Magi

"Varsågod". Med det enkla, svenska ordet gav Finnairs flygvärdinna mig min smörgås och juice på planet från Stockholm till Helsingfors. De brukar säga så, och jag har alltid antagit att det beror på den kvällstidning jag har instoppad under armen när jag kliver in i planet. Man får ju en sådan från ett ställ vid utgången, så att man har något att bläddra i innan planet lyfter. Längre än så räcker de sällan.

I alla fall har jag gjort den kopplingen. Svensk kvällstidning i näven, svenskt varsågod till maten.

Bara att den här gången tog jag ingen tidning, jag hade en engelsk bok. Antar därför att Finnairs värdinnor, förutom att de är språkbegåvade, också kan läsa nationalitet. Eller så finns det något annat sofistikerat system. Vad det skulle var vet jag inte. Till det, och en hel del annat, räcker inte mitt förstånd. Och ja, nu när jag tänker på det. Kanske var det just därför de utgick från att jag var svensk.

Finne

Dags för bloggen att önska god jul. Till Sverige några dagar, detta land av sin granne i öst oförskyllt anklagat för att vara materialistiskt, ytligt rentav. Ett statistiskt urval av en (1) stycken svenskar (jag) har svarat på frågan om julen i Sverige har blivit för kommersiell. Resultatet av enkäten är entydigt, det går alldeles utmärkt att kombinera julens budskap och leksaker.

Mat hör ju förstås också julen till. Jag och S gick till Ateljé Finne på Arkadiagatan i Tölö och åt en trerätters middag. Nöjda och belåtna promenerade vi hem. Tunga i magarna, men med lätta steg.

Börda

Jag fick lite påökt. Mycket trevligt detta. Men vad vore väl livet om det inte bjöd på lite motstånd?

I Sverige behöver man tänka på skattsatser och dylika tråkigheter en gång om året. När det är dags att deklarera, får man hem ett kuvert i brevlådan, i vilket det ligger en lapp som man skriver under och skickar tillbaka till Storebror. I sann svensk anda behöver medborgaren inte tänka mer än så på hur många procent som dras från hans surt förvärvade slantar. Om inkomsten ändras, ändras skatten och så är det med den saken.

Även här i Finland får jag ett kuvert en gång om året. Proceduren är densamma, skriv under och skicka in. Men här krävs jag på ytterligare lite mer möda än så. Jag förväntas meddela min nya lön till skattemyndigheten, på egen hand. Om jag glömmer det, påminns jag effektivt nästa gång det där kuvertet landar på hallmattan. Och den kallduschen vill man inte ha.

Ett i-landsproblem förvisso, det medger jag. Men som invant ompysslad svensk är det enerverande. Helt säkert finns det någon förklaring till systemet, och helt troligt är att det har fördelar gentemot det svenska. Bara att jag orkar inte. Rationalitet kan ju även det vara irriterande.

Förlåtelsens högtid

Om du besöker Helsingfors i december, se till att bo på ett centralt hotell. Att få tag på en taxi är nämligen tvärkört. Taxistolparna omringas av huttrande helsingforsare på väg hem från vad finnarna kallar småjular. De är att jämföra med svenska julfester. Man blir aspackad, hånglar med sina kollegor och säger vad man tycker till sin chef. Fast småjularna är frekventare, så under december är det väldigt många som behöver åka hem från krogen.

Att taxi i Helsingfors inte styrs av det som på marknadsekonomiska kallas tillgång och efterfrågan blir därför plågsamt uppenbart. Jag tänker inte kokettera med att problemet är smått akademiskt när man bor centralt, men lider med det evigt köande taxistolpefolket gör jag. Och ibland är även jag frusen och långt hemifrån. Eller frusen och lat. Eller bara lat.

Musiikki #3

I Rödbergen finns det gott om coola människor. Detta skrivet utan ironi, eller i alla fall bara med lite. Som Söder i Stockholm, eller vad Majorna är, eller i alla fall håller på att bli, i Göteborg. Men hur buteljerar man den coolheten, så att jag kan sitta och känna tillhörighet här i Kronohagen, utan att för den sakens skull bli mindre bourgeoisie? Svaret snurrar i min skivspelare; Jazz.

Vid Fredriksgatans början, eller möjligen vid dess slut, ligger Luthersgatan och Tempelkyrkan. Om man går Fredriksgatan fram skär man småningom rakt igenom Rödbergen, och vid dess ände ligger Femkanten. Fem gator möts, och just denna plats har givit namn åt en jazzgrupp och en alldeles utsökt sådan till på köpet.

The Five Corners Quintet får mig att känna mig ung - dekandens och låt oss sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin - och samtidigt gammal - dekadens och jag minns hur vi brukade sitta hela nätterna på rökiga caféer i Berlin. Tillbakalutat men tekniskt, djupgående men lättlyssnat. Det är en sådan musikstil, fylld av paradoxer 'n all that jazz.

Haiku #4

Pappa betalar
Inga bekymmer, fyrk finns
På finlandssvenska

Svenska ord

Nog är ett litet ord som kan verka harmlöst. För en svensk är det befriat från tyngd, ett vagt uttryck som används när kanske inte känns rätt. I Finlandssverige däremot är ordet potent, en nära släkting till visst eller rentav ordet ja.

Så är det nog, säger svensken, och menar att det kanske, troligen är så.
Så är det nog, säger finlandssvensken, och menar att så är det.

Har börjat komma på mig själv med att använda den finska tillämpningen. Snart börjar jag väl glida på s:en. Schju istället för sju. Inte för att det gör något. Vad klingar väl vackrare än finlandssvenska?

Finess

Tänkte skriva några rader om Krister Uggeldahl, filmrecensent på Hufvudstadsbladet.

Jag hade nått en punkt i mitt liv när jag funderade på att bli vuxen, acceptera att det finns åsikter andra än mina egna, och ge upp hoppet om att hitta en recensent som delar min oändliga visdom. Varje gång någon tyckt korrekt, har densamme tyckt fel i nästa recension.

Enter Uggeldahl. Han har, undantagen går att räkna på ena handens fingrar, alltid rätt. Skriver som jag skulle ha skrivit, fast mer uttrycksfullt och med kulturell bildning.

Ville bara säga det.

Modernitet

Simonkenttä är en av de platser i Helsingfors som har ett vackert svenskt namn; Simonsfältet. Det klingar av forna slag och ärorika segrar, även om det är osäkert om det har bäring. Det vackra med området slutar tyvärr ungefär där. Skönhet är inte rätt substantiv. Just bredvid ligger Narinken, torget framför Kampens köpcentrum, som är ännu en av de öppna platser som staden verkar tveka inför att göra något med. Själva köpcentrumet kan beskrivas som stort och nytt och med för få utgångar, för där inne vill man inte stanna i onödan.

Det andra som dominerar platsen är det Scandic-hotell som döpts till just Simonkenttä. Av förklarliga skäl spenderar jag sparsamt med nätter på hotell i Helsingfors, så jag vet inte mycket om kvalitén, men mina influgna kollegor säger till mig att det är bäst i test för affärsresenären.

En av dessa kollegor gjorde jag sällskap till en av hotellbyggnadens restauranger ikväll. Colorado heter haket, och ett hak är det, vars meny bjuder på texmex och diverse mexicaniserade varianter av det ena och det andra. För mig var det ena högst oansenlig hamburgare med frihetsfriterade potäter, vilket gjorde mig mätt men inte mer. Det andra var intressantare, en Glöggi Mojito. Dessvärre kan jag konstatera att det har funnits goda grunder till varför just den kombinationen inte spritt sig över världen. Vi lägger med andra ord Colorado till handlingarna.

Inget fel på hotellet i övrigt skulle jag tro, som sagt verkar gästerna trivas där, och från framsidan skulle man säkert kunna argumentera för att det är... snyggt, typ. Men det är inte ett skäl att hänga runt och slå dank. Sov där, men var vaken någon annanstans. Simonsfältet är trots sitt namn inte Helsingfors från sin mest förtjusande sida.

Finsk julkalender - kommentarer överflödiga

Ironi

Sitter och tittar på Barcelona-Deportivo La Coruna på Sportkanalen. Det ser halvfullt ut på läktarna, så det är väl bara en sisådär 40-50.000 åskådare på plats. En vanlig söndagkväll i december, alltså.

Det där ständigt närvarande känslan av att inte befinna sig i världens centrum förstärks av sånt. Om någonting händer i Helsingfors som drar så mycket folk, då är det ingen vanlig söndagkväll. Jag vet, det är fånigt att tänka så här. Men det där om att gräset alltid är grönare känns, med Camp Nous gräsmatta på andra sidan staketet, inte som den tröst det antagligen är menat att ge.

För den stora galakvällen så ska vi sy modellen

Jo, jag tänkte förtydliga en grej. Det där jag skrev om den finska nationaldagen, att det sjungs karaoke. Det framstod kanske som att det var huvudattraktionen, men så är det naturligtvis inte. Firandets höjdpunkt går av stapeln i presidentens slott, det där stora huset som ligger i början av Norra Esplanden. Nej, inte svenska ambassaden, bakom den. Nej, inte Uspenskikatedralen, utan framför den. För att tala med André Wickström.

Presidentens bal är årets mest betittade TV-program, runt 40% av befolkningen bänkar sig, och det är en sällsam upplevelse för en immigrant. 2000 inbjudningar går ut till diverse personer som förtjänat det, bara ett fåtal tackar nej, och var och en av de gäster som kommer ställer sig på led och skakar presidentens hand när de ankommer till festen.

Nära 2000 händer tar en stund att skaka. Om en hand varannan sekund hinns med, tar det fortfarande en dryg timme. Handskakning är dock en långsammare sport än så, och klockan stannade därför på dryga två timmar. Pust, måste President Halonen tänka efteråt. Eller möjligen Var är toaletten?

Balen sker i direktsändning, och det blir en Who's Who i finländskt kändisliv, ett slags inverterad lit de parade. Jag kände igen fler ansikten i år än förra året, vilket väl tyder på fortlöpande integration. Jag gillar dessutom balen. Glitter och glamour, dans och vackra människor, allt är i min smak. Det finns betydligt sämre sätt att manifestera sin självständighet. Militärparader exempelvis. Det fanns nog sådana även här i Finland i torsdags, men balen är det som det syns och hörs mest ifrån.

Och just det är det som jag gillar mest med spektaklet. Blickandes upp mot den mörka Norden, ser många Finland som den kanske mörkaste platsen. Per definition vore något dystrare ett mer finskt sätt att fira sig själva på. Men finnarna vänder på det där. Självständighetsdagen är möjligen det allra mest finska av allt finskt, och man sätter som kännemärke en fabulöst sprakande fest. För vad är väl en självständighet? Varken tråkig eller dötrist, utan alldeles underbar. Som en bal på slottet, tänkte jag skriva, men frågan är om jag vågar vara så fjompig.

I en annan del av landet

Unnade mig själv en klämdag i fredags, fick på så sätt en fyra dagars semester, packade väskorna och tog Pendolinon till S föräldrar i Kuopio. Om Kuopio har S tidigare läst högt ur Lonely Planet, och jag fick då lära mig följande:

Traditional clothing is commonly seen.
Sophistication is rare.

Bonnläppar i folkdräkter med andra ord. Också ett sätt att sammanfatta en regional huvudstad med 90.000 invånare, ett universitetssjukhus och en, inte att förakta, framväxande teknikindustri. Dessutom är Kuopio en vacker stad, omgärdad av vatten och med naturen alldeles runt hörnet.

Trots detta tänkte jag ändå fåfängt försöka se det hela ur den ensamma planetens perspektiv. Under en exkursion i Gamla Saluhallen här i Helsingfors för någon sommar sedan sprang jag in i gamla bekanta från Göteborg. Helt slumpmässigt, de hade just stigit av båten från Stockholm, men jag såg mig ändå kallad att försöka ge något tips för deras korta vistelse. Gå ner mot Brunnsparken, fick jag ur mig, där är vackert. De tittade på mig, nickade artigt, och tog sen rakt motsatt riktning mot Esplanden. Som alla andra turister. Och det gjorde de naturligtvis rätt i.

Om man har en eller två dagar i en stad, är det troligen bäst att avverka det man "ska" se. Om man följer den logiken, och har en kort, begränsad tid i Finland, åker man inte till Kuopio. Kanske var de två meningarna i LP bara omskrivningar av just det.

Längre än så tänker jag inte sträcka mig till deras försvar. Tycker att de visar brist på respekt för både läsare och tema. För så här är det. Det kryllar av människor från Kuopio i Helsingfors, många av dem S vänner och bekanta. Folkdräkt kännetecknar dem inte, men sofistikerade typer är de minsann. Och det är inte Helsingfors ensamt som har gjort dem sådana, de fanns där redan under Kuopios till synes trista yta. En yta som kan verka tjock, men som alltså behöver skrapas på. Men, inställer sig då frågan, är det inte just det man har reseguider till?

Från ett födelsedagsbarn till ett annat

Japans nationaldag är den 23:e december. Det lärde jag mig någon gång i gymnasiet, och eftersom min tjocka skalle är full av dylikt värdelöst vetende, medan viktiga saker tenderar att trängas ut, kan jag nu informera läsaren om detta.

Finlands nationaldag, självständighetsdag, är också i december, fast den 6:e. Detta datum 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland, och Finland fyller i år följdaktligen 90. Finnar är stolta över sin självständighet, medvetenheten är stor, och det ska alltså inte liknas vid svenskars ängsliga flaggviftande den 6:e juni, och vår vaga aning om kopplingen mellan Gustav Vasa och just det datumet.

Finlands ambassadör i Tokyo sa i en intervju jag läste, att finnar och japaner har gott om likheter, han tyckte rentav att det var broderfolk. Mina kunskaper om Japan är i bästa fall dåliga, så jag låter bli att spekulera i det påståendets riktighet. Men han borde ju ha vetat, och utöver att fira sig själva i december, delar länderna åtminstone en passion. Båda älskar karaoke.

Som jag nog nämnt, ligger Pata Ässä en bit ner på Mariegatan. Det är den enda karaokebar jag vågat mig in på, men det är icke den enda i Helsingfors. Om man känner att promenaden mellan de olika barerna är för tyst och lång, finns för säkerhets skull även Karaoke-Taxi.

Steget till att kombinera nationaldagen och karaoke är med det som bakgrund inte stort. I ett TV-sänt evenemang anordnas "hela folkets karaoke". Alla får vara med. Till just detta vill jag särskilt lyckönska Finland. Men också i allt övrigt, om än två dagar i förväg - Grattis! Ledigt är det också. En får tacka för friåket.

Rockefeller Centerilainen

Innan jag skriver det här vill jag bara påpeka att jag tycker att Helsingfors är en väldigt vacker stad. För protokollet så att säga. Med detta sagt...

Vid en första blick kanske det inte verkar så, men det finns ganska gott om parker och öppna platser i Helsingfors. Min favorit är den stora Brunnsparken, våra steg bär ofta längs vattnet förbi Olympiaterminalen till parkens södra del där Café Ursula bjuder på goda örfilar och vacker utsikt mot Sveaborg. Om man sedan traskar norrut genom parken hamnar man småningom uppe vid observatoriet, där parken kanske är som vackrast.

Norrom stadskärnan finns även den stora Centralparken, med sin södra del Tölöparken som sträcker sig hela vägen in mot centrum, och alldeles bakom Mannerheimsvägen, intill Boulevarden, finns Gamla Kyrkoparken, eller Pestparken som den populärt kallas. Esplanadparken behöver väl inte nämnas.

Nej, det är inte bristen på öppna platser som skaver i Helsingfors. Det är hur illa skötta vissa av dem är. Sedan de gamla trämagasinen nedanför Kiasma brann förra året, har behandlingen av den nu tomma ytan varit en fars, vilket gjort den ödsliga arealen bort till Tölöviken om möjligt ännu tristare.

Järnvägstorget lider av samma obeslutsamhet. Det är inte bara mördarbussarna som stör, hela platsen andas outnyttjad potential. De eviga gatuarbetena gör inte saken ett dugg bättre. Därför är det särskilt roligt att det sedan ett par år finns en isbana för allmänheten att skrida runt på under vintermånaderna, enligt modell från det stora äpplet. Sånt gillar jag. Någon har tänkt. Tydligen ska Kaisaniemiparken också få en ansiktslyftning. Vi håller tummarna. Tomma ölflaskor i all ära, men en något högre ambition vore trevligt. Tycker jag. En i stort sett nöjd, men lite bekymrad skattebetalare.

Fukt

I Göteborg vet man att när det faller snö, är det bara en tidsfråga innan den är borta. Droppe för droppe försvinner den, och sedan blir det blött om fötterna. En i allt övrigt fin stad, men Göteborg är flink på det här med väta.

Min besvikelse över att det i Helsingfors är exakt likadant är därför stor. Sitter och tittar ut genom fönstret och på gatan ligger det snö. Vad fint, tänkte jag när jag vaknade, tog ett par steg in i köket och satte på kaffebryggaren.

Nu är kaffet klart och det är redan mindre snö kvar. Snart har den gått förlorad. Hjärtekross så här på första advent och allt.

Samarbete

När vi bodde på Norra Kajen handlade vi allt som oftast våra livsmedel i den lokala Alepa-butiken. Det eftersom den låg närmast. Vi blev därför även ägarmedlemmar i S-Gruppen, det ena av de två stora kooperativen i Finland. Det eftersom Alepa ingår i S-Gruppen. Bonuspoäng samlades för varje liter mjölk, det hela var väldigt vuxet.

Efter vår flytt till Mariegatan är närmaste butik istället den lokala K Extra, vilken ingår i det andra stora kooperativet, Kesko. I princip är alla jag känner med i det ena eller det andra. Eller båda. Som S-medlem kan jag få poäng i alla möjliga sammanhang, när jag köper öl på krogen och när jag köper en ny bokhylla för att ta två. Vi är inte medlemmar, men säkert gäller samma för K.

Jag har ingen aning om det här är bra - vi samarbetar och får saker billigare - eller dåligt - vi skapar en byråkrati som i sig bara kostar massa pengar. Duktigt känns det oavsett. Och finnarna gillar det, alla är med. Till skillnad mot svenskar. Coopkort någon? Nej, trodde väl inte det.

I Sverige kan man istället bli medlem och få bonus från varenda enskild butikskedja. Vilket man inte vill, för plånboken svämmar över av alla kort. Föredrar det mer samlande finska systemet. Även om S storlek gör att det känns som Evil Inc. Jag överdriver inte. Nu startar S en bank också. Det gör man bara om man har ett frö av ondska i sig.