Igår kväll cyklade jag och S upp till Alphyddan, för ett besök på Borgbacken. Jag hade kommit över gratis åkband och helt oavsett bör man ju gå på tivoli åtminstone en gång per år. Eftersom nöjesparken stänger om en vecka var det dessutom så dags.
Att gå på tivoli är ju alltid en smula som att besöka sin barndom. Det är därför Flumride, om vi talar lisebergska, aldrig blir trött och det är därför Berg-och-dalbanan på Borgbacken fortfarande står kvar.
Det måste vara så. För det är knappast den gamla träbanans fart och fläkt som gör den attraktiv. Nej, det är inte gasen som är hemligheten. Det är snarare bromsen.
Längst bak i tåget står nämligen en livs levande bromsman. Han är hipp, han är cool, han är allas idol. Han, eller egentligen de, för de är några stycken, har sina foton uppsatta vid ingången. Ett statusyrke om jag någonsin sett ett.
Fast med eller utan flickidol i aktern har banan sin egen charm. Träbanor har ju det. Gott luktar den också. Tjära. Alldeles väldigt mångas barndom här i stan luktar förmodligen så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Den ber&dalbanan på Borgbacken har jag åkt många gånger när jag var liten...nu funkar det inte att åka sådant längre.
Jodå! Det går finemang. :) Fast just den här är väl kanske mest kvar av nostalgiska skäl.
Skicka en kommentar