Finlands mulatter

Läser just en bok av Barack Obama, den amerikanske senatorn som är en av demokraternas kandidater inför presidentvalet nästa år. Dreams From My Father heter den och det är en alldeles utmärkt bok. Kanske bara lite lång. Men men, det här är ingen bokrecension.

Istället kommer jag att tänka på finlandsvenskar. Visst, inte den mest omedelbara kopplingen. Jag får försöka förklara.

Barack Obamas far var den första kenyan som studerade i USA. Hans mor var vit, med rötterna i den amerikanska mellanvästern. Baracks uppväxt präglades därför av det sökande efter identitet som det innebär att växa upp mellan två världar, och därmed inte helt tillhöra någon av dem.

Jag föreställer mig att en liknande inre diskussion måste pågå hos många finlandsvenskar. Liknelsen haltar väsentligt. De svartas befrielsekamp har förstås väldigt lite gemensamt med den finlandsvenska historien, de är på sätt och vis rentav raka motsatser. Men om man kopplar bort det hierarkiska begreppet från jämförelsen, återstår ett främlingskap i det egna samhället. Inget jag kan sätta mig in i, speciellt inte som vit, heterosexuell och frisk man. Men Obamas bok ger en väldigt skarp inblick i den sortens funderingar.

Jag läste en gång en finlandsvensk mans berättelse om svårigheten med att växa upp med en historia som delas i två. En finsk, politisk som alla finländare delar, men också en språklig, som snarare är den (riks)svenska språkhistorien.

Kanske fortfarande långsökt att dra den parallelen. Kanske tom rakt av sökt. Men som relativt nybliven minoritetsmedlem, är det ett slags tankegång som jag alltmer ofta kommer på mig själv vara mitt i.