En vintersaga

Vädret är idag, hur ska jag uttrycka mig så vältaligt som situationen tillåter...? Skit. Vädret är skit. På få platser i Helsingfors blir det lika uppenbart som i Kronohagen. När det är kallt, är här extra kallt. När det blåser, är här storm. Havet är den skyldige, det viner om en halvö.

En gång för ett par år sedan traskade jag genom stadsdelen, på väg hem mot vårt förra bo på Norra Kajen, utan vantar och med två tunga kassar att bära. Det var i februari, och mina händer höll bokstavligen på att ramla av. Var femtionde meter fick jag stanna för att försöka få liv i mina stackars tassar. Det var minus en miljard kronohagsgrader, och endast jag och en kvinna med en hund hade vågat oss ut.

Andra gången jag hade passerat kvinnan, bara för att stanna upp igen, ivrigt upptagen med att gnida händerna mot varandra, gick hon fram till mig och tog till orda.

Kvinna med hund: Fryser du?
Jag: Ja.
Kvinna med hund: Du kan få mina vantar.

I en gest av biblisk vänlighet tog hon faktiskt av sig sina vantar och ville ge dem till mig. Jesus med hund. Förvisso hade hon ytterligare ett lager på sig under det första paret, men jag misstänker att samaritpatrullen var på jour för att rädda traktens frusna själar.

Jag tog inte emot dem, jag hade bara en kort bit kvar. Varför jag inte hade vantar i första taget? Varför jag gnäller på kyligt väder och nu när det är ett plusgradigt tråkregn? Varför vi envisades med att bo kvar i Kronohagen även när vi flyttade, om det nu är så blåsigt här?

Ställ nu inte så mycket frågor. Vissa vägar äro outgrundliga.