Navelskådning deluxe

Det här är inlägg nummer ett hundra. Någonstans när jag började blogga trodde jag att jag skulle orka upp i kanske femtio inlägg, men nu har det alltså blivit några ytterligare. Det är egentligen ganska underligt, varför det fortsätter. Att jämföra bloggaren med ett slags sentida Scheherazade är väl att ta i - ordentligt att ta i - men någon sorts tryck är det som gör att man skriver och skriver i tusen och en natt.

Att beskriva en stad eller ett land kan bara göras på två olika sätt. Som invånare eller som främling. Jag har bott fyra år i Helsingfors och Finland, fyra år som sakta men säkert gjort mig mer och mer inbodd. Det är bra, ingen orkar gå omkring och vara nykomling hela livet. Men det är också lite sorgligt. Med tiden har jag tappat mycket av det som gjort att Finnlandet för mig varit exotiskt, eller åtminstone annorlunda. Integration, tror jag det heter på myndighetssvenska.

Tanken med bloggen var från början att skriva ned de betraktelser jag har haft om Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Ur mitt egna, svenska perspektiv. Mest för att få dem nedskrivna. Så har jag också gjort, kanske med en generöst bred pensel ibland, men utöver det har jag upptäckt att bloggen får mig att tänka på sådant oftare än jag skulle gjort annars. Vilket är en trevlig bieffekt. Och min drivkraft att skriva vidare.

Om det sen blir fem inlägg till, eller hundra till rentav, det vet jag inte. Kanske sinar källan, Finland är till syvende och sist det land i världen som skiljer sig från Sverige allra minst. Eller så tar jag och börjar skriva från det andra perspektivet, det inifrån.

Det ger sig. Den som läser får se.