Belly

Påpekade häromdagen för S att vår skivhylla mest går i moll. Ja, nickade hon, mycket osvenskt det hela.

Resonemanget går alltså ut på att svenskar är glada. Jätteglada. Och vi lyssnar följaktligen på glad musik. Dur.

Medan det i Finland är tvärtom. Melankoli och tungsinne. Sibelius och dödsmetall. Livet från den mörkare sidan.

Nu finns det förstås gott om svensk musik som vederlägger ett sådant resonemang. Liksom finsk. Men när man jämför länder måste man bli lite svartvit. Men ingen rök utan eld, så att säga, så på det stora hela får jag hålla med.

De här tankarna slog mig runt ettsnåret igår natt, när jag stog och svettades på Bellys dansgolv. Svetten kom sig av ett idogt höftskakande i kombination med en brutal värme i lokalen. Belly blandade som vanligt högt och lågt. Fram till efter midnatt var det låga i majoritet, tills den tredje DJ:n för kvällen, DJ Yolapongo, tog över kommandobryggan. Drog igång en popkavalkad av rang. Dansgolvet fylldes genast. Livsglädje. Dur, tänkte jag. Finnar kan. Det också.