Att göra det lite svårare än vad det är

Födelsedagsfest igår. Inte min. Men ändå.

Vid tiosnåret tog en grupp kvinnor till orda, kungjorde födelsedagsbarnens (ja, plural - 30+30) förträfflighet och stämde upp i sång för att fira de två.

Paljon onnea vaan går sången. Melodin är densamma som i den engelska Happy birthday to you.

En vers senare var det klart. Inga konstigheter där. Men en tanke knoppade mellan mina - det ska erkännas - något runda öron.

I Sverige uppstår alltid ett vakuum efter den första versen av Ja, må han leva. En outtalad fråga kräver ett svar. Är en andra vers påkallad?

Den andra versen är ett av de mer obegripliga elementen i svensk kultur. Självklart, skulle den icke-svenske Peter tänka. Skjuten på en skottkärra. Fram. Och sedan skulle jag lägga in beteendet i samma medvetenhetens folder vari små grodor och surströmming redan placerats.

Men det var inte det jag tänkte. Istället funderade jag på vad som avgör huruvida en andra vers sjungs eller inte. Är det en förolämpning om sången avstannar efter den första versen? Någon klar etikett finns inte. Istället ett ögonblicks tvekan. I dimman hittade jag inte fram till något svar på varför vi gör så mot oss själva. Så kan det gå när man hålls i de triviala tankarnas slaveri.