Frånvaro

Det har varit lite tyst här i veckan. Jag har varit i Tallinn. På utbildning, förenat med en större dos nöjen.

Det är intressant att resa med finnar till Tallinn. En viss spänning ligger i luften, eftersom alla är medvetna om det mindre goda rykte som omger landsmännen i den estniska huvudstaden. För att uttrycka det klart: esterna är inte roade av dyngraka finnar i grupp.

Vi bodde på Swissotel, en alldeles nybyggd skrapa i centrala Tallinn. Enligt ett rykte - som naturligtvis inte är sant - hade hotellet en policy när det öppnade, som sade att finnar inte var välkomna. När det visade sig att affärerna blev lidande upphävdes förbudet. Jag skrattade gott åt detta, finnarna skrattade ikapp med flackande blickar.

Skälet till mängden fulla finnar är naturligtvis delvis att det är så enkelt att ta sig till Tallinn från Helsingfors. Det finns gott om färjor (mina biljetter kostade ca 70 Euro tur och retur). Det finns förstås även flyg, och för det hågade, helikopter som flyger reguljärt. Den senare tar 18 minuter. Som att ta spårvagnen till Gräsviken. Men där finns det inte billig sprit.

Det finns det däremot i Tallinn. Och billig sprit är för finnar i grupp vad marken är för en fallskärmshoppare.

Som tur är, fick jag förklarat för mig av en estnisk kollega, finns det andra grupper som är än mindre omtyckta av lokalbefolkningen. Britterna med sina svensexor exempelvis. Svenskarna som börjat komma i större mängder och som delar finnarnas kärlek till flaskan. Jag låter bli att nämna ryssarna. Så finnarna är inte värst. De kan andas ut. Visserligen med en viss promilles utslag. Men ändå. Och Tallinn är värt att besöka. Verkligen.