Magi

"Varsågod". Med det enkla, svenska ordet gav Finnairs flygvärdinna mig min smörgås och juice på planet från Stockholm till Helsingfors. De brukar säga så, och jag har alltid antagit att det beror på den kvällstidning jag har instoppad under armen när jag kliver in i planet. Man får ju en sådan från ett ställ vid utgången, så att man har något att bläddra i innan planet lyfter. Längre än så räcker de sällan.

I alla fall har jag gjort den kopplingen. Svensk kvällstidning i näven, svenskt varsågod till maten.

Bara att den här gången tog jag ingen tidning, jag hade en engelsk bok. Antar därför att Finnairs värdinnor, förutom att de är språkbegåvade, också kan läsa nationalitet. Eller så finns det något annat sofistikerat system. Vad det skulle var vet jag inte. Till det, och en hel del annat, räcker inte mitt förstånd. Och ja, nu när jag tänker på det. Kanske var det just därför de utgick från att jag var svensk.

Finne

Dags för bloggen att önska god jul. Till Sverige några dagar, detta land av sin granne i öst oförskyllt anklagat för att vara materialistiskt, ytligt rentav. Ett statistiskt urval av en (1) stycken svenskar (jag) har svarat på frågan om julen i Sverige har blivit för kommersiell. Resultatet av enkäten är entydigt, det går alldeles utmärkt att kombinera julens budskap och leksaker.

Mat hör ju förstås också julen till. Jag och S gick till Ateljé Finne på Arkadiagatan i Tölö och åt en trerätters middag. Nöjda och belåtna promenerade vi hem. Tunga i magarna, men med lätta steg.

Börda

Jag fick lite påökt. Mycket trevligt detta. Men vad vore väl livet om det inte bjöd på lite motstånd?

I Sverige behöver man tänka på skattsatser och dylika tråkigheter en gång om året. När det är dags att deklarera, får man hem ett kuvert i brevlådan, i vilket det ligger en lapp som man skriver under och skickar tillbaka till Storebror. I sann svensk anda behöver medborgaren inte tänka mer än så på hur många procent som dras från hans surt förvärvade slantar. Om inkomsten ändras, ändras skatten och så är det med den saken.

Även här i Finland får jag ett kuvert en gång om året. Proceduren är densamma, skriv under och skicka in. Men här krävs jag på ytterligare lite mer möda än så. Jag förväntas meddela min nya lön till skattemyndigheten, på egen hand. Om jag glömmer det, påminns jag effektivt nästa gång det där kuvertet landar på hallmattan. Och den kallduschen vill man inte ha.

Ett i-landsproblem förvisso, det medger jag. Men som invant ompysslad svensk är det enerverande. Helt säkert finns det någon förklaring till systemet, och helt troligt är att det har fördelar gentemot det svenska. Bara att jag orkar inte. Rationalitet kan ju även det vara irriterande.

Förlåtelsens högtid

Om du besöker Helsingfors i december, se till att bo på ett centralt hotell. Att få tag på en taxi är nämligen tvärkört. Taxistolparna omringas av huttrande helsingforsare på väg hem från vad finnarna kallar småjular. De är att jämföra med svenska julfester. Man blir aspackad, hånglar med sina kollegor och säger vad man tycker till sin chef. Fast småjularna är frekventare, så under december är det väldigt många som behöver åka hem från krogen.

Att taxi i Helsingfors inte styrs av det som på marknadsekonomiska kallas tillgång och efterfrågan blir därför plågsamt uppenbart. Jag tänker inte kokettera med att problemet är smått akademiskt när man bor centralt, men lider med det evigt köande taxistolpefolket gör jag. Och ibland är även jag frusen och långt hemifrån. Eller frusen och lat. Eller bara lat.

Musiikki #3

I Rödbergen finns det gott om coola människor. Detta skrivet utan ironi, eller i alla fall bara med lite. Som Söder i Stockholm, eller vad Majorna är, eller i alla fall håller på att bli, i Göteborg. Men hur buteljerar man den coolheten, så att jag kan sitta och känna tillhörighet här i Kronohagen, utan att för den sakens skull bli mindre bourgeoisie? Svaret snurrar i min skivspelare; Jazz.

Vid Fredriksgatans början, eller möjligen vid dess slut, ligger Luthersgatan och Tempelkyrkan. Om man går Fredriksgatan fram skär man småningom rakt igenom Rödbergen, och vid dess ände ligger Femkanten. Fem gator möts, och just denna plats har givit namn åt en jazzgrupp och en alldeles utsökt sådan till på köpet.

The Five Corners Quintet får mig att känna mig ung - dekandens och låt oss sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin - och samtidigt gammal - dekadens och jag minns hur vi brukade sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin. Tillbakalutat men tekniskt, djupgående men lättlyssnat. Det är en sådan musikstil, fylld av paradoxer 'n all that jazz.

Haiku #4

Pappa betalar
Inga bekymmer, fyrk finns
På finlandssvenska

Svenska ord

Nog är ett litet ord som kan verka harmlöst. För en svensk är det befriat från tyngd, ett vagt uttryck som används när kanske inte känns rätt. I Finlandssverige däremot är ordet potent, en nära släkting till visst eller rentav ordet ja.

Så är det nog, säger svensken, och menar att det kanske, troligen är så.
Så är det nog, säger finlandssvensken, och menar att så är det.

Har börjat komma på mig själv med att använda den finska tillämpningen. Snart börjar jag väl glida på s:en. Schju istället för sju. Inte för att det gör något. Vad klingar väl vackrare än finlandssvenska?

Finess

Tänkte skriva några rader om Krister Uggeldahl, filmrecensent på Hufvudstadsbladet.

Jag hade nått en punkt i mitt liv när jag funderade på att bli vuxen, acceptera att det finns åsikter andra än mina egna, och ge upp hoppet om att hitta en recensent som delar min oändliga visdom. Varje gång någon tyckt korrekt, har densamme tyckt fel i nästa recension.

Enter Uggeldahl. Han har, undantagen går att räkna på ena handens fingrar, alltid rätt. Skriver som jag skulle ha skrivit, fast mer uttrycksfullt och med kulturell bildning.

Ville bara säga det.

Modernitet

Simonkenttä är en av de platser i Helsingfors som har ett vackert svenskt namn; Simonsfältet. Det klingar av forna slag och ärorika segrar, även om det är osäkert om det har bäring. Det vackra med området slutar tyvärr ungefär där. Skönhet är inte rätt substantiv. Just bredvid ligger Narinken, torget framför Kampens köpcentrum, som är ännu en av de öppna platser som staden verkar tveka inför att göra något med. Själva köpcentrumet kan beskrivas som stort och nytt och med för få utgångar, för där inne vill man inte stanna i onödan.

Det andra som dominerar platsen är det Scandic-hotell som döpts till just Simonkenttä. Av förklarliga skäl spenderar jag sparsamt med nätter på hotell i Helsingfors, så jag vet inte mycket om kvalitén, men mina influgna kollegor säger till mig att det är bäst i test för affärsresenären.

En av dessa kollegor gjorde jag sällskap till en av hotellbyggnadens restauranger ikväll. Colorado heter haket, och ett hak är det, vars meny bjuder på texmex och diverse mexicaniserade varianter av det ena och det andra. För mig var det ena högst oansenlig hamburgare med frihetsfriterade potäter, vilket gjorde mig mätt men inte mer. Det andra var intressantare, en Glöggi Mojito. Dessvärre kan jag konstatera att det har funnits goda grunder till varför just den kombinationen inte spritt sig över världen. Vi lägger med andra ord Colorado till handlingarna.

Inget fel på hotellet i övrigt skulle jag tro, som sagt verkar gästerna trivas där, och från framsidan skulle man säkert kunna argumentera för att det är... snyggt, typ. Men det är inte ett skäl att hänga runt och slå dank. Sov där, men var vaken någon annanstans. Simonsfältet är trots sitt namn inte Helsingfors från sin mest förtjusande sida.

Finsk julkalender - kommentarer överflödiga

Ironi

Sitter och tittar på Barcelona-Deportivo La Coruna på Sportkanalen. Det ser halvfullt ut på läktarna, så det är väl bara en sisådär 40-50.000 åskådare på plats. En vanlig söndagkväll i december, alltså.

Det där ständigt närvarande känslan av att inte befinna sig i världens centrum förstärks av sånt. Om någonting händer i Helsingfors som drar så mycket folk, då är det ingen vanlig söndagkväll. Jag vet, det är fånigt att tänka så här. Men det där om att gräset alltid är grönare känns, med Camp Nous gräsmatta på andra sidan staketet, inte som den tröst det antagligen är menat att ge.

För den stora galakvällen så ska vi sy modellen

Jo, jag tänkte förtydliga en grej. Det där jag skrev om den finska nationaldagen, att det sjungs karaoke. Det framstod kanske som att det var huvudattraktionen, men så är det naturligtvis inte. Firandets höjdpunkt går av stapeln i presidentens slott, det där stora huset som ligger i början av Norra Esplanden. Nej, inte svenska ambassaden, bakom den. Nej, inte Uspenskikatedralen, utan framför den. För att tala med André Wickström.

Presidentens bal är årets mest betittade TV-program, runt 40% av befolkningen bänkar sig, och det är en sällsam upplevelse för en immigrant. 2000 inbjudningar går ut till diverse personer som förtjänat det, bara ett fåtal tackar nej, och var och en av de gäster som kommer ställer sig på led och skakar presidentens hand när de ankommer till festen.

Nära 2000 händer tar en stund att skaka. Om en hand varannan sekund hinns med, tar det fortfarande en dryg timme. Handskakning är dock en långsammare sport än så, och klockan stannade därför på dryga två timmar. Pust, måste President Halonen tänka efteråt. Eller möjligen Var är toaletten?

Balen sker i direktsändning, och det blir en Who's Who i finländskt kändisliv, ett slags inverterad lit de parade. Jag kände igen fler ansikten i år än förra året, vilket väl tyder på fortlöpande integration. Jag gillar dessutom balen. Glitter och glamour, dans och vackra människor, allt är i min smak. Det finns betydligt sämre sätt att manifestera sin självständighet. Militärparader exempelvis. Det fanns nog sådana även här i Finland i torsdags, men balen är det som det syns och hörs mest ifrån.

Och just det är det som jag gillar mest med spektaklet. Blickandes upp mot den mörka Norden, ser många Finland som den kanske mörkaste platsen. Per definition vore något dystrare ett mer finskt sätt att fira sig själva på. Men finnarna vänder på det där. Självständighetsdagen är möjligen det allra mest finska av allt finskt, och man sätter som kännemärke en fabulöst sprakande fest. För vad är väl en självständighet? Varken tråkig eller dötrist, utan alldeles underbar. Som en bal på slottet, tänkte jag skriva, men frågan är om jag vågar vara så fjompig.

I en annan del av landet

Unnade mig själv en klämdag i fredags, fick på så sätt en fyra dagars semester, packade väskorna och tog Pendolinon till S föräldrar i Kuopio. Om Kuopio har S tidigare läst högt ur Lonely Planet, och jag fick då lära mig följande:

Traditional clothing is commonly seen.
Sophistication is rare.

Bonnläppar i folkdräkter med andra ord. Också ett sätt att sammanfatta en regional huvudstad med 90.000 invånare, ett universitetssjukhus och en, inte att förakta, framväxande teknikindustri. Dessutom är Kuopio en vacker stad, omgärdad av vatten och med naturen alldeles runt hörnet.

Trots detta tänkte jag ändå fåfängt försöka se det hela ur den ensamma planetens perspektiv. Under en exkursion i Gamla Saluhallen här i Helsingfors för någon sommar sedan sprang jag in i gamla bekanta från Göteborg. Helt slumpmässigt, de hade just stigit av båten från Stockholm, men jag såg mig ändå kallad att försöka ge något tips för deras korta vistelse. Gå ner mot Brunnsparken, fick jag ur mig, där är vackert. De tittade på mig, nickade artigt, och tog sen rakt motsatt riktning mot Esplanden. Som alla andra turister. Och det gjorde de naturligtvis rätt i.

Om man har en eller två dagar i en stad, är det troligen bäst att avverka det man "ska" se. Om man följer den logiken, och har en kort, begränsad tid i Finland, åker man inte till Kuopio. Kanske var de två meningarna i LP bara omskrivningar av just det.

Längre än så tänker jag inte sträcka mig till deras försvar. Tycker att de visar brist på respekt för både läsare och tema. För så här är det. Det kryllar av människor från Kuopio i Helsingfors, många av dem S vänner och bekanta. Folkdräkt kännetecknar dem inte, men sofistikerade typer är de minsann. Och det är inte Helsingfors ensamt som har gjort dem sådana, de fanns där redan under Kuopios till synes trista yta. En yta som kan verka tjock, men som alltså behöver skrapas på. Men, inställer sig då frågan, är det inte just det man har reseguider till?

Från ett födelsedagsbarn till ett annat

Japans nationaldag är den 23:e december. Det lärde jag mig någon gång i gymnasiet, och eftersom min tjocka skalle är full av dylikt värdelöst vetende, medan viktiga saker tenderar att trängas ut, kan jag nu informera läsaren om detta.

Finlands nationaldag, självständighetsdag, är också i december, fast den 6:e. Detta datum 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland, och Finland fyller i år följdaktligen 90. Finnar är stolta över sin självständighet, medvetenheten är stor, och det ska alltså inte liknas vid svenskars ängsliga flaggviftande den 6:e juni, och vår vaga aning om kopplingen mellan Gustav Vasa och just det datumet.

Finlands ambassadör i Tokyo sa i en intervju jag läste, att finnar och japaner har gott om likheter, han tyckte rentav att det var broderfolk. Mina kunskaper om Japan är i bästa fall dåliga, så jag låter bli att spekulera i det påståendets riktighet. Men han borde ju ha vetat, och utöver att fira sig själva i december, delar länderna åtminstone en passion. Båda älskar karaoke.

Som jag nog nämnt, ligger Pata Ässä en bit ner på Mariegatan. Det är den enda karaokebar jag vågat mig in på, men det är icke den enda i Helsingfors. Om man känner att promenaden mellan de olika barerna är för tyst och lång, finns för säkerhets skull även Karaoke-Taxi.

Steget till att kombinera nationaldagen och karaoke är med det som bakgrund inte stort. I ett TV-sänt evenemang anordnas "hela folkets karaoke". Alla får vara med. Till just detta vill jag särskilt lyckönska Finland. Men också i allt övrigt, om än två dagar i förväg - Grattis! Ledigt är det också. En får tacka för friåket.

Rockefeller Centerilainen

Innan jag skriver det här vill jag bara påpeka att jag tycker att Helsingfors är en väldigt vacker stad. För protokollet så att säga. Med detta sagt...

Vid en första blick kanske det inte verkar så, men det finns ganska gott om parker och öppna platser i Helsingfors. Min favorit är den stora Brunnsparken, våra steg bär ofta längs vattnet förbi Olympiaterminalen till parkens södra del där Café Ursula bjuder på goda örfilar och vacker utsikt mot Sveaborg. Om man sedan traskar norrut genom parken hamnar man småningom uppe vid observatoriet, där parken kanske är som vackrast.

Norrom stadskärnan finns även den stora Centralparken, med sin södra del Tölöparken som sträcker sig hela vägen in mot centrum, och alldeles bakom Mannerheimsvägen, intill Boulevarden, finns Gamla Kyrkoparken, eller Pestparken som den populärt kallas. Esplanadparken behöver väl inte nämnas.

Nej, det är inte bristen på öppna platser som skaver i Helsingfors. Det är hur illa skötta vissa av dem är. Sedan de gamla trämagasinen nedanför Kiasma brann förra året, har behandlingen av den nu tomma ytan varit en fars, vilket gjort den ödsliga arealen bort till Tölöviken om möjligt ännu tristare.

Järnvägstorget lider av samma obeslutsamhet. Det är inte bara mördarbussarna som stör, hela platsen andas outnyttjad potential. De eviga gatuarbetena gör inte saken ett dugg bättre. Därför är det särskilt roligt att det sedan ett par år finns en isbana för allmänheten att skrida runt på under vintermånaderna, enligt modell från det stora äpplet. Sånt gillar jag. Någon har tänkt. Tydligen ska Kaisaniemiparken också få en ansiktslyftning. Vi håller tummarna. Tomma ölflaskor i all ära, men en något högre ambition vore trevligt. Tycker jag. En i stort sett nöjd, men lite bekymrad skattebetalare.

Fukt

I Göteborg vet man att när det faller snö, är det bara en tidsfråga innan den är borta. Droppe för droppe försvinner den, och sedan blir det blött om fötterna. En i allt övrigt fin stad, men Göteborg är flink på det här med väta.

Min besvikelse över att det i Helsingfors är exakt likadant är därför stor. Sitter och tittar ut genom fönstret och på gatan ligger det snö. Vad fint, tänkte jag när jag vaknade, tog ett par steg in i köket och satte på kaffebryggaren.

Nu är kaffet klart och det är redan mindre snö kvar. Snart har den gått förlorad. Hjärtekross så här på första advent och allt.

Samarbete

När vi bodde på Norra Kajen handlade vi allt som oftast våra livsmedel i den lokala Alepa-butiken. Det eftersom den låg närmast. Vi blev därför även ägarmedlemmar i S-Gruppen, det ena av de två stora kooperativen i Finland. Det eftersom Alepa ingår i S-Gruppen. Bonuspoäng samlades för varje liter mjölk, det hela var väldigt vuxet.

Efter vår flytt till Mariegatan är närmaste butik istället den lokala K Extra, vilken ingår i det andra stora kooperativet, Kesko. I princip är alla jag känner med i det ena eller det andra. Eller båda. Som S-medlem kan jag få poäng i alla möjliga sammanhang, när jag köper öl på krogen och när jag köper en ny bokhylla för att ta två. Vi är inte medlemmar, men säkert gäller samma för K.

Jag har ingen aning om det här är bra - vi samarbetar och får saker billigare - eller dåligt - vi skapar en byråkrati som i sig bara kostar massa pengar. Duktigt känns det oavsett. Och finnarna gillar det, alla är med. Till skillnad mot svenskar. Coopkort någon? Nej, trodde väl inte det.

I Sverige kan man istället bli medlem och få bonus från varenda enskild butikskedja. Vilket man inte vill, för plånboken svämmar över av alla kort. Föredrar det mer samlande finska systemet. Även om S storlek gör att det känns som Evil Inc. Jag överdriver inte. Nu startar S en bank också. Det gör man bara om man har ett frö av ondska i sig.

Utsocknes

Det är inte rasism, verkligen inte. Men det att jag inte är finne finns det en del som drar växlar på. På en fest i helgen hamnade jag bredvid en kille som betraktade mig med mycket misstänksamma ögon. Han måsta ha vetat att jag inte talar finska, för hans öppningsfråga var lika oväntad som den var på engelska.

Han: Are you a hipster?
Jag (fritt från engelskan): Jag tror inte det.
Han: Tittar skeptiskt på mig.
Jag: Eller jag vet inte. Hur är man då?
Han: Man röker braj och har långt hår.
Jag: Jaha. Utifrån den definitionen är jag inte en hipster. Jag röker inte braj, och jag har inte långt hår.
Han (med blicken mot min Emo-lugg): Halvlångt.
Jag: 25% hipster?
Han: 30.

Det händer lite då och då att jag blir tilldelad egenskaper på det här sättet. Det händer inte alls på samma sätt i Sverige. Kanske behöver man bara vara lite annorlunda, för att betraktas som mycket annorlunda. Någon annan anledning till varför någon skulle kalla mig för hipster kan jag inte se. Jag som är så proper.

En mupp i Finnlandet

Jag är vanligtvis omgiven av finska ord. Om jag lyssnar, då hör jag faktiskt orden, men annars är det bara ljud. Ett myller av ljud.

Då och då känner jag av en störning i Kraften. Ljudvågorna börjar studsa extra mycket mot öronsnäckorna, en stavelse sträcker sig ett halvt tonsteg uppåt. Jag blir som en hund som har fått korn. Korn på talad svenska.

Rikssvenska, inte finlandssvenska. I Finland talas det svenska språket med samma rytm som finskan har. Betoningen läggs på ordens första stavelse, och där finns också svaret på varför finnar i gemen tycker det är mycket lättare att förstå finlandssvenska. Rikssvenskan studsar för mycket.

Det är i alla fall en intressant känsla. Det är de närmaste jag kan komma att förstå hur svenska låter för den som inte förstår språket. Be mig inte förklara det bara, det kan jag inte. Det är alltför undermedvetet. Jag lämnar den uppgiften åt den svenske kocken. Hurdigurdi.

Vanor

Svenskar äter mest sötsaker i hela världen, sisådär 14 kilo* om året per godisgris, en förstaplats vi delar med belgare och holländare. Choklad och... haschkakor? Finnar dricker mest kaffe i samma värld, ungefär 3-5 koppar om dagen beroende på vem man frågar. Som varje förnuftig människa kan förstå är det här inte en helt hälsosam kombination för en karaktärssvag svensk. Ingen skulle väl kalla mig för tjock, men ett och annat av mina kilon skulle kunna omlokaliseras. Så att säga. Och prognosen säger att fler kilon är på väg.

Dags att mota Olle i grind med andra ord. Problemet med Olle är att han är en sån trevlig prick. Man står där vid grinden med en bestämd min, men så kommer han och har med sig kaffe och har bakat bullar och så tänker man att det får väl gå den här gången med. Nästa gång, tänker man, ska han motas.

Men nu. Gick ner och köpte mig ett medlemskap på Elixia på Alexandersgatan. Det finns gott om alternativ för den hurtige som vill gå på gym i Helsingfors. SATS, Esport och Motivus är några exempel, men Elixia låg just precis mitt på vägen jag tar från jobbet hem. Det är som min kompis Olle säger. Inte ska man röra sig mer än nödvändigt.


* Hittade ingen länk för det, det är något jag hört. Lite på mig, jag kan mitt snask.

Utan en tråd

Alla drömmer om fåglar, även du, även jag. Men inte alla väljer att uttrycka sina tankar om frihet och kärlek genom att samla ihop tusentals människor och fotografera dem nakna på helt publika platser.

Traskade hem genom regnrusket idag, för att hämta min glömda plånbok. På Esplanadens norra sida kastade jag en blick in genom Galerie Forsbloms fönster. På en vägg hängde ett stort fotografi av Katarinagatan. I bakgrunden skymtade Domkyrkan, men det som gjorde tavlan speciell var att det utmed gatan låg mängder av nakna människor. Drivor av dem.

Det var den amerikanske fotografen Spencer Tunick som för några år sedan var i Helsingfors, och som nu alltså ställs ut på Norra Esplanaden. Han har tagit bilder på nakna folkmassor i en hel del olika länder, men ännu inte i Sverige. Någonting säger mig att det inte är en slump. Att det inte skulle vara helt lätt att genomföra. Jag kan ha fel. Och kanske tycker han egentligen bara att det vore att slå in öppna dörrar att fota nakna svenskar.

