. Jag har personligen svårt för dem. Pussarna alltså, inte fransmän (eller kanske ibland). Kindpussar var allmänt vedertaget som hälsning när jag gick i högstadiet. Så när jag ser någon hälsa på det viset sadlar jag närmsta höga häst. Sätter mig till rätta. Så pubertalt, tänker jag, och missar grovt poängen. Blandar ihop sammanhangen. Mina högstadieår har har inget med Frankrike att göra. Borde tänka något annat. Så kontinentalt, exempelvis.

Helt ovetenskapligt har jag nämligen fått för mig att kindpussandet är en väldigt kontinental sedvänja. Åtminstone är den inte svensk. I mitt vuxna Sverige är det kramar som gäller. Inte när man första gången träffar någon, men därefter och för alltid. Jag är helt bekväm med det, tycker att det är lagom närgånget och dessutom mysigt. Finare än handslagets kylighet och lättare att hålla reda på än kindpussandets oändliga matematik (en, två, tre eller rentav fyra?).

Med en ryggsäck full av omfamningar åkte jag därför till Finland.

Det hade räckt med en magväska. För i Finland kramas man inte. Eller låt mig formulera om den meningen. I Finland kramas män inte. Inte med varandra, ej heller med kvinnor. Vilket är synd, men inte mycket att orda om.

Få saker är ju nämligen så kulturellt betingade som hur man hälsar på andra människor. Dessvärre ligger kramar lågt på Europarankingen. I Finland är det för mycket, på Kontinenten är det för lite. Och den fransman är inte född som inte anser sig ha tolkningsföreträde på detta område. Så jag får böja mig. Det finns större problem. Fast finnarna får gärna kramas mer. Hör ni det, alla finnar? Det är väldigt, väldigt enkelt att göra mig glad.

Från en stor båt till en mindre

Nog för att den var ståtlig när den gled in och lade sig invid Gamla Saluhallen, men jag tänkte skriva om en annan båt än Götheborg. Återkommer möjligen till den, men nu ska det handla om ett av Sommarhelsingfors mindre temporära nöjen.

En bit bort från Salutorget ligger Sjötullstorget, som mycket väl kan vara Helsingfors anspråkslösaste torg. En tom plats. Att det sedan ett par somrar ligger en fyrbåt vid kajen kanske inte låter som en större förbättring, men till min förtjusning är denna fyrbåt även ett café.

Relandersgrund heter båten i fråga och den har sin egen historia. På däck finns en uteservering, som när det inte blåser är alldeles väldigt trevligt. Där kan man sedan sitta och och betrakta Uspenskikatedralens polerade kupoler eller titta på de vackra träbåtar som ligger utmed Kanalstranden. Sämre kan man ha det.

Götheborg

Ikväll anländer ostindiefararen Götheborg till Helsingfors. Tänkte gå ner och titta. Sommaren 2003 stod jag på Hisingen i Göteborg och försökte få en skymt av det just sjösatta fartyget. Det gick inget vidare, såg mest en avlägsen akter och hoppas således på bättre lycka idag.

Ser fram emot det hela. Det är en vacker dag i hufvudstaden.

Extra svensk i Finnlandet

Idag är det Sveriges nationaldag. Exakt ett halvår före Finlands. Eller efter.

Det måste vara en av världens minst firade nationaldagar. Antar att vi tar vår självständighet såpass för given. Jag med. Bryr mig inte. Tyvärr lämnas hela scenen öppen för nynazister. Det känns sådär. Ambivalent.

Poängen är i alla fall att jag när jag vaknade imorse inte hade några funderingar kring dagens dignitet. Däremot förstod jag att det var fredag - casual Friday - och varmt ute. Så mitt klädval gjordes helt utan baktankar. Inte ens när min kollega med en lurig blick påpekade att jag minsann såg svensk ut idag funderade jag på saken.

När det väl slog mig var det för sent. Valet att publicera en bild på dagens skjorta är ren terapi.



Uppdatering: S ser mer nyktert på det hela. Va, säger hon. Varför skulle någon finne bry sig om det? Finnar bryr sig inte ett dugg.

Jag tror att det känns bättre så.

Kanon

På restaurang häromveckan talade kyparen svenska med oss. Vi var tre svenskar plus S som satt runt bordet. Sparris låg i våra magar. Kyparen plockade bort tallrikar. Var det gott, frågade kyparen.

När finnar driver med svenskar är det inte sällan vår oförblommade entusiasm som används som slagträ. Att allting är jättebra eller jättefint eller superkul. Jämför med amerikanskans awesome. En adjektivens inflation.

Jättegott, svarade tre svenskar därför unisont. S log för sig själv. Såsen var god, sa en svensk. Den var jättegod. Ja, sa kyparen, den är helt ok.

Här kunde tre svenskar inte låta bli att skratta. Vilken underdrift! En kypare som helt sonika avfärdar sitt kök som endast helt ok. En fullkomligt främmande företeelse.

Men vi var inte helt rätt ute. Det är helt enkelt inte det finska sättet att bre på med tjocka lager. En del av kyparens betyg på såsen kan tillskrivas hans inte perfekta svenska, men mat är sällan jättegod för en finne. Den är god. Räcker så. Funkar bra. Jättebra? Var inte så svensk.