Bleckafredag

Efter en mycket tidig uppgång och nio timmar i ett flygplan, skulle det troligtvis rekommenderas - av ett valfritt folkhälsoinstitut - att den påföljande kvällen spenderas i sällskap med några glas vatten, följda av en tidig sänggång.

Alltså gick jag ut på krogen, hällde i mig några öl, och kom i säng nästan på pricken 24 timmar efter att jag steg upp från min mumbaiska hotellsäng. Jag mår efter omständigheterna oförskämt bra idag. Sänder en tacksamhetens tanke till Ganesha.

Våra steg bar oss till Baker's på Mannerheimsvägen, vilket brukar vara något av en lottdragning. Alla förutsättningar finns, och ibland slår det väl ut. Två våningar, tre om man räknar källaren med dess bastuavdelning, flera barer, dansgolv och ett finfint läge. Trots detta, är det inte sällan en nit. Som igår.

Baker's säljer dyr öl. Det kan vara skäligt, om det till exempel spelas bra musik, och stämningen är god och glad. Igår var den redan när vi anlände snarare lite tryckt. Och värre skulle det bli. Jag skakade min lurviga, när DJ:n plötsligt spelar - håll i er - Alanis Morrisette från 1995. Jag är den förste att försvara 90-talet, eller möjligen den andre, men Alanis sätter jag på om jag nån gång skulle bli sugen på att skära mig lite i armarna. Alanis skulle förstå. Men sånt hör inte hemma på ett fullt dansgolv.

Ty någon ordning får det vara. Och därmed basta!