På natten

Tillbaka från en fest i Berghäll, dessa gamla arbetarkvarter, där jag bodde de första två veckorna efter att jag hade flyttat Helsingfors, i S 16-kvadratare bredvid Berghälls kyrka.

Efter ett sista stopp på Soul Kitchen, vars kök tråkigt nog hade stängt för kvällen, gick vi hem. En promenad som sträcker sig via Helsingforsgatan, runt Björnparken, korsande Tavastvägen, över den långa bron till Kronohagen, uppför trapporna till Sjötullsgatan och till sist längs Mariegatan.

Det sammanfattar min vistelse i Helsingfors. Från Berghäll till Kronohagen. En helsingforsk klassresa. Eftersom jag inte hade några sådana referenser när jag kom hit, är det förstås inte helt relevant att skriva så. Men försök säga det till min lilla hjärna. Man hinner tänka en massa strunt under en 25 minuters promenad.

Helsinki Design District

I kvarteren väster om Helsingfors absoluta centrum ligger det som har fått namnet Helsinki Design District. Större delen är placerat i Rödbergen, och där strövade jag och S omkring idag. Vi hamnade på Motel Momentos på Annegatan, en mycket fin liten butik som fler borde upptäcka, klappade den kelsjuka hunden som alltid tassar runt bland kläderna, och fick köpt oss varsin tröja.

Bara på de fyra år jag har befunnit mig här i stan har utbudet av kläder och mode förbättrats märkvärt. Samma sak tyckte jag mig märka när jag bodde i Göteborg, så nu sitter jag här och grunnar på om det är jag som inspirerar städer till att förädla sitt utbud, eller om det snarare är så att tillgången faktiskt har ökat i de flesta städer, i kombination med att jag hittar fler klädbodar ju längre tid jag förbringar i en stad.

Vi väljer det första, va? Aldrig fel med lite megalomani så här på en lördagskväll. Jag är ju så vansinnigt sjangdobel (hej högskoleprovet!) i min nya tröja. Verkligheten kan vi tala om på måndag.

Brevet från Lillan

En enligt utsago finlandssvensk visa till din snapsi. Det är ju ändå snart jul.

A-B-C-D,
E-F-G-H-I-J-K,
L-M-N-OP

Sisyfos hade det inte så lätt han heller

Å ena sidan. Finland lyckades inte vinna nere i Porto. Fru Fortuna låg och lurade ute i Atlanten, men valde att inte blanda sig i. Efter regn kommer sol, kära Finland, även om du själv nog skulle hävda att det snarare kommer mer regn efter regn.

Å andra sidan. Sverige slog Lettland på Råsunda, och spelar därmed EM nästa sommar. Den svenska fotbollshaussen kan fortsätta.

I Finland är intresset för fotboll ganska stort, men bara på landslagsnivå. Den inhemska ligan är för de närmast sörjande. Intressant nog var det likadant i Sverige innan EM på hemmaplan 1992. Expressen övervägde tom att sluta bevaka Allsvenskan, pga det klena intresset. Andra tider, minst sagt, men det som ändrade det hela var just europamästerskapet. Därefter har publiken kommit tillbaka, och det med råge.

Finland behöver en liknande injektion. Nästa gång, säg. Heja Suomi!

Något du bara måste läsa

En liten grej jag blev påmind om idag. Det kom ett brev på posten. Anledningen till att det kom till oss, var att vår adress stod på baksidan av kuvertet.

Otroligt fascinerande, tänker du nu. Berätta mer, Peter.

If you insist. På finska hemadresser skriver man till lägenhetsnummer. Vi bor i A 7, för uppgång A och lägenhet 7. Det här förekommer vanligtvis inte i Sverige. Svenskar har därför lite svårt för att skriva adresser på det viset, det blir gärna ett litet kommatecken eller liknande som avskiljare. A, 7. Vilket alltså inte behövs.

Det hela gör i alla fall brevbärarens umbäranden något lättare än för bröderna och systrarna i Sverige. Som ju måste matcha ett helt namn istället för ett enkelt nummer för att dela ut breven korrekt.

Ok, förlåt. Det fanns inget sätt att få det här spännande. Jag var bara tvungen att skriva ner det i den här digitala minnesbanken. Om du vill ha ersättning för din förlorade minut, skicka en räkning. Glöm inte att skriva lägenhetsnumret. A 7. Inget kommatecken.

Snusoförnuft

Från en finlandssvensk man och tillika fotbollsspelare fick jag en gång berättat för mig hur man kan anskaffa snus i detta finska rike. Det finns t.ex. en kiosk, började han, en sån där vanlig turk utanför stan, dit man kan gå. När man kommer in, fortsatte han, ska man sen inte be att få en dosa snus.

Detta kan ju för läsaren synas en smula underligt, men häng med, historian slutar inte där.

Istället för snus, fick jag förklarat för mig, ska du ange det aktuella lösenordet. Ett lösenord som byts från tid till tid, men som snabbt sprids via den finlandssvenska djungeltelegrafen. Och som alltså ger tillgång till denna i alla svenska högstadiers innertak så vanligt förekommande drog.

Att det ska vara så här besvärligt beror på att snus, liksom i alla övriga EU-länder, är förbjudet att sälja i Finland. Inte att använda eller att föra in, bara att sälja. Liksom reglering av bananers böjning kan man ju som svensk tycka att ett sådant förbud ter sig lite knepigt. Men precis som bananerna har sin förklaring, det har tydligen med att ge mer rymd i logistiken att göra, har säkert herrarna och damerna i Bryssel haft sina skäl att sätta stopp för snuset.

Fast det finns ju ett land, som bekant, för vilket ett undantag har gjorts. Nu snusar jag inte, och kan tänka skulle jag argumentera annorlunda om jag gjorde det, men av alla undantag som de olika medlemsländerna kämpat för, måste väl ändå det fånigaste vara att Sverige fick behålla sin prilla. Det här är ingen politisk blogg, men väl personlig. Och eftersom det personliga ju sägs vara politiskt, kan jag inte låta bli att för mig själv fundera på vilka andra viktiga frågor Sverige kunde ha drivit istället.

Åland - nu lite svenskare

Finland har just slagit Azerbadjan i EM-kvalet. 2-1 efter två sena finska mål, och drömmen om EM lever. Nu behövs det bara en seger borta mot Portugal, så kanske det blir att packa väskorna.

Azerbadjan är ett speciellt land. Dels för att ingen vet var det ligger, men mest för att när man tar reda på var det ligger, ligger det på två ställen. En liten exklav ligger bakom Armenien, på samma sätt som Alaska ligger fritt från resten av USA.

För några somrar sen besökte jag Gustaf II Adolfs Kyrka i Lützen. Jag var på genomresa bör kanske tilläggas, för att inte oroa någon. Intill kyrkan ligger en liten bit land som enligt kyrkans vaktmästare tillhör Sverige. En liten exklav i all sin enkelhet. Tydligen hade den nuvarande kungen besökt plätten en gång. Inte blivit skjuten dock, tyskarna tyckte kanske att det räckte med en kyrka.

Finland saknar såvitt jag vet något liknande. Kanske för att man har fullt upp med att hålla fast de delar man har inom gränserna. Först snodde Ryssland Karelen. Och nu försöker Sverige sno Åland. S var inne och surfade på EU-kommissionens hemsida. Om man för muspekaren över Åland får man reda på att det tillhör Sverige. Ett scoop för S. Inte minst med tanke på att den finske kommissionären Olli Rehn är ansvarig för EU:s utvidgning. Aj aj, Olli. Inte lätt det här med geografi.

När Finland var nummer ett

Ok, bara ett klipp till. Jag kommer ändå aldrig kunna skriva något lika slagkraftigt.

The Europe

Sju år sen är jag, men som sagt. The Peter finds this funny too.

Haiku #3

Gör som jag säger
Management by perkele
Ifrågasätt int’

En man med ett jävla humör

De flesta har väl någon gång varit nära döden. På ett eller annat vis. Vad vet man, det finns många sätt att inte dö på. Genom att inte få en spårvagn över sig förslagsvis.

En gång för några år sedan, vid Hagakyrkans hållplats i Göteborg, höll jag t.ex. på att traska ut i gatan just framför en framrusande sådan. Mindre smart, lite ångestframkallande, och en ny post i min skyddsängels balansräkning.

Que sera, sera, det gick bra, det gick bra, och det hände mig bara en gång. Med tanke på att jag bodde fem år i Göteborg, och att en mängd av mina somrar tillbringats där, är en gång, som man säger, ingen gång. Att det inte har blivit två har sina orsaker, att bränt barn luktar illa och lär sig av misstagen är en, men det är inte hela förklaringen. I Sverige är fotgängare en högre kast. Bilar, bussar och spårvagnar, om inte stannar, så saktar i alla fall in för det mesta när någon vill gå över gatan. Vad är det för struntprat, kanske denna någon tänker nu, men då har samma någon inte varit i Helsingfors.

I Helsingfors regerar fordonen. Går gör man på nåder, att passera framför en buss är en ren provokation. Som värst är det nere vid Järnvägsstationen, där jag mer än en gång har insett att en buss på väg mot mig faktiskt gasar, inte bromsar in. Bilisterna är inte ett jota bättre, bara undantagsvis stannar de för att släppa över någon. Man får snällt vänta tills kusten är klar. Det har till min fasa hänt att jag har fått ta till det kraftfullaste vapen en fotgängare har. Håll i hatten nu. Jag hytter med näven. Det trodde jag inte att jag skulle göra förrän jag fyllt 85 eller så. På tal om att vara nära döden, menar jag.

Musiikki #2

The Soul Investigators spelar ibland tillsammans med Nicole Willis, som tillsammans med Jimi Tenor utgör Lahtis högst troligen funkigaste äktenskap.

Hela bunten såg vi på Tavastia för ett par år sedan. Tenor var fantastisk, han gav uttryck för hela sin multitalang. Willis och bandet däremot kändes ljumna live. Vi missade dem tyvärr på höstens Flow-festival nere vid Söderviks gamla kraftverk, så jag har inte fått tillfälle att revidera den åsikten.

Det kommer fler chanser. Får lyssna på inspelade toner så länge, och där fungerar det prima. Den som vill utforska sin själ på egen hand kan lyssna här. Den som vill göra det tillsammans med Nicole Willis vänder sig istället hit.

Lyteskomik

Ibland får mina försök att tala finska inte helt önskad effekt. Den tilltalade finnen har ingen aning om vad i hela friden jag försöker säga. Jag är oftast oförstående, mitt perfekta uttal kan näppeligen lämna något i övrigt att önska. Jag förstår precis vad jag menar. Ofta får jag också träff. Ordförrådet är knappt, men uttalet börjar jag få bättre kläm på. Mina lexikala äventyr omfattar dock även när jag säger något på svenska. Att t.ex. säga vad jag heter erbjuder alltid spänning.

Jag är alls inte den ende med mitt efternamn här i Finland. Törnroth är en finlandssvensk släkt, utan några band till min egen svenska, som haft den goda smaken att använda ett så vackert klingande familjenamn.

Ändå är vi för få, för hur tydligt jag än försöker uttala namnet, misslyckas folk konstant med att stava till det. Thörnrot, Törnrot, Törnros. Välj själv. Inget av de felen är väl särskilt upprörande, så fåfäng är jag inte. Mer irriterande, som att det kliar. Kärt barn har många namn, tänker jag och försöker låta bli att klia tillbaka. Men ibland blir det faktiskt galet.

Topp tre fatala törnrötter:

3. Root - Taxi Helsinkis taxiväxel. Ändå rätt fräckt, lite som Bond. My name is Root, Pete Root. Inte det? Kanske inte...
2. Tornforth - en brittisk kunds tolkning. Föreställ er mig som nästa amerikanske president.
1. Punröth - det är ändå bra att lyckas få med det sista th:t.

Hur svårt kan det vara? Tydligen ganska.

Bara en månad till, så vänder det

Igår åt jag lunch med en kollega som bott i Düsseldorf under ett antal år. Folk som bott i Tyskland fascinerar mig alltid ofantligt, eftersom jag kan spegla mig i dem. Vi konstaterade dock snabbt att våra upplevelser troligen inte var särskilt lika, mest eftersom mitt Berlin är så olikt övriga tyska städer.

Kollegan, nu ett halvår in i sin retursejour, hade hittat en fruga i Tyskland, som han tagit med sig till Finland. Innan jag flyttade hit, ville jag först och främst hitta ett jobb. Tyskan hade ställt hårdare krav än så. Om det snöar i oktober, hade hon villkorat, tar jag mitt pick och pack och åker hem.

De föll vita kristaller sista veckan i oktober. Likt en eskimå, med oändliga reserver av ord för snö, löste min arbetskamrat krisen genom att benämna nederbörden snöblandat regn. Frun köpte förklaringen. När det sen väl föll riktig snö den tredje november var det inget problem längre. Regeln gällde oktober, och regler är till för att följas. Såpass preussisk är även en kvinna från Düsseldorf.

För den som undrar, kan jag säga att jag aldrig ställde några klimatrelaterade ultimatum för att bosätta mig här. Ibland, som t.ex. just nu, när jag vandrar genom det fuktiga och kalla mörker som kallas Helsingfors vinter, funderar jag på om det kanske hade varit klokt. Men det går snabbt över. Sverige är inte precis Copacabana det heller.

En annan tid, ett annat land

Åker till Stockholm imorgon, för ett möte och tre dagars vistelse i moderlandet. För den som sitter hemma och är rastlös, som kanske tänker att om man inte ändå skulle ta och flytta till Finland. Men som väger för- och nackdelarna. För den personen kan jag bjuda på ett skäl som väger ner fördelsskålen en smula. Här kommer det: när jag flyger till Stockholm, landar jag samma tid som jag lyfte. Rena tidsmaskinen. Mitt morgonmöte blir genast enklare att leva med.

Visserligen, och det talar vi väl i sammanhanget tyst om, tar flyget tillbaka istället dubbelt så lång tid, vilket otaliga stackare från Sverige vittnat om när de blivit bjudna till tidiga sammankomster här i Helsingfors. Det är väl bara att flytta hit, säger jag till dem. Fast inte så högt, folk är så stingsliga just då. Som kvällsmänniska har jag respekt för arla brist på humor.

Tragedi

Morden i Tusby, så hemskt. Det heter att finnar är bättre på att hantera frågor kring liv och död, än vad vi svenskar är. Det är säkert sant. Undrar ändå vad som kommer hända nu.

En dag i livet

Idag vajade det en finsk flagga utanför mitt kontorsfönster hela dagen. Den sjätte november är nämligen Svenska Dagen. Den är inte, som man med en nypa magiskt tänkande skulle kunna tro, inrättad för min skull.

Tillåt mig trots det att vara lite vidskeplig. Just hemkommen från Kents konsert i Kulturhuset (Betyg: PPPP) sitter jag nu och knaprar på en delikat chokladboll. Eftersom bandet hade vett att börja redan klockan åtta, på utsatt tid till allmän glädje för oss pensionärer, har jag hunnit se hela andra halvlek av Schalke 04-Chelsea i Champions League. Däremellan fick jag talat ett längre samtal med S i Lissabon. En bättre kväll. Med sådan verkan är det väl inte så konstigt om jag söker en orsak?

Du fjällhöga nord

När man reser får man veta vilken bild andra har av ens nationalitet. Den stämmer inte nödvändigtvis överens med den bild man har själv, och därför är det en berusande känsla när någon säger att svenskar är bra på något särskilt. Speciellt när vi själva är övertygade om att så också är fallet. Självförhärligandet förstärks utomlands. Lokalpatriotismen växer med kvadraten på avståndet från hembygden.

Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?

När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.

Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.

Jul igen

I Finland håller butikerna stängt på söndagar. En livsmedelsbutik som är mindre än 400 kvadratmeter får hålla öppet, men annars är det igenbommat. Jag trivs bra med den ordningen, det finns en viss frihet i att inte kunna handla saker på söndagarna och det är mysigt att spatsera genom staden när den står tom. När jag kom hit däremot, bortklemad som jag var av svenska, generösa öppettider, tyckte jag att det var ganska dött. Gud så omodernt, utbrast jag för mig själv. Och nog har Gud haft ett finger med när detta bestämdes, även om handelsfacket har agerat profet. Det tredje budordet har i vilket fall hållits på, så att de stackars butiksanställda kan få en vilodag. Det kan man ju ha sympati med, de är ju viktiga de också.

Men det finns, förstås, än viktigare saker här i livet. För att nämna två; turister och julen.

Därför är regeln undantagen två gånger per år. Under sommarmånaderna, när shoppande turister ges tillträde till Helsingfors kommers under hela helgerna, samt inför jul, när treenigheten kompletteras med Mammon och blir en kvartett.

Julen påbörjades igår, de nya öppettiderna gjorde att det i butikerna skockades fullt med får människor (full disclosure - inklusive mig), de första granarna var uppställda i skyltfönstren och vart tog sommaren vägen?

Finkrubb

Första avsnittet av Extras gick ikväll, och det hade varit skäl nog att stanna hemma. Bakfylla Trötthet gjorde sitt till, det med. Fast mest var S och jag helt enkelt nöjda med vårt dagsverke, efter att tidigare på kvällen ha premiärbesökt Juuri, en restaurang på Högbergsgatan som jag gått och sneglat på en tid. En harstek med rökt baconsås, björksopp-potatiskaka och karamellök, husets äppelpaj, vaniljglass, en dubbel espresso och en liten skvätt konjak senare, hade Juuri tagit sig in på min helsingforska topplista för kulinariska upplevelser. Här är topp tre:

1. Chez Dominique

Behöver ingen förklaring. Helsingfors enda tvåstjärniga krog bjöd (eller bjöd och bjöd...) på en matorgie av romerska mått. Babylon kom tillbaka, allt är förlåtet.

2. Kuurna

Kronohagens finest. En liten pärla, med betoning på liten.

3. Juuri

Haren fick mig ur balans, men äppelpajen slog ut mig helt. Kanske den godaste någonsin. Och det är inte precis som att mitt liv varit fyllt av dåliga äppelpajer. Först Vespas chokladkaka och nu det här. Jag tror jag är inne i ett stim.

Bubblare: Glaspalatset, Farouge, Karl Johan.

Om mat tillagas i Helsingfors, och ingen äter den, finns den då? För att läsaren inte ska behöva grubbla på denna filosofiska gåta, fortsätter jag min kamp för att kartlägga stadens restauranger. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

Skämt åtsido. Det finns ca 4500 restauranger, barer och caféer här i stan. Av den lilla procent som jag har besökt att döma, håller de verkligen god klass. Eat your heart out, Berlusconi.

Ensamhet

Många utklädda människor på stan igår. På heterovänliga gaybaren Lost & Found (de skriver så på sin hemsida, det är sant) kunde man se såväl elaka clowner som zombier. Däremot kan man nog knappt längre få syn på några livs levande homosexuella i den baren, de har nog blivit mer heterovänliga än vad som var deras intention. Hur man nu ser det.

Den klassiska och evolutionärt utmanade arten Stereotypisk Finländsk Man I Träningsoverallsjacka skådade vi emellertid. Inte på Lost & Found gudbevars, riktigt så heterovänliga är de inte ännu, men väl på Black Door. Han satt ensam vid sitt bord och stirrade buttert, tills han bestämde sig för att han var beredd (läs full nog) att söka kontakt med någon. Givetvis då genom att mucka gräl med ett par vid bordet bredvid. Dörrvakten var snabbt på plats, och vår hjälte i Adidasjacka hamnade på gatan utanför. Finske A som jag satt i baren med sammanfattade honom som arttypisk och, som mänskligheten i stort för att citera Liftarens Guide Till Galaxen, harmlös.

Selektivitet

Minns du något från året -95? Fick frågan idag, efter att en lyriker på radion rimmat vi kom hem året nittiofem, och svarade att jo, det var året Göteborg arrangerade friidrotts-VM. Ett strålande VM, det bästa någonsin i världen i Sverige. Solen sken, och Jonathan Edwards hoppade tresteg som ingen gjort varken förr eller senare.

Nå, tyckte min samtalspartner. Förvisso hade detta VM hållits det året, men det vi alla minns är ju ändå det som skedde i Globen, där de finska lejonen malde ner Tre Kronor och tog det guld man varken tagit förr eller senare. Jag talar givetvis om världsmästerskapet i ishockey, om någon undrar.

Goda minnen båda två, harmlösa att tala om. Eftersom vi bara har ett var.

Det är värre när ett trevligt minne hamnar i samma rum som ett otrevligt minne. Då får man vakta sin tunga. Det är ännu värre när rummet i fråga är min egen ihågkomst. Ta OS-finalen i ishockey 2006. Sverige-Finland i Turin. Jag och S satt hemma och tjivades om vilket språk TV-kommentatorn skulle tala. En kompromiss gjorde att andra perioden blev på svenska, resten på finska. Jag lyssnade på Lasse Granqvist på nätradion, med 30 sekunders fördröjning, under hela sista perioden. Sverige vann, Finland förlorade, och dessa två minnen skär sig. Er svensk i Finnlandet har sällan upplevt något mer bitterljuvt. Det goda intrycket är starkare, men ibland får jag fråga mig, för att bereda plats i mitt minne. Jag är svensk, men är jag också finne?

Ambition

Marimekkos egen muminmamma, Kirsti Paakkanen, säljer av. Nya, yngre krafter tar vid. Läste det här ledarsticket i Hufvudstadsbladet för ett tag sedan (ja, det blir mycket av den tidningen, så värst många alternativ finns inte), om hur finska kedjor sällan lyckas etablera sig utomlands. Har länge själv tyckt att det är lite underligt att t.ex. Marimekko inte är större i Sverige än vad det är. Ska bli ändring på det nu, verkar den nye herren på täppan mena. I Finland kan märket ändå inte växa något särskilt mer.

I Helsingfors centrum behöver man inte leta länge efter en butik, bara på Esplanaden finns det två. Marimekko har mycket som är värt att sprida över världen, så jag önskar den nye lycka till. Och hoppas i all enkelhet att han lyckas hotta upp min väska, även bland kidzen.

Stolthet och fördom

Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.

Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.

Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.

Haiku #2

Finlands sak är vår
Om vår byts mot en buffert
Och sak mot försvar

Den vita kyrkan

Gick en liten promenad genom Kronohagen. Jag passerar den nästan varje dag, men jag glömmer ibland hur makalöst vacker Domkyrkan är. Den gör sig allra bäst när det skymmer, jag tror bestämt att det är en kyrka för de mörkare årstiderna.

Underground

Det är som sagt kallare nu, även om det fortfarande är varmt för årstiden. Halsduken har åkt på, men mössan och vantarna väntar ännu i sin sommardvala. Med detta sagt skulle jag inte frivilligt göra Helsingfors uteliggare sällskap, sover hellre hemma i min varma säng.

