Diskutera

Jag talade med en engelsman som bott i Finland i ett antal år. Vi pratade om livet som utlänning, och som vanligt när jag talar med andra utbölingar, kom vi in på kulturskillnader. Han förklarade att han ofta fick påminna sig själv om att inte tala för länge, för att undvika att framstå som för... tja, brittisk. Säga vad man vill om finnar, tyckte han, men man kan inte anklaga dem för att bli långrandiga när de har något att säga.

Men svenskar, fortsatte han, ni talar desto mer. Eftersom svenskar inte hade något emot att hamna i konflikt, kunde vi gå igång och diskutera med alla om allt. Han hade flera gånger hört av sina finska vänner och kollegor att vi svenskar gillar att diskutera saker, gärna till leda.

Stämmer. Men hans analys var ju helt galen. Vi diskuterar ju inte tack vara att konflikter inte bekymrar oss, utan av det precis motsatta skälet. Konsensus betyder för svenskar att alla är överens, men desto viktigare är att det också betyder att ingen inte är överens.

Vi har inte varit i konflikt på 200 år. Det är min analys. Håller du med?