På en av det förhållandevis tomma Café Fannys stolar satt jag idag och funderade på om Sinebrychoffparken kvalificerar sig som Helsingfors trevligaste park. Surplade i mig en kopp espresso som var dubbel och knaprade på den lilla kaka som kvinnan bakom baren av någon anledning inte ville ta betalt för.
Efter moget övervägande kom jag fram till att i soligt väder och med en god bok (Montecore - briljerande briljant!) ligger parken åtminstone inom topp tre.
Lugnet jag fann stod i skarp kontrast mot den bedövande ljudvolym gårdagskvällens besök på Erottaja bjöd på. Erottaja ligger vid Skillnaden och har allt sedan jag kom till Helsingfors varit ett av de ställen till vilka jag alltid återkommit. Där går dock aldrig att föra en konversation. Det är som en något för jovialisk gammal bekant. Man förlåter bullret eftersom sällskapet alltid är så behagligt.
Igår satt jag och A och beundrade (ja alltså, inte så) de två unga herrar som agerade DJ:s. A identifierade den ena som sprungen ur Kuopio. Vilket som var deras lekfullhet inspirerande, blandingen av toner ovanligt bred och mitt och A:s gillande ansenligt stort.
Bakgrunden till vår munterhet låg dels i den låga medelåldern på barens klientel, i förhållande till min och A:s runt-trettio-streckiga närvaro. Detta i kombination med det faktum att Wham hade varit retro att spela redan för tio år sedan. Och det stannade inte där.
Det spelar ingen roll att majoriteten av barens gäster säkert inte var medvetna om att man år 2008 faktiskt inte kan spela Dr. Alban utan att framstå som rätt fånig. Inte borde kunna. Nej, tvärtom. DJ Kuopio såg gladare ut än vad som borde vara möjligt efter ett sådant djärvt drag. Så det spelar faktiskt ingen roll. 20-åringarna runt DJ-båset dansade glatt. Jag vill inte underskatta någon, men kanske var jag den ende som förstod. Mitt svenska hjärta slog igenkännande. Nostalgin gav mig varma kårar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Montecori är hur bra som helst. Jag läste den först, sedan läste jag ett öga rött, och då blev jag lite besviken. ;-) för montecori är så fantstiskt bra.
En gång när jag åkte buss och såg en kvinna som körde bil i filen brevid så fick jag för mig att hon var lik någon jag kände. jag tänkte och tänkte och tänkte, och till slut insåg jag att det inte alls var någon jag kände utan det var mamman i boken montecori. så väl beskriver han personer, att man tror att de är vaga minnen av personer man träffat i verkligheten.
Den är fantastiskt bra. Tyckte om den första också, men det är väldigt olika böcker. En begåvad författare är det oavsett. Vore inte dumt att ha en sån hand med ord.
Kul att se dig i helgen förresten! :)
Skicka en kommentar