Finska på svenska

Nu har jag gått en språkkurs. Tre intensiva veckor, fyra kvällar i veckan, tre och en halv timme per gång. Det visade sig att det hela var riktigt kul, mest beroende på att läraren var finemang och att de övriga som gick kursen var sympatiska typer. Men också för att jag äntligen förstod vissa grundläggande saker med det finska språket. Det är som en pyramid, där basen är tung och svår att lära sig, men när man väl har den, är det som lego, bara att bygga på. Engelskans raka motsats, det finns fler som talar engelska som andraspråk i världen än som har det som modersmål. Så är det inte med finskan. Nåt beror det ju på.

Jag läste nånstans för en massa år sen att finska av några språkforskare hade klassats som en femma på skala mellan ett och fem, där fem var allra svårast. Helt objektivt alltså, hur man nu mäter det. Topplaceringen delades med andra språk man inte lär sig på en kafferast, t.ex. mandarin och arabiska.

Min lärare var dock av en helt annan åsikt. Finska är inte svårare än något annat. Kruxet är istället att det är så annorlunda. Jag börjar luta åt att hålla med henne.Problemet är att man inte kan gissa sig till ett endaste nåt.

Tänkte jag, och försökte lägga ut en trevare till en kollega om att finska kanske ändå inte är så himla hopplöst att lära sig. Jag vet visserligen sen tidigare att det är riskfyllt att säga till någon att deras modersmål är lätt att lära sig. Nåt slags stolthet rubbas. Men den här gången trodde jag mig vara på stark is. Fel, fel, fel. Kollegan förklarade finskans överlägsenhet, deklarerandes att allting går att säga mycket mer detaljerat på finska än andra språk. Underförstått: Svårare, Större, Bättre.

Vi svenskar är lite annorlunda där. Vi berättar stolt för alla som vill lyssna att svenskan är lätt att lära sig. Vad beror det på?