Släkt

Det var något ruttet i staten Danmark. Närmare bestämt på Rådhusplatsen i Köpenhamn, för när jag och S traskade dit från vårt hotell i fredags kväll, stank det från en okänd källa. Det kändes inte chockerande, av någon anledning förknippar jag kontinenten - och Danmark räknas frikostigt dit - med konstiga lukter.

Något jag efter den här helgen förknippar ännu mer med Danmark är svenskar. Horder av dem belägrade den danska huvudstaden, i mer eller mindre varje butik stod en svensk pige eller fyr bakom kassan. Vilket i och för sig gjorde livet lättare för oss, för danska är inte alltid lätt att förstå. Uttalet gör det svårt. Fast ofta är det ok, för danskarna är snälla och talar tydligare för sitt broderfolks skull.

Jag önskar att jag kunde få samma hjälp i Finland. Det är många gånger lite lättare att hänga med om någon saktar ner även här, men ibland hjälper inte ens det. En av anledningarna till att finska är ett svårt språk att lära sig, är i min mening att det (nästan) inte liknar något annat. Det gör att det inte finns särskilt mycket att hänga upp nya kunskaper på, endast några få besläktade ord som belönar en chansning.

Men så händer det då och då att jag tvingas erkänna att det inte beror på alltings jävlighet, utan på min egen bristande allmänbildning. Att behöva heter tarvita på finska, och där trodde jag länge att det inte fanns något som band språken samman, tills jag lärde mig det svenska verbet att tarva.

Och så satt jag och såg på dansk TV, och dansken på skärmen skulle beskriva något som redan hade hänt. Men istället för att använda ordet redan, drog han till med ett jo. Precis som en finne skulle ha gjort. Se där, tänkte jag, allting sitter ihop, men exakt hur är det inte lätt att veta.

Tills jag vet det, använder jag de finska ord jag har i mitt förråd. Vad övrigt är, är tystnad.