Från Ipanema till Igelkottsvägen

Idag tog jag mig till Östra Centrum för att spela tennis. Med mig på tunnelbanan hade jag en grupp brasilianska tonårspojkar på besök för att spela Helsinki Cup och kulturkrocken var total. I ena ändan av vagnen satt brassarna och höll hov, i den andra satt den skräckslagna lokalbefolkningen.

Det var lite av en inblick i mina egna tonår, minus resan över halva jordklotet. Sommar efter sommar, kajkandes runt på diverse fotbollsturneringar. Jag blev helt glad av att se dem. Så gammal är jag inte ännu, att en grupp skränande hormonbomber får mig att börja formulera insändarbrev om dagens förfallna ungdom. Inte än.

Men jag är nästan trettio. Och det finns ju en del som ska hinnas med innan dess. Obligatorium av diverse slag. Så gissa om jag var nöjd när jag efter den gångna helgen kunde bocka av ett sådant. Jag var på musikfestival.

Vad skriver människan, undrar du nu. Hur torr är han?

Men, om jag får gå i försvarsställning, jag spelade ju boll. Och sen blev det aldrig av. Brännö Visfestival räknas inte, det inser jag.

Men nu så. Helgens Ruisrock var dessutom ingen besvikelse. Dansk dynamit, svensk melankoli och amerikansk indierock. Visserligen spenderade jag bara en dag. Övernattade inte. Men vadå? Det är min blogg, jag bestämmer vad som räknas.

Mitt tonårsjags identitet som sportfåne fick sig förstås en törn av att jag åker iväg på musikfestivaler när det samtidigt vankas fotbollsturneringar i stan. Men det är bara en krusning på min tonåriga yta. Allt har sin tid. Och jag spelade faktiskt gitarr på den tiden, utöver bollsparkandet. Slog an hårda ackord. Drog rafinerade riff. Var ball rockrebell.

Även om det där sista kanske var en smärre överdrift. Poängen är att det går att vara både brasse och Sinatra. Drömma går ju även när man nästan är trettio.