Guds vrede. Inte hippieguden från det nya testamentet, nej nej. Den buttre, oförlåtande från det gamla. Eller så föreställer bilden bara en vacker kväll från i somras.
Det är bara det att teorin passar. Vi var just komna från S systersons konfirmation. 25 unga själar hade bekräftat sin kristna tro. Eller så. Jag tyckte mig inte se några skillnader från det svenska utförandet, förutom då att psalmerna sjöngs på finska. Mitt i allt fann jag mig själv funderande på hur min relation till kyrkan egentligen ser ut. Jag menar inte andligen precis, den biten kan vi lämna därhän, även om Guds vrede möjligen kan fungera som en ledtråd.
Jag menar snarare rent formellt. Min kristna tro bekräftade jag så länge jag bodde i Sverige genom att betala kyrkoskatt, vilket jag kände fungerade fint som preventivt avlat. Men, slog det mig när jag satt där i kyrkbänken, nu bor jag ju i Finland. Har jag gått ur Svenska Kyrkan därmed?
Eftersom jag ville veta, tror gör man i kyrkan*, så skrev jag ett email till Svenska Kyrkan. Eftersom Gud inte har en emailadress. Svaret blev att jag visst är medlem, så länge jag inte aktivt avsäger mig medlemskapet (i Finland kan man göra det via nätet, i Sverige är det lite knepigare). Nu har jag inga planer på det, jag har - möjligen naiva - idéer om att kyrkan gör en del nytta, men frågan är om jag verkligen kommer till himlen som icke betalande medlem. Tveksamt.
Inte är jag medlem i Finska Kyrkan heller. Känns som jag hamnat i ett mellanläge. Kanske står det något om min situation i Apokryferna. Annars får jag väl kalla det för limbo. Thomas av Aquino skulle varit stolt över min uppfinningrikedom.
* Förlåt. Jag tar fullt ansvar för hur kasst det skämtet är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar