En helsingforsk buss kan haltas på den hållplats där du står och fryser. Men bara om du viftar med handen och visar ditt intresse. Så är det inte i Stockholm, där räcker det att stå på hållplatsen. Min första tid här i stan tillbringades följaktligen* vid tillfällen med att fånstirra på en förbiåkande buss.
Har lärt mig nu, men ändå är det av någon anledning jobbigt att genomföra denna enkla handling. Jag är inte ensam om att känna så, för vid vilket givet tillfälle som helst, är det aldrig mer än en eller ett par armar som åker upp i luften. Alla verkar vänta på att hållplatsens omegahanne ska falla för trycket och bli den som lyfter armen. Ett chicken race för mentalt bedövade pendlare.
* Nu, vid 29 års ålder lärde jag mig att följaktligen heter just följaktligen. Inte följdaktligen. Det är inte ett ord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha, det är sannerligen ett chickenrace. Det intresanta här är dock att spårvagnar nog stannar utan att man behöver vifta. Det är bara utlänningar och folk från landet som sträcker ut handen för 3B.
Ja, det är intressant. Undrar varför det är så. Kanske är spårvagnsförande en vidareutbildning från busschaufför, där man lär sig att tolka mer subtila signaler från folk på hållplatser?
Skicka en kommentar