För den stora galakvällen så ska vi sy modellen

Jo, jag tänkte förtydliga en grej. Det där jag skrev om den finska nationaldagen, att det sjungs karaoke. Det framstod kanske som att det var huvudattraktionen, men så är det naturligtvis inte. Firandets höjdpunkt går av stapeln i presidentens slott, det där stora huset som ligger i början av Norra Esplanden. Nej, inte svenska ambassaden, bakom den. Nej, inte Uspenskikatedralen, utan framför den. För att tala med André Wickström.

Presidentens bal är årets mest betittade TV-program, runt 40% av befolkningen bänkar sig, och det är en sällsam upplevelse för en immigrant. 2000 inbjudningar går ut till diverse personer som förtjänat det, bara ett fåtal tackar nej, och var och en av de gäster som kommer ställer sig på led och skakar presidentens hand när de ankommer till festen.

Nära 2000 händer tar en stund att skaka. Om en hand varannan sekund hinns med, tar det fortfarande en dryg timme. Handskakning är dock en långsammare sport än så, och klockan stannade därför på dryga två timmar. Pust, måste President Halonen tänka efteråt. Eller möjligen Var är toaletten?

Balen sker i direktsändning, och det blir en Who's Who i finländskt kändisliv, ett slags inverterad lit de parade. Jag kände igen fler ansikten i år än förra året, vilket väl tyder på fortlöpande integration. Jag gillar dessutom balen. Glitter och glamour, dans och vackra människor, allt är i min smak. Det finns betydligt sämre sätt att manifestera sin självständighet. Militärparader exempelvis. Det fanns nog sådana även här i Finland i torsdags, men balen är det som det syns och hörs mest ifrån.

Och just det är det som jag gillar mest med spektaklet. Blickandes upp mot den mörka Norden, ser många Finland som den kanske mörkaste platsen. Per definition vore något dystrare ett mer finskt sätt att fira sig själva på. Men finnarna vänder på det där. Självständighetsdagen är möjligen det allra mest finska av allt finskt, och man sätter som kännemärke en fabulöst sprakande fest. För vad är väl en självständighet? Varken tråkig eller dötrist, utan alldeles underbar. Som en bal på slottet, tänkte jag skriva, men frågan är om jag vågar vara så fjompig.