Hemma hos S föräldrar frågade hennes mor om jag ville ha fika. En enkel fråga kan tyckas, men i svaret blottades kulturella betingelser.
Mamma S: Vill du ha kaffe?
Jag: Det är bra.
Mamma S: Reser sig för att göra kaffe.
Hon trodde att jag hade svarat ja. Jag trodde att jag hade svarat nej. Hon hade förstås rätt, det är ett förvirrat svar. "Det är bra" är bara ett sätt att slippa säga nej. Den svenska konflikträdslan förnekar sig inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag hoppas att du skyldigt drack upp din kopp kaffe som du indirekt tvingat mamma s att göra, vill ju inte skämmas över att ha en ouppfostrad bror. =)
Nej då, missförståndet reddes ut innan hon hann koka något kaffe. Däremot kan man förstås diskutera hur artigt det är att inte säga nej tack, utan mumla något om att det är bra för min del.
Skicka en kommentar