"... i väntan på grön gubbe medan du själv befinner dig halvvägs över gatan, skall du förstå vad ensamhet är i miljonstaden Berlin". Citatet kommer från den finlandsvenske författaren Nils-Erik Forsgård. Liksom han har även jag bott en period i Berlin, och fått uppleva den preussiska disciplinen, oviljan att gå mot röd gubbe. I suburbia utanför Stockholm, där jag växte upp, kan jag inte minnas att rött var något annat än en rekommendation. I Berlin däremot lärde jag mig snabbt. En av de första gångerna jag gick mot rött hörde jag från en tant bakom mig "gegen Rot macht Tot". Fritt översatt, mot rött är dött. Man argumenterar inte mot tyska tanter som talar om döden.
Nu gjorde det inte så mycket, för det finns få städer där väntandet på grönt är roligare än i Berlin. Det nöjet kan helt tillskrivas Ampelmännchen, även bland Östtysklands byråkrater hade humor en plats, om än inte så ofta.
Här i Helsingfors har folk samma respekt för rött som berlinarna hade. Man hittar dock samma trista röda och gröna Herr Gårman som man gör i Sverige. Så jag finner ingen anledning att vänta. Banzai, tänker jag, bara för att titta mig över axeln och upptäcka att jag just traskat rakt in i ensamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar