Förtur

På ett gym finns det gott om tillfällen att förnedra sig, men få saker slår att lyfta av ca 80% av de vikter personen innan dig använt. Var som bäst sysselsatt med detta idag, när Robbie Williams version av Manu Chaos Bongo Bong gick igång i högtalarna.

Att göra en nyinspelning är ju även det att riskera förnedring, då det alltid slutar i att lyssnarna är rörande överens om att originalet var bättre. Alltid. Med Jeff Buckleys version av Leonard Cohens Hallelujah som undantaget som bekräftar regeln. Men så är det också världshistoriens typ bästa låt.

Jag har i alla fall en liten teori om det här. Jag tror snarare att det är den version man hör först som får tolkningsföreträde. När en melodi väl trängt sig in i medvetanden, är det svårt att inte se en modifiering som en störning i Kraften. Jag vet, den är inte helt vattentät den här lilla teorin, men den leder inlägget vidare, så låt nu eventuella invändingar passera.

Det finns nämligen ett annat område där samma regel är applicerbar. I matbutikerna här i Finland går jag från gång till gång omkring och förbannar att jag inte hittar det jag letar efter. Och det är inte pga min bristande finska. Det är helt enkelt så att utbudet är mindre än i Sverige. Allt enligt min egen perception. Det är bara det att S säger samma sak om matbutikerna i Sverige, fast tvärtom då, vilket ju tyder på att en viss idé om hur sakerna ska vara ligger och skaver i våra huvuden.

I båda fallen är det lite besvärande. Vill inte tänka på inom hur många områden det kan vara så här. Att behöva ifrågasätta sig själv. Sjukt jobbigt. Tänk om jag har fel. Jag kan ha fel.