Bekväm är jag. Gammal. På väg till jobbet idag passerade jag som vanligt Urho Kekkonens gata. På ett pärlband, längs husväggen, satt en rad söta små Hel-look-alikes med sovsäck, köande sedan hela natten för att komma in bland de första på Tavastias konsert med japanska The GazzetE ikväll.

Säkert hade hälften ljugit om sina förehavanden för sina föräldrar. Men vet ni vad noll gånger noll är? Så mycket bryr de sig om vad föräldrar snackar för jävla skit.

Fucking Åmål, nån?

Men vi befinner oss trots allt i Finland. Man vill inte störa för mycket. Så vid varje husport upphörde kön, för att tas upp igen på andra sidan. Så att folk kan komma in och ut genom dörrarna. Ordning. En mycket artig revolt. Fast jag är elak nu. Se det ur deras perspektiv. De rör sig, jag står still.

Insourcing

Syster L tog för ett par månader sen den här, som vanligt när hon fotograferar, väldigt fina bilden. Jag tänker då inte närmast på den suddiga klumpen i vitt, utan på glaset i förgrunden. Den aptitretande drinken (den var lika god som den ser ut) hade inget namn, fick vi veta av den servitör som vänligt frågade oss om vi möjligen ville prova något litet som han hade komponerat tidigare på dagen.

Jag och S var på samma restaurang igår. Namaskaar heter den, belägen på Boulevarden. Det är ingen tillfällighet att vi hamnade där, vi har varit där ganska ofta och om man ska äta indiskt i Helsingfors vet i alla fall jag inget bättre ställe.

De behöver ingen gratisreklam, det är alltid folk där, men det finns en sak som gör just det här etablissemanget lite speciellt. När servitören bad oss testa hans nya komposition, gjorde han det på engelska. Inte för att vi såg ut som turister, utan för att han inte talade finska. Vilket inte var ett nytt fenomen, så länge jag kan minnas har där alltid funnits servitörer med samma problem utmaning.

Vi hade gått dit och ätit ändå. Men det är verkligen något jag vill stödja. Inte bara för att jag kopplar ihop det med min egen arbetsgivares välvilja att ta in en utböling, utan också för att det i sanning är en diger uppgift för en person utan kunskaper i det finska språket att hitta anställning i Finland. Nej, det är inte välgörenhet det handlar om. Men det finns så många som inte vågar ta risken. Så jag lyfter på hatten. Vad är det man visar kossor i Indien? Respekt.

Söndagsmässa

Med ett trött huvud och 100 euro fattigare tog jag idag sjuans spårvagn hem från bokmässan i Böle. Vem har någonsin sagt att böcker är billiga? Men det var värt det, alla var till rabatterat pris, och Mumin-böcker till nedsatt pris förpliktigar. Har man inte läst Pappan och Havet bör man genast besöka en bokhandel eller ett bibliotek och rätta till sitt misstag.

Bokmässan är årligen återkommande, jag var där för tredje året, och det är ett fint tillfälle för en sån som jag att gå och lyssna på svenska författare som är på besök för att marknadsföra sina nya eller översatta alster. I år var det tyvärr fattigt på intressanta programpunkter av just den sorten, och kanske höll hela mässan lite lägre standard än den gjort tidigare år. Ett alternativ är att vi kanske bara var trötta redan när vi kom dit. Det går inte. Mässor ställer ju i och med sina format, stora, oöversiktliga kubikmonster fyllda med förväntan, vissa krav på energireservens storlek. Helsingforsmässan är inget undantag.

Samtidigt som bokmässan hölls även en annan mässa, "Vin, mat och ett gott liv". Som ju låter och är formidabelt sympatiskt. För en pant kunde man växla ut ett glas, vilket fylldes på i de olika båsen. Provsmakning, typ, fast jag såg ingen spotta. Jag och S var tyvärr inte sugna på vin, och då föll konceptet en smula, men det fanns gott om intressenter i vårt ställe, så det gick nog åt en flaska eller två även utan vår hjälp.

Låt mig då sammanfatta. Böcker, vin, mat och ett gott liv. Hård är mitt ödes lott. Jag tyar inte mer.

Unik ok

Hel-looks har bilder att bli inspirerad av. Modigare människor än jag förevigade av andra människor med näsa för stil. Exakt hur långt borta jag är från att hamna på sidan vet jag inte. Men långt är det, det inser jag, och förra helgen stod det plötsligt ännu klarare.

Jag och S var inne på Beamhill, en av Helsingfors bättre klädbutiker, och jag hittade en skjorta som jag köpte. I kassan på Beamhill står det alltid en snygg 20-nånting eller två. Det är nästan, men inte riktigt, som att surfa in på Hel-looks. När vi gick därifrån sa S i alla fall till mig att gatukreddiga killen i kassan måste ha varit förvånad över att jag köpte coola kläder, jag med min svartbrunrandiga Marimekko-väska och allt.

Här lärde jag mig något nytt. Tydligen har jag helt felaktigt gått omkring med min väska och trott att den är snitsig. Missförstå mig inte, den är vrålsnygg, det tycker S med. Det var ändå en present från henne. Men Hel-looks skulle inte vända sig om efter mig. Den är inte cool enligt gängse Helsinforskt gatumode. Inte för kidzen. Ungdomar gör sig inte besvär. Etcetera. Något jag alltså inte har förstått.

Skiter nu i det. Mannen gör kläderna, och ironin är med andra ord att i Helsingfors hjälper väskan till med att göra mig annorlunda. Gör mig very special. Håller mig borta från Fab Five. Inte tvärtom. Tänk att jag skulle vara en sådan föregångare.

Evig sommar

Satt igen i en bil jag inte äger, på väg hem från innebandyn. Vi talade om rökning.

Finland införde i somras ett rökförbud på krogen, samma förbud som Sverige införde förra året. Kanske finns det skillnader i detaljerna, vad vet jag, men andan är densamma. Jag röker inte. Bilden är ett lyxigt undantag och cigarrer räknas ändå inte. Har jag bestämt. Så jag är bara glad åt förbudet. Rökarna i sin tur har inte riktigt ställts på prov ännu, det har varit ganska varmt och då gör ju en rökpaus inget. Men nu kommer kylan, och det rejält.

Så vad göra?

A. Röka mindre
B. Sluta röka
C. Låtsas att vi bor i Italien

Rätt svar: C. Naturalmente!

Uteserveringar hela vintern. Det är sisu det.

Vad jag lest om skolan i Finland

Det fins en tidning som heter Economist.Där skriver dom att Finland har jätebra skola.Sverige har inte jätedålig skola,men dåligare än Finland.Vi kan till exempel lesa bra,men andra egen skaper är dåligare,till exempel matte. Men vadåra.Hade jag kunnat lesa skriva och rekna bättre bara för att jag hade vari i Finland?Dom pratar i natt mössan.

Sannolikhet

Kents nya skiva har kommit. Jag gillar. Men det där jag skrev om att de enligt finska lyssnare skulle bli sämre utan sin sverigefinske gitarrist Harri Mänty. Rätt fick jag. Känns bra, min finnradar fungerar.

Bara en liten miss. Jag trodde avhoppet som sådant skulle räcka som skäl för att mina landsvärdar skulle skriva av Kent. Recensenten påpekar en orsak till. Kent utan gitarrer, det tycker hon är usch och blä. Jag borde ha förstått, det känns uppenbart nu. I Finland tycker folk om gitarrer. Att plocka bort en finne och en gitarr på en och samma gång. Vad tänkte pojkarna på? Det kan verkligen bara bli sämre.

Nåväl, här ska ni få höra. Jag är stolt ägare till en biljett. Fortfarande är nämligen tre konserter utsålda här i byn. De går av stapeln i början av november. Tyvärr blev det inte Tavastia, men väl Kulturhuset i Vallgård. Inte så illa pinkat det heller.

Vilse

Varje gata i Helsingfors har två ändar, utom Sofiegatan som har tre. Eller vänta, det där lät inte rätt... Ah, namn ska det vara. Tre namn. Ett minnesmärke från den ryska tiden. Sofiankatu, Sofiegatan och Sofijskaja Ulitsa. Som för övrigt är en av Helsingfors vackraste gator.

Resten av gatorna har alltså ett finskt och ett svenskt namn. Minnas behöver man dock bara det finska. Jag droppar ibland ett svenskt namn på något torg och får oförstående blickar som svar. Finlandssvenska taxichaufförer måste ha ett gott minne.

Men visst hjälper det för en vilsen svensk att bo på Mariankatu och Mariegatan. För en vilsen svensk vars lokalsinne aldrig vecklades ut, skulle det hjälpa ännu mer om det fanns gatunummer på skyltarna. Det kanske inte fick plats. Aldrig får man vara nöjd.

Arrogans

Det här är roligt. Elakt, och inte särskilt representativt kanske, men heller knappast helt utan botten. Turistbussarna tar ofta vägen genom Kronohagen, när kryssningsfärjan angjorts vid Salutorget och den anslutande bussen ska parkeras någonstans nära Senatstorget. Ut genom fönstren stirrar pensionerade amerikaner, och ett stående skämt är att de antagligen inte ens vet i vilken stad de hamnat. Elakt det med.

Vi irriterar oss gärna, vi européer, när amerikaner kommer över och behandlar oss som just européer. Ignorerar våra särarter. Tar för givet att alla talar engelska. Attityden får dem att framstå som obildade, ohyfsade och i allmänhet korkade. Som i filmen. Att inte veta var Frankrike ligger! Det måste man veta.

Vad har då det detta i den här bloggen att göra? Jo, precis som jag skrev tidigare, har jag en teori. Jag tror nämligen att vi svenskar på många sätt är lika goda kålsupare som amerikaner.

Om jag börjar baklänges. Hur många delstater kan du placera på en amerikansk karta? Om någon gick ut på en svenska gata och frågade gemene man, skulle resultatet bli magert. Men, säger du, det är inte länder och därför inte alls samma sak. Taget. Rikta blicken söderut istället. Hur många länder i Sydamerika fixar du? Ok igen, vi har inga storpolitiska ambitioner där, för inte krig mot eller i någon nation, så kanske kan vi förlåtas om kunskaperna brister, även denna gång.

Då tycker jag vi tar oss till Finland. Låt mig ställa en lätt fråga. Helsingfors känner nog de flesta till, men vilken är Finlands näst största stad? Det är sannerligen inte mycket begärt. Jag talar ändå om ett grannland som vi delar djupa historiska rötter med, och en nordisk stad som bara är obetydligt mindre än Malmö. Esbo är förresten svaret. Det ligger... ja, var ligger Esbo?

Jag tror att vi många gånger är så bekväma som vi tillåts vara. En amerikan på resande fot talar sitt modersmål eftersom det går. För det mesta. En svensk i Helsingfors gör samma sak. Det är värt ett försök. Och nog sadlar vi svenskar om till herrefolk när vi kommer över Östersjön och får syn på alla avtryck vi har lämnat och lämnar ännu. Någon sträng slås an. Det klingar en ganska otrevlig ton. Och det slutar inte där. Följ med ett finskt sällskap till Tallinn, och upplev samma fenomen. Det finns något djupt mänskligt i det beteendet. Varför annars beställa Raimat i Västergötland?

Änglagård, nån?

Vad min poäng är? Att den som är fri från synd kan kasta första stenen. Just det. Jag är Jesus. Från Nasaret. Peka ut det på en karta den som kan*.


* Om du prickat in svaret på dessa frågor har du min djupaste respekt. Personligen hade jag knappt ens hört om Esbo innan jag flyttade hit, och jag skulle sladda en hel del på den amerikanska kartan, i nord såväl som i syd. Men Nasaret ligger i alla fall i Israel.

Ismannen

Så vann då Kimi Räikkönen VM-titeln i Formel 1. Relativt höga odds på det innan sista loppet idag. Låga odds däremot på vad som kommer vara samtalsämnet på kontoret imorgon, och ännu lägre odds på att jag kommer få frågan om på vilken plats bäste svensk hamnade.

Jag har varit på ett F1-lopp, på Hungaroring i Budapest. Den gången åkte Räikkönen ur, vilket lade en sardin på stämningen bland de övriga i sällskapet, alla finnar. Men jag, som inte varit någon större fantast sedan tidigare och som tyckt att F1 på TV är på gränsen till kriminellt tråkigt, trivdes finfint och hade fantastiskt roligt. Vem hade kunnat ana? Uppspelt av motorsport. Men det måste upplevas på plats. Live ska det vara.

En åsikt jag alltså är rätt ensam om här i trakten. Just nu när jag skriver det här sitter min flickvän, liksom ungefär fem miljoner andra finnar, klistrad framför TV:n och njuter i fulla drag av Kimis seger. Ki-mi Räik-kö-nen, Ki-mi Räik-kö-nen! När Lordi vann Schlagerfestivalen i Aten samlades en ansenlig skara finnar på Salutorget för att fira dem när de kom hem, men kanske kan det bli ännu fler nu? Kimi är populär. Om jag inte varit svensk, och rönnbären inte varit så förutsägbart sura, hade jag även skrivit om hans totala brist på karisma, men jag låter bli. Och jag gläds åt vinsten, riktigt mycket. Jag gör faktiskt det.

Noll kronor för mina tankar

En schweizisk vän förde senast vi träffades fram en teori. Ju katolskare land, desto mer korruption, menade han. Fan vet, tänkte jag.

En annan som vet, eller i alla fall har en aning, är Transparency International. Jag surfade runt lite idag, och hamnade på deras hemsida. Jag hade för mig att jag hade läst att Finland rankats som minst korrumperat i världen, men tydligen ligger Danmark snäppet bättre till.

Det där jag skrev om dricks i Finland är naturligtvis en konsekvens av det här. Vad är väl extrapengar till en servitör annat än en retroaktiv muta? Att Finland skulle vara särskilt rättskaffens är visserligen inget jag har gått omkring och förtrollats av. Kontrasten är nog obetydlig även för en snäppet mer korrumperad svensk. Men schweizaren använde de nordiska länderna som exempel för att stödja sin tes. Ingen katolicism i onödan här inte. Vi tror liksom inte på något, inte ens på mammon. Vi skålade på att korruption är dåligt, avslutade diskussionen, och jag lät bli att fråga om exakt hur trist Norden måste verka från utsidan.

Huruvida teorin är korrekt eller inte går inte att utröna. Vatikanen är nämligen inte med på listan. Det gör dock inte listan mindre prestigefylld, och inte ska Finland låta sig nöjas med en andraplats. Jag tror att om man budade ner några lådor Koskenkorva till Köpenhamn, så skulle danskarna säkert gå med på att sänka sina ambitioner en smula. Förstaplatsen torde komma som ett avlatsbrev på posten.

Vespa

Alldeles intill Svenska Teatern, på Södra Esplanaden, ligger Helsingfors mest italiensk-svenska restaurang, Vespa. Italiensk meny blandat med frekvent finlandssvenskt sorl. Teaterfolk kan tänkas. Vi var där igår, som så ofta förr, för att få en hyfsat billig och god bit mat. I baren ska sägas, jag har aldrig varit i den "riktiga" restaurangdelen. Säkert är den bra, den med.

Igår åt jag som vanligt den utmärkta carbonaran, men till skillnad från hur det brukar vara blev jag inte mätt. Mot min vilja tvingades jag därför äta en chokladkaka med en kula vaniljglass vid sin sida. Ackompanjerat av jordgubbssås.

Säger så här; jag vet att de flesta inte står ut vid tanken att behöva uthärda en liknande efterrätt. Men snälla kära, det här var inte din vanliga, standardiserade chokladkaka. Det här var Ferrari. Vad hade jag väntat mig av en italienare?

Mucho macho

Vierumäki ligger utanför Lahtis, en timmes bilresa från Helsingfors, lite längre om man kör lagligt. Där ligger Finlands idrottsinstitut, och där tränar t.ex. finska idrottare inför OS i Peking nästa år.

Det senare var spännande för de finnar jag just spenderat ett dygn i Vierumäki tillsammans med. De siktade ett eller ett par kända ansikten, kända för dem men inte nödvändigtvis för mig. Inte för att jag var ledsen för det, det var en fantastiskt fin plats vare sig man blev star struck eller inte. Vi bodde, badade bastu, åt och drack gott i en stuga vid en sjö. Och det, det kan man inte göra för ofta.

Inte nog med det, vistelsen kröntes av att vi fick köra fyrhjulingar genom skogen. På med fullt stass, overall, stövlar, hjälm, rubbet. Sen en och en halv timmes brummande. På karavan, bakom en guide för säkerhets skull. Men i övrigt, väldigt manligt det hela.

På småstigar, genom skogens beckmörker. Träd som rusar förbi, ljudet och lukten av motorer. När vi rundade en obebodd, igenbommad trästuga, väntade jag mig nästan att häxan Blair skulle dyka upp. Kanske skulle vi göra en liten amatörfilm. Illusionen bröts brutalt av guiden som viftade oss vidare.

Jag hade sett fram emot vår lilla oktoberkåsa, men precis som på skjutklubben hade jag långt mycket roligare än vad jag hade förväntat mig. Slutsatsen måste vara att jag är mer macho än vad jag trott. Eller mer barnslig. Något av de två. Eller båda.

Diskriminering

En lyx här i Finland är att biofilmer textas på såväl finska som svenska. Övre textremsan på finska, undre på svenska. Men det finns ett undantag. Finska filmer. I dem finns ingen text alls. Det är surt, jag hade gärna kunnat gå och se finska filmer på stadens biografer.

Kan någon förklara det här för mig? Jag förstår inte logiken. Tankegången verkar vara att finlandssvenskar inte kan förstå finsk text, så en svensk översättning behövs i utländska filmer. Däremot kan de förstå finskt tal, och alltså behövs ingen textning i inhemska filmer.

Mycket upprörande detta. Vad sägs? Ska jag skriva en insändare till Hufvudstadsbladet? Skulle kunna signera den som "Skattebetalare". Eller är "Bekymrad medborgare" mer kraftfullt?

Ja, jag vet att det antagligen i slutändan är estetiska skäl som avgör. Det rent filmiska. Blir snyggare utan textremsa. Också förstås, framförallt, det ekonomiska. Men jag då? Vem tänker på barnen mig? Va? Va? VA?

Var ligger Abonnerad?

En god vän berättade en gång att han hade fått frågan i rubriken ställd till sig av en av hans vänner, efter att en på förhand beställd buss åkt förbi. Vi skrattade gott åt denna debila undran.

Tråkigt därför att samma slags klurigheter ockuperar mina tankar här i Finland då och då. Var ligger Tilausajo? Får trösta mig med att det trots allt är ett främmande språk jag har att göra med. Med detta sagt, skrattar bäst som skrattar sist.

Belgian blues

Det blev ingen billig öl igår, eftersom Henry´s pub tydligen inte blivit informerade om Ölets Dag. Ingen annan jag talade med heller för den delen, så uppenbart(?) hade jag läst in för mycket i affischen från förra helgen.

I alla fall. Vi satt på nämnda pub med anledning av dess storbildsskärm, där Finland spelade oavgjort mot Belgien i Bryssel. Ju längre matchen led, och ju längre bort Finland spelade sig från EM-slutspelet nästa sommar, desto mer frustration ackumulerades i lokalen, och desto mer frekvent flög V-ordet genom luften.

Jag har upplevt liknande atmosfär förr. Som mest laddad var den på ett torg i Stuttgart förra sommaren, där jag i ett hav av attackberusade engelsmän såg England slå Ecuador med 1-0, målet en patenterad Beckham-frispark. Jag höll på britterna, av det enkla skälet att jag inte hade lust att få reda på vad de tillresta engelsmännen skulle ta sig för om de hade blivit besvikna.

Det finns dock en stor skillnad. Britterna hade helt säkert gjort sitt värsta för att möblera om i Stuttgart, men jag var inte ett dugg bekymrad för vad finnarna skulle hitta på igår. Visst, det är mikro och makro, och jag kanske är naiv, men det här med att finnarna ska börja slåss för en fotbollsmatch skull är helt enkelt inget jag går omkring och oroar mig för.

Igår fick jag vatten på min kvarn. Efter slutsignalen var det som om matchen aldrig spelats, möjligen fanns där ett stänk av vemod. Huliganism har inte fått något större fäste här i Finland. Tänk vad skönt det hade varit att kunna skriva samma sak om Sverige.

Oktoberfest junior

Imorgon är Ölets Dag i Finland. Alla inhemska öl kostar löjliga tre euro på diverse krogar och ölstugor. Eventuellt kommer jag ge mig ut på fältet. I rent journalistiskt syfte, givetvis.

Rosa skjortor

Mitt lilla poem tidigare kom ur inspiration. På en fest satt jag och talade med en tjej som stolt proklamerade att hon minsann kunde en sång på svenska, men att hon inte ville sjunga den för att jag nog skulle bli arg.

Du har min uppmärksamhet, sa jag, och efter lite övertalning sjöng hon sin sång. Den gick så här:

Alla svenska män är homosexuella.
Alla svenska män är homosexuella.

Ja, det var väl ungefär det, avslutade hon. Det fanns ju inte så mycket att tillägga.

Fördomar är ju räliga. Men svenska pojkar är mesar, en eufism för bögar. Som heter Håkan. Det är inte fördomar. Det vet alla finnar.

Galna dagar

Jag var på väg hem från innebandyn idag, som vanligt fick jag skjuts (när ska jag någonsin bli vuxen, köpa en bil, och slippa fråga om skjuts överallt? Jag har verkligen blivit skjutsad hela mitt liv). Min chaufför berättade om sina kvällsplaner. Först hem, sa han, men sen bär det av till Stockmann.

Normalt sett hade det inte varit mer med det, men just den här veckan är inte normal. Stockmann har nämligen sina Galna Dagar. Under en halv vecka rear man ut allsköns skräp, och finnarna vallfärdar. Regeln verkar vara att den vinner, som i slutet av veckan har flest av de gula plastpåsar som kännetecknar händelsen. Staden blir helt igenom gul. I ärlighetens namn finns också en hel del kap att göra, men jag gör gemensam sak med turisterna längs Alexandersgatan och tittar istället på med skräckblandad förtjusning. Något ska man ju ha sin inre elitist till. För att inte tala om sin inre klaustrofobiker.

I Sverige finns ingen riktig motsvarighet till Stockmann, även om det ibland liknas vid NK. Men NK är inte alls lika dominant. Stockmann är en instutition, ett gammalt finlandssvenskt högnäste, där nästan allt går att finna som alls finns i Finland. Tryggt och stabilt är det, på ett sätt som som bara den som är ohotat störst och bäst kan vara. Och snällt. Jag lämnade en gång tillbaka en elsladd till varuhuset och fick pengarna tillbaka, trots att sladden inte fanns eller ens hade funnits i deras sortiment. Till mitt försvar förstod inte heller jag det just då.

Min bild av Gekås i Ullared är mer vad de galna dagarna framkallar. Men jag är fånig. De flesta vettiga människor tycker Galna Dagar är jättekiva*. Jag handlar ofta och gärna på Stockmann. Det är bara... äsch, jag vet inte, inte bara just den här veckan.

*kiva betyder kul på finska, och alla finlandssvenskar missbrukar lustfyllt ordet.

Stephen

André

Beteendemönster

Efter en fest i förra veckan hamnar jag i framsätet av en bil, för en tur in till Helsingfors centrum. Syftet är att fortsätta på lokal.

På radion, Radio Nova om jag inte minns fel, spelas Haddaways euroklassiker What is love?, något som alla i bilen naturligtvis är mycket nöjda med. Men det spelar ingen roll. Jag vet att kanalen snart kommer att ändras.

Mönstret är lätt att känna igen. Någon kanal spelar musik, den kan vara bra eller dålig, när chaufförens ena hand blir orolig och börjar vandra. Vägen kan sen variera lite, via Radio Aalto (Radio Våg), Radio Nova eller kanske via Groove FM, varje kanal får chansen i några sekunder. För syns skull får jag förmoda.

För målet är alltid detsamma. SuomiPOP.

Så även denna gång. Introt till Penny Lane dånar ur högtalarna, men när sången kommer är det inte Paul McCartneys röst som hörs. Istället är det en finsk tolkning.

Det är verkligen obegripligt det här, för en person som inte är uppväxt i Finland. Det är samma sak varje gång. För fest eller vardag, om det är Beatlestolkningar, Nightwish eller bara hederlig, finsk schlager som bjuds. SuomiPOP förnekar sig aldrig.

Haiku

Alla svenska män
Är homosexuella
Voi vittu de är

Det ociviliserade samhället

För ett par år sedan satt jag på en uteservering på Manhattan och knaprade på en stek, när plötsligt en flygande insekt av modell större fick för sig att landa i en hamburgare på bordet bredvid. Mannen som åt hamburgaren viftade förskräckt bort odjuret, varpå det tog sin tillflykt under min stol. Det var en stor rackare, tillräckligt stor för att jag skulle ställa mig upp och ta ett steg bort.

Ut kommer vår servitris, en hippt blassé böna runt 20. Hon kastar en snabb blick under min stol, stirrar på mig surt, och sedan utspelar sig följande konversation.

Hon: Seems you are BFF.
Jag: Sorry?
Hon: Best friends forever.

Och sen gick hon. Som tur var gjorde min nyfunna bästis skalbaggen samma sak, den knallade fram till en gatubrunn och försvann ur mitt liv.

Nu minns jag inte vad jag gav i dricks när jag lämnade restaurangen. Säkert är dock att jag gav åtminstone de 10 procent, eller vad det nu är, som man måste ge när man betalar notor i New York.

Hade samma sak hänt i Sverige hade jag inte lämnat ett öre. Vi har ingen riktig tradition för att lämna dricks i Sverige, men så mycket har jag lärt mig, att de som arbetar inom restaurangbranschen mycket gärna ser, och antagligen förväntar sig, att man som gäst lämnar några slantar. De flesta jag känner gör också det nuförtiden, om inte servicen varit direkt dålig.

I Finland hade New York-tjejen inte heller fått något. Men det får nästan ingen annan heller. Dricks är mycket ovanligt. Personalen får relativt bra betalt, heter det, dricksen är inbakad i lönen. Jag vet inte jag. Den modellen har inte direkt gjort Helsingfors restaurangarbetare till jordens gladaste. Varför ska de göra något extra?

Det sticker såklart att behöva betala extra för att bli förlöjligad. Men för det mesta tycker jag det känns befogat att dricksa. Finnarna får förlåta min eroderande verkan på samhället. Det är sist och slutligen inte så ofta man får tillfälle att känna sig generös.

Välanpassad

Satt i passagerarsätet i kollegans bil på väg mot Åbotrakten, när vi bestämde oss för att ta en bit mat i Salo. I Salo sägs Finlands bästa kebab finnas, men den kebaberia vi hamnade på bjöd inte på något annat än bukfylla. Ska leta bättre nästa gång.

När jag satt där och åt insåg jag plötsligt att medan jag satt och sörplade på min cola, drack kollegan starköl. Och jag började fundera. Han skulle ju ändå köra vidare.

I Sverige är gränsen för rattfylleri 0,2 promille, och gränsen för grovt rattfylleri är 0,5. Det senare är den finska lägre gränsen. Som tillåter ett glas öl, vilket högst troligen är ett av skälen till att den svenska gränsen är satt vid det förra.

Det som slog mig när jag satt där var att i Sverige hade jag förmodligen påpekat det olämpliga med att dricka den där ölen, men i Finland tycker jag det är ok. Så duktig är jag, att jag låter min personliga moral styras av det relativa godtycke dessa gränser är dragna efter. Får skärpa mig.

Kollade lite statistik. Bara lugn, jag har läst 10 poäng statistik, så jag är kvalificerad att göra det. Verkar som om antalet dödade av rattfyllon per capita är ungefär samma i Sverige och Finland. Är finnar bättre bilförare?

Om det inte är spännande, varför var det nästan det enda vi tänkte på under ett år?

Vi har just köpt en lägenhet i vårt kära Kronohagen. Efter ett evigt(!) sökande, fann vi oss till rätta. Vi sökte, vi fann, vi köpte. Jaha, det var ju spännande, tänker Svenne Svensk. Och har måhända en poäng.

Men det finns exotiska inslag även i en sådan torr process. T.ex. stannar budgivningen normalt sett under utgångspriset. Så även i vårt fall. Vi har heller ingen aning om vad våra medtävlare bjöd. Buden är hemliga. Och bindande. Ren och skär dödsångest föregick buden på de tre lägenheter vi bjöd på under det knappa år vi letade.

Sen äger vi inte lägenheten egentligen. Vi har aktier i husbolaget. Vi har rätt att vistas mellan väggar, golv och tak. Betalar en avgift varje månad för att huset inte ska förfalla. Men den är låg, inte alls lika hög som avgiften till bostadsrättsföreningen normalt är i Sverige.

Helsingfors mäklarkår talar för övrigt fantastiskt usel engelska, om någon alls. Om det är lika illa i Stockholm förstår jag att alla invandrare hyr i förorten.

Helsinki Shooting Club

I en källarlokal på Albertsgatan i Rödbergen, brände jag och några kollegor av några mer eller mindre välriktade skott, efter en noggrann säkerhetsgenomgång av klubbens personal. Till exempel visade det sig att man "om ett skott inte går av, inte ska leta efter fel genom att titta in i pipan". Kloka ord.

En smörgåsbord av olika pistoler och revolvrar dukades sedan upp. Jag minns inte namnet på de allra flesta, men det gjorde inget, för vi fick för varje genomgånget vapen även veta i vilken film eller TV-serie det förekommit, alternativt om det användes av någon trevlig specialpolisstyrka någonstans i världen.

Efter en provrunda med en fjunig lågkaliberpistol, skred vi till verket. Jag sköt i tur och ordning med James Bond (old school, Sean Connery), Clint Eastwood, finska polisen och så en pistol som jag inte minns var den hade använts. Men det var i alla fall en Colt, och den har serietillverkats sedan 1911, så någon regissör har säkert klämt in den i sitt verk. Som avslutning fick vi avfyra varsitt skott med de två stora pickadollerna i arsenalen. Desert Eagle (Snatch, Vinnie Jones om någon minns den filmen) samt Smith & Wesson .500 (ingen film än så länge). Båda dessa sa PANG och båda fick i alla fall mig att kissa lite i byxan.

Innan vi satte igång det hela, sa en av instruktörerna till mig att de flesta som kommer dit är lite nervösa, att de blir ännu lite mer nervösa efter det första avfyrade skottet, men att de när de lämnar är frälsta. Det verkar som jag är som de flesta.

Nu hade jag tänkt skriva en liten, liten, kort text om besöket. Blev inte så. Säger mer om mig än om skjutklubben antagligen, men ändå. Rekommenderas det här.

Ett halvtomt glas

Låg och tänkte igår natt. Jag kunde inte sova, regnet smattrade som småspik mot vår fönsterbräda. När jag låg där, började jag fundera på hur många gånger jag har haft fel i mitt liv. Alltså, ställt som en fråga, i exakta siffror.

Det hela kändes ganska rogivande. Jag har varit för länge i Finland.

Finlands mulatter

Läser just en bok av Barack Obama, den amerikanske senatorn som är en av demokraternas kandidater inför presidentvalet nästa år. Dreams From My Father heter den och det är en alldeles utmärkt bok. Kanske bara lite lång. Men men, det här är ingen bokrecension.

Istället kommer jag att tänka på finlandsvenskar. Visst, inte den mest omedelbara kopplingen. Jag får försöka förklara.

Barack Obamas far var den första kenyan som studerade i USA. Hans mor var vit, med rötterna i den amerikanska mellanvästern. Baracks uppväxt präglades därför av det sökande efter identitet som det innebär att växa upp mellan två världar, och därmed inte helt tillhöra någon av dem.

Jag föreställer mig att en liknande inre diskussion måste pågå hos många finlandsvenskar. Liknelsen haltar väsentligt. De svartas befrielsekamp har förstås väldigt lite gemensamt med den finlandsvenska historien, de är på sätt och vis rentav raka motsatser. Men om man kopplar bort det hierarkiska begreppet från jämförelsen, återstår ett främlingskap i det egna samhället. Inget jag kan sätta mig in i, speciellt inte som vit, heterosexuell och frisk man. Men Obamas bok ger en väldigt skarp inblick i den sortens funderingar.

Jag läste en gång en finlandsvensk mans berättelse om svårigheten med att växa upp med en historia som delas i två. En finsk, politisk som alla finländare delar, men också en språklig, som snarare är den (riks)svenska språkhistorien.

Kanske fortfarande långsökt att dra den parallelen. Kanske tom rakt av sökt. Men som relativt nybliven minoritetsmedlem, är det ett slags tankegång som jag alltmer ofta kommer på mig själv vara mitt i.

Var god dröj

I Sverige fanns till för inte så många år sedan ett reglerat taxisystem. Jag kan inte minnas hur det var, för avregleringen kom innan jag blev en särskilt stor taxikund. Jag satt nyligen i en svensk taxi och lyssnade på en förare som förklarade för mig att det var bättre för honom nu än vad det var förr (min kära arbetsgivare betalade resan från Arlanda till Västerås, så han kunde lägga ut orden), men jag kan inte säga att jag är alltför imponerad av det svenska taxisystemet som det ser ut idag.

Många är de gånger jag har suttit i en svensk taxi och undrat vad som har gått åt taxametern. Jag rör mig i det tempo jag bestämmer. Väser den, och rasslar vidare mot nya rekord. Special price for you, my friend.

I Finland är det annorlunda. Här finns det reglerade systemet kvar, och varje stad har en taxiväxel. Där finns några mindre alternativ, men i stort sett är det Taksi Helsinki som gäller om resan går i Helsingfors. Ett reellt monopol. Kan ju inte vara bra. Leder ju bara till högre priser. Har man ju hört.

Och visst blir man en aning frustrerad när man står och väntar på en taksi för transport till flygplatsen en fredag eftermiddag, bara för att när man ringer till växeln få höra att den är på väg, om än något försenad. För det finns absolut inget man kan göra åt den saken. Perkele, tänker man då. Patria y libertad!

Jag lugnar mig dock när jag väl får tag på taxin. Jag vet nämligen nästan exakt hur mycket resan kommer kosta. Och det är inte uppseendeväckande mycket. Föraren kommer heller inte välja en alternativ rutt, trots mitt misstänkt mörka, icke-finska utseende. Det är värt en hel del. Vad jag vet kommer det avregleras här med inom en inte alltför avlägsen framtid. För fyra år sen hade jag nog tyckt att det är en bra idé. Det tycker jag inte längre.

Inte för att systemet inte kan förbättras. Taksi Helsinkis svenskaspråkiga nätsidor är ett exempel på det.

Musiikki

Om Miles Davis födde det coola, var det två finska gossebarn han fick.

Några smakprov kan med fördel höras här.

Ampelmännchen

"... i väntan på grön gubbe medan du själv befinner dig halvvägs över gatan, skall du förstå vad ensamhet är i miljonstaden Berlin". Citatet kommer från den finlandsvenske författaren Nils-Erik Forsgård. Liksom han har även jag bott en period i Berlin, och fått uppleva den preussiska disciplinen, oviljan att gå mot röd gubbe. I suburbia utanför Stockholm, där jag växte upp, kan jag inte minnas att rött var något annat än en rekommendation. I Berlin däremot lärde jag mig snabbt. En av de första gångerna jag gick mot rött hörde jag från en tant bakom mig "gegen Rot macht Tot". Fritt översatt, mot rött är dött. Man argumenterar inte mot tyska tanter som talar om döden.

Nu gjorde det inte så mycket, för det finns få städer där väntandet på grönt är roligare än i Berlin. Det nöjet kan helt tillskrivas Ampelmännchen, även bland Östtysklands byråkrater hade humor en plats, om än inte så ofta.

Här i Helsingfors har folk samma respekt för rött som berlinarna hade. Man hittar dock samma trista röda och gröna Herr Gårman som man gör i Sverige. Så jag finner ingen anledning att vänta. Banzai, tänker jag, bara för att titta mig över axeln och upptäcka att jag just traskat rakt in i ensamheten.

The Peter, she is the man

Vi svenskar talar ju perfekt engelska. Så jag kan lugnt skratta lite åt finnarnas misstag när de talar utrikiska.

Det finns två saker som jag kommer på nu, som sticker ut. Det ena är missbruket av order "the" när finnarna talar engelska. Det finns skäl till det, som har något med finskans annorlunda metoder för att handskas med bestämda former att göra, men jag orkar inte förklara det nu (läs kan inte). The Peter finds this funny anyway.

Ännu roligare är finnarnas begreppsförvirring när de ska berätta om någon syster eller så, och mitt i berättelsen byter kön på vederbörande. Det är enklare att förklara. Finskan har inte ord för hon och han, utan nöjer sig med det neutrala "hän". Sammanhang, säger min flickvän åt mig, är allt man behöver. Kanske har han rätt, men jag fnissar lite i smyg.

Den finska synden - eller det är synd om svenskarna

Svenskar tycker om att bada bastu. På riktigt. Jag med. Vi tycker om att bada bastu ungefär som vi tycker om att spela bowling eller att steka pannkakor. Om man gör det en gång i månaden, är det relativt sett ganska ofta.

Finnar tycker om att bada bastu. I nya lägenheter är bastun inbyggd, och det ses som en självklar del av det sociala livet. Inget underligt med det. Vi har en en fast tid i gårdsbastun, en timme varje vecka, och det är en av veckans höjdpunkter.

Vi har en bastuavdelning även på jobbet. Den är ständigt uppbokad, och en av stationerna på många av våra firmafester. Där har jag fått lära mig hur en riktig man beter sig i bastun. Man sitter länge, man dricker öl och man är naken.

En av min flickväns väninnor berättade för ett tag sen om en bastuupplevelse hon hade haft med en svensk. Svensken hade velat ha handduken med sig in i bastun, något som fick väninnan att kort konstatera att det är synd om svenskarna. Träiga, pryda svenskar. Så mycket för den svenska synden.

När jag först fick klart för mig att finnarna körde naturell, tänkte jag såklart Sweeeet, tits n ass till folket. Till min besvikelse stod det dock snabbt klart att finnarna också körde damerna först. Segregerad bastu, helt enkelt. Så mycket för den finska synden.

Helt klart är att bastu bäst badas naken. Men om villkoret är att bastun är enkönad, då tar jag hellre på mig en handduk. Finnarna har inget, absolut inget, att lära av svenskarna när det kommer till bastandes ädla konst. Bara det att det vore skönt om man kunde släppa den falska självbilden och vira in sig i lite handdukar. Det är roligare tillsammans, och det är helt, helt ok att vara pryd.

Yttre hot

Alexandersgatan i Helsingfors. Ett samtal.

Jukka Suomalainen: Saaatan, det är ryssar överallt nuförtiden.
Sven Svensson: Jaså.
Jukka Suomalainen: Ja, de är överallt. Kommer och invaderar.
Sven Svensson: Låter för jäkligt det där. Men du, är det det inte dags att smälla upp ett tredje H&M på den här gatan?
Jukka Suomalainen: Ehh, ok. Tror det finns plats mellan Din Sko och Lindex där borta.

Två länder har jävlats med Finland. Ok, fyra. Men två har varit här och härjat på riktigt. Ryssarna är inte helt omtyckta, för att uttrycka sig milt. Vi svenskar har kommit lindrigt undan.

Diskutera

Jag talade med en engelsman som bott i Finland i ett antal år. Vi pratade om livet som utlänning, och som vanligt när jag talar med andra utbölingar, kom vi in på kulturskillnader. Han förklarade att han ofta fick påminna sig själv om att inte tala för länge, för att undvika att framstå som för... tja, brittisk. Säga vad man vill om finnar, tyckte han, men man kan inte anklaga dem för att bli långrandiga när de har något att säga.

Men svenskar, fortsatte han, ni talar desto mer. Eftersom svenskar inte hade något emot att hamna i konflikt, kunde vi gå igång och diskutera med alla om allt. Han hade flera gånger hört av sina finska vänner och kollegor att vi svenskar gillar att diskutera saker, gärna till leda.

Stämmer. Men hans analys var ju helt galen. Vi diskuterar ju inte tack vara att konflikter inte bekymrar oss, utan av det precis motsatta skälet. Konsensus betyder för svenskar att alla är överens, men desto viktigare är att det också betyder att ingen inte är överens.

Vi har inte varit i konflikt på 200 år. Det är min analys. Håller du med?

Konstruktionism

Finland slog Sverige i Sverigekampen.

In a related story, som amerikanerna säger, slog Sverige Finland i Finnkampen.

Skönt att alla får vara glada. Utom möjligen de svenska herrarna (igen) och de finska damerna (igen!).

Minsta motståndets lag

Jo, alltså det här med språket. Det kan vara fantastiskt att leva i ett samhälle där man inte talar samma språk som majoritetsbefolkningen. Låter det konstigt? Tänk så här; du är annorlunda per definition. Det finns klara fördelar med det, tex att det alltid finns ett samtalsämne som även den mest blyge kan komma fram och tala med mig om. Sverige.

Jag flyter dessutom alltid lite ovanpå. Frivillig exil innebär att jag kan låtsas att inte behöver ta ansvar för vad som sker i Finland, och inte heller behöver leva enligt samma regler som de infödda. Och om allt skiter sig och Finland, säg blev en mordisk diktatur, blev Schweiz eller förbjöd öl, har jag en enkel biljett ut.

Saaatans svensk optimism, tänker finnen nu. Och har kanske helt rätt. Samtalsämnet Sverige blir gammalt ganska fort, och like lite som jag känner att jag måste ta ansvar för vad som sker i Finland, lika mycket tycker finnen att jag måste ta ansvar för vad som sker i Sverige.

Någon enkel biljett ut finns ju inte heller. Det stavas självbedrägeri. Man kan bara leva på en plats åt gången. Här är där man är, som visan gick. Men jag tror att det är först när man kan språket som man helt kan sluta lura sig själv.

Finska på svenska

Nu har jag gått en språkkurs. Tre intensiva veckor, fyra kvällar i veckan, tre och en halv timme per gång. Det visade sig att det hela var riktigt kul, mest beroende på att läraren var finemang och att de övriga som gick kursen var sympatiska typer. Men också för att jag äntligen förstod vissa grundläggande saker med det finska språket. Det är som en pyramid, där basen är tung och svår att lära sig, men när man väl har den, är det som lego, bara att bygga på. Engelskans raka motsats, det finns fler som talar engelska som andraspråk i världen än som har det som modersmål. Så är det inte med finskan. Nåt beror det ju på.

Jag läste nånstans för en massa år sen att finska av några språkforskare hade klassats som en femma på skala mellan ett och fem, där fem var allra svårast. Helt objektivt alltså, hur man nu mäter det. Topplaceringen delades med andra språk man inte lär sig på en kafferast, t.ex. mandarin och arabiska.

Min lärare var dock av en helt annan åsikt. Finska är inte svårare än något annat. Kruxet är istället att det är så annorlunda. Jag börjar luta åt att hålla med henne.Problemet är att man inte kan gissa sig till ett endaste nåt.

Tänkte jag, och försökte lägga ut en trevare till en kollega om att finska kanske ändå inte är så himla hopplöst att lära sig. Jag vet visserligen sen tidigare att det är riskfyllt att säga till någon att deras modersmål är lätt att lära sig. Nåt slags stolthet rubbas. Men den här gången trodde jag mig vara på stark is. Fel, fel, fel. Kollegan förklarade finskans överlägsenhet, deklarerandes att allting går att säga mycket mer detaljerat på finska än andra språk. Underförstått: Svårare, Större, Bättre.

Vi svenskar är lite annorlunda där. Vi berättar stolt för alla som vill lyssna att svenskan är lätt att lära sig. Vad beror det på?

Bolaget

Jag tycker om öl, det är gott. Till min lycka kan jag köpa starköl i vilken livsmedelbutik som helst. Det kan jag inte i Sverige.

Systembolaget har i Sverige monopol på att sälja drycker med mer än 3,5% alkohol. Vilket namn, har jag alltid tänkt. Kollade upp saken, och det kommer tydligen från mitten av 1800-talet när olika städer hade utskänkningsbolag. Göteborgs Utskänkningsbolag startades 1865, och detta system spreds sen ut över landet. Man kallade dem systembolag.

I Finland heter samma monopol Alko. Inga konstigheter.

Upphämtning

När Sverige och Finland möts i ishockey vinner Sverige alltid genom att ha en otrolig, orättvis tur. Finnarnas smeknamn, ett av dem, på svensken är Alexander Lukas. Kalle Ankas kusin alltså.

Nu vinner ju inte Sverige alls alltid. Ibland blir det oavgjort. Minns Anders "Masken" Carlssons och Mats Sundins klassiska kvitteringar i slutminuten.

Den här svenska turen gäller inte bara idrott, utan kan appliceras på många områden, där vi svenskar oförtjänt är större, fler, bättre eller rentav snyggare.

Men så finns Kent. Visserligen från Eskilstuna, men med tre finska och bara futtiga två svenska medlemmar. Finnar anser att Kent är finska och att de sjunger på svenska gör ingenting. Musiken är ju så väldigt bra. Finsk majoritet har säkerställt detta.

Men ack. Nu har Sverige utjämnat. Harri Mänty har lämnat bandet. 2-2. Fattas nu bara att de tar in en svensk gitarrist. Kvaliteten på musiken skulle i finska öron, såklart, bli sämre. Och sen skulle matchen vara slut. Som vanligt.

Den som lever får se. Kent kommer till Helsingfors i November. Förhoppningsvis till Tavastia. Drömma går ju.