Kluvenhet

Jag tar två bussar till jobbet. Något val har jag inte, för jag arbetar i Esbo och dit kommer man inte på andra sätt, inte utan egen bil. I utdragna diskussioner har det stötts och blötts huruvida det inte skulle vara fint att bygga ut Helsingfors tunnelbanenät västerut, så att även Esbo-borna kunde åka tåg under marken, men av precis alla skäl som man kan tänka sig har det inte blivit av. Nätet är fortfarande världens kanske kortaste. Eller nätet och nätet, det är mer som en tvåuddad gaffel.

För den som inte vet något om Esbo är det en magisk plats. Där finns hus och träd. Och människor och bussar. Och tja, det är det. Någon metro har inte prioriterats.

Uppväxt som jag är i Solna begriper jag inget av den sortens ovilja. Jag begriper mig i största allmänhet inte på människor som vill bo i Esbo, men ändå. Tunnelbanan är ett snabbt och praktiskt sätt att ta sig fram. Den slukar mer folk och är nästan alltid i tid. Så nu när det faktiskt äntligen ser ut som om det kommer att ske en utvidgning, då borde jag vara glad. Men det är jag inte.

För lyckan ler inte mot mig. Den tittar fordrande på mig och säger att nu får du offra dig för det allmänna bästa. Ni förstår, min ena buss avgår utanför mitt vardagsrumsfönster och tar mig till Kampen. Medan min andra buss tar mig från Kampen och stannar utanför mitt kontorsfönster. Dörr till dörr, nästan som taxi.

En metrostation skulle hamna långt från mitt kontor, jag skulle tvingas ta en buss även den sträckan. Inget vunnet. Något förlorat. Fan på väggen.

Inget av det här är emellertid det som oroar mig mest. S säger åt mig att det mycket väl kan bli så att jag vinner tid med tunnelbanan. Att jag tar ut förlusten i förskott. Peter, frågar hon, har du gått och blivit finsk?