På Universitetsgatan ligger en ganska nyöppnad nudelbar. Wrong Noodle Bar är namnet, men något fel på den är det inte. Slank in där idag efter jobbet, i hopp om att blidka min skrikande mage. Som ett litet barn är den, min mage. Inget tålamod. Efter några heta och söta nudlar var den lugn och fin igen.
Det var något jag hade räknat med. Det jag inte räknade med var att jag skulle stiga rakt in i ett finlandssvenskt skymningsland. Alla gäster i restaurangen var finlandssvenskar. Samtliga. Utom jag då, och en rikssvensk herre till, som dock var så väldresserad att han kindpussade kvinnorna i sitt sällskap.
Det här händer mig väldigt sällan. S berättade häromdagen om en finlandssvensk kollega, en forskare. Hon hade sagt att hon nog talar svenska med äldre kollegor, men inte med yngre eftersom de inte kan eller vågar. Synd, tycker jag, man blir på så bra humör av att lyssna på finlandssvenska och jag skulle gärna hamna i dessa språkbad oftare. Jag kanske rör mig i fel miljöer.
Men att lära sig svenska handlar inte bara om att göra mig glad. Jag läste att engelska allt mer tar över när Nordiska Ministerrådet sammanträder. Skälet är att finnarna inte känner sig bekväma med svensk/norska/danska.
Om det säger en del av mig: tråkigt, den nordiska gemenskapen bygger förstås till stor del på de nära besläktade språken.
Den andra delen av mig säger: vem fan förstår danska? Ta det på engelska, please.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar