Gick in på Veikon Kone på Alexandersgatan, utan större planer än att klämma på en TV-apparat eller två. Jag gick därifrån med ett kvitto, på vilket det stod att jag hade inhandlat en sprillans ny platt-TV. Jag är förstås själv helt utan förskyllan, all skuld faller på försäljaren och hans förrädiska svada. Han hette Mika. Det vet jag, för när han bad om identifikation och fick mitt svenska körkort i handen, log han mot mig och öppnade sig med en kort men kärnfull monolog.
"Jag talar svenska. Jag heter Mika. Jag älskar dig."
Och vem sa att TV:n inte är en social artefakt?
Så så, jag vet att det har blivit många inlägg om detta med språk nu. Men jag har ju fortfarande ont, nästan dödligt ont i min handled. Ha tålamod med en sjuk man.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar