Du fjällhöga nord

När man reser får man veta vilken bild andra har av ens nationalitet. Den stämmer inte nödvändigtvis överens med den bild man har själv, och därför är det en berusande känsla när någon säger att svenskar är bra på något särskilt. Speciellt när vi själva är övertygade om att så också är fallet. Självförhärligandet förstärks utomlands. Lokalpatriotismen växer med kvadraten på avståndet från hembygden.

Musik är ett bra exempel. Sverige är en fantastisk liten nation, som producerar mängder med musik. Finnar säger ofta till mig att svensk musik är så bra, och jag nickar ivrigt. Suger in det, på riktigt stolt. Det här är svensk musik, kan jag berätta med en menande blick, när någon från Svea Rike exporterad skiva snurrar. Ändå finns där en gnagande känsla av att jag kanske inte direkt har så mycket med den exporten att göra. Personligen, menar jag. Att det inte nödvändigtvis finns något i mitt svenska blod som gör mig delaktig i, och därmed ansvarig för, det svenska musikundret. Arvsynd har man ju hört om, men arvära? Finns det?

När jag växte upp var svaret på den frågan ett självklart ja. Sveriges fullkomligt oproportionerliga framgångar i tennis exempelvis, var ett bevis på att vi svenskar var utvalda. En ohotad världsordning.

Som ett JAS-plan föll den kronan på sned. Robin Söderling, Sveriges nummer ett, ligger 41:a på världsrankingen, 14 placeringar