De stora frågorna

När jag var 16 gick jag på gymnasiet. Hade raster. Det var under en sådan en klasskamrat ställde frågan huruvida jag trodde att det fanns en planet någonstans i universum endast befolkad av Pamela Anderson. Eller ja, i massupplaga då. Jag var 16, så tanken var inte bara läskig, men frågan kändes retorisk och mina tankar behöll jag därför för mig själv. Teorin kom sig av att klasskamraten hade läst i en tidning att universum var oändligt. Antalet planeter och allting annat likaså. Ergo Pamelas.

Sen blev jag 17, 18, 19 och andra år och plötsligt satt jag på ett tåg på väg mot min trettionde sommars ände. Det var idag. Semestern är till skillnad mot universum allt annat än oändlig.

Tågresan var inte heller den evigt lång, men ganska. Gav tid till att tänka. Idag återkom jag till tanken att Sverige har viss anledning att känna bitterhet gentemot mig. Gav mig massor. Vaccinationer. Fluortanter. Utbildning. Allt för att jag skulle växa upp till en bildad och frisk skattebetalare. Men vad gjorde jag, så fort jag kunde stå på egna ben? Jag drog till Finland.

Nu verkar Sverige inte bry sig nämnvärt. Hur jag nu ska ta det. Men små portioner kall hämnd kommer då och då. T.ex. kommer jag inte åt allt material på Sveriges Televisions och Sveriges Radios hemsidor. Upphovsrätten spökar. Upphovsrätt, mupphovsrätt, tänker jag moget.

Och surfar istället in på sidor där jag trots allt har full åtkomst. Tankar ned Sommar från Sveriges Radios program ett. Som dessutom är bättre än liveversionerna, eftersom man slipper lyssna igenom pratarnas ibland rätt kassa låtval. Musiken sänds nämligen bara ytterst förkortad. Något om upphovsrätt. Bra det där med upphovsrätt, tänker jag moget.

På tåget lyssnar jag på Max Tegmark, Associate Professor vid MIT utanför Boston. Som plötsligt säger att universum troligen inte tar slut. Att det är oändligt. Enter Pamela, funderar jag. Max säger sig sedan tro på ett oändligt antal parallella universa. Jag känner att jag kanske inte borde försöka begripa mig på det. Äter en kanelbulle istället. Får smulor på tröjan.

Det hela skulle förstås innebära att i åtminstone ett universum är min semester oändlig. Tanken är angenäm. I det här universumet kan jag å andra sidan lyssna på Max i min nya iPod Touch. Även det är angenämt.

Evig semester. iPod Touch. Kanske går det på ett ut.