Beppe

Det där sista var kanske lite barnsligt. Det ligger eventuellt i mina gener. Låt mig förklara.

En allmänt utbredd uppfattning bland finländare är att svenskar tillhör en ytligare kultur. Att Sverige är ABBA där Finland är Sibelius. I Sverige är svaret på hur mår du alltid bra, I Finland är svaret sant. Sverige är amerikaniserat, Finland är Finland. Osv. Ni förstår.

Till det kommer en bristande förmåga att ta hand om oss själva. Att hantera livets mörkare sidor. Döden och sånt. När tsunamin slog till borta i Asien för fyra år sen tittade många finnar över sjön och såg ett Sverige fullt av vilsna människor. Krävande typer med blicken kollektivt riktad mot någon, vem som helst som skulle kunna ordna och förklara det som hade gått snett. Att kungen fyllde det tomrummet var symptomatiskt. Denna svenska oförmåga behandlades i en tidning jag läste strax efter katastrofen. Författaren avslutade sammanfattande; alla är barn, och de tillhör det gåtfulla folket.

Jag håller inte med fullt ut. Vi är möjligen gåtfulla, men inte barn. Skulle kanske säga breda snarare än ytliga. Tycker kanske inte att allvar är en större dygd. Men så är jag också jävig. Dessutom passar teorin mina syften just nu. Så ok, svenskar är barnsliga. Jag låter det förra inlägget stå.