Finlandssvenskar kindpussas. Sägs det. Jag vet inte, det kan vara en fördom.
Det här med hur man hälsar är annars en sällsam historia. Det är så lätt att det slutar med en faux pas. Om jag får bli lite fransk, och det får jag väl när vi talar om kindpussar. Jag har personligen svårt för dem. Pussarna alltså, inte fransmän (eller kanske ibland). Kindpussar var allmänt vedertaget som hälsning när jag gick i högstadiet. Så när jag ser någon hälsa på det viset sadlar jag närmsta höga häst. Sätter mig till rätta. Så pubertalt, tänker jag, och missar grovt poängen. Blandar ihop sammanhangen. Mina högstadieår har har inget med Frankrike att göra. Borde tänka något annat. Så kontinentalt, exempelvis.
Helt ovetenskapligt har jag nämligen fått för mig att kindpussandet är en väldigt kontinental sedvänja. Åtminstone är den inte svensk. I mitt vuxna Sverige är det kramar som gäller. Inte när man första gången träffar någon, men därefter och för alltid. Jag är helt bekväm med det, tycker att det är lagom närgånget och dessutom mysigt. Finare än handslagets kylighet och lättare att hålla reda på än kindpussandets oändliga matematik (en, två, tre eller rentav fyra?).
Med en ryggsäck full av omfamningar åkte jag därför till Finland.
Det hade räckt med en magväska. För i Finland kramas man inte. Eller låt mig formulera om den meningen. I Finland kramas män inte. Inte med varandra, ej heller med kvinnor. Vilket är synd, men inte mycket att orda om.
Få saker är ju nämligen så kulturellt betingade som hur man hälsar på andra människor. Dessvärre ligger kramar lågt på Europarankingen. I Finland är det för mycket, på Kontinenten är det för lite. Och den fransman är inte född som inte anser sig ha tolkningsföreträde på detta område. Så jag får böja mig. Det finns större problem. Fast finnarna får gärna kramas mer. Hör ni det, alla finnar? Det är väldigt, väldigt enkelt att göra mig glad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja, mina släktingar blir helt förskräckta när jag kommer och hälsar på.. och anfaller dem med en kram ;))
Haha, skönt att höra att jag inte är ensam.
i polen kindpussas vi, för det mesta tre gånger, ibland bara två. mkt förvirrande för måns. det oroar honom också vilken sida man skall börja på.
Om vi fortsätter den internationella jämförelsen så pussades man en gång på ena kinden i Argentina. Kvinnor och män. Barn och åldringar. Det funkade väldigt bra tycker jag.
Ni är något på spåret. Kontinentalt är kanske fel ord, kindpussandet är kanske snarare katolskt. Oavsett blir jag stressad av det jag med. Landar alltid på fel kind till slut.
män kindpussas med män också i polen, det är ytterst konstigt tycker måns som hellre skakar hand, på ett mer finskt sätt
Skicka en kommentar