På väg in mot Helsingfors, på bussen från Esbo idag, var jag genuint lycklig. För första gången den här vintern låg det snö som kändes på riktigt. Det tom doftade snö, eller i alla fall inbillade jag mig det genom min täppta näsa.
Dock hade jag inga illusioner om att snön skulle ligga lika vit väl inne i Helsingfors. Den gör sällan det, Helsingfors innerstad brukar i bästa fall orka hålla kvar snö i några timmar. Alexandersgatan, med sina värmeslingor och konstgjorda tö, ska vi inte ens tala om.
Döm därför av min lycka när jag insåg att snön i allra högsta grad låg kvar, inte ens i Kronohagen hade den försvunnit. Snellmans sönderskjutna staty hade snötäcken på sina axlar, där den står och vaktar Finlands Bank. Det hela var mycket fint.
Små, cyniska tankar om globala temperaturer försökte tränga sig in i mitt sinne, men jag tryckte bort dem och lämnade plats att tänka på hur jag egentligen tycker att Helsingfors är som bäst att besöka på vintern. Jag föreställer mig hur den huttrande vandraren tar sig genom midvintermörkret - tänk Han Solo på planeten Hoth - och väl innanför stadsmurarna finner han hundratals varma hål i husväggarna vari värme och sällskap bjuds. Eller tänk snarare 101 Reykjavik förresten, om globalt känns bättre än galaktiskt. När jag tänker på det känns båda lite fel, det är lite knepigt att min bild av ett vintrigt Helsingfors är en bild av ett vintrigt Reykjavik eller en isplanet.
Och när jag tänker ännu närmare på det tycker jag bättre om sommaren. Fast just idag var Helsingfors jäklar i mig förföriskt vackert. Som en tavla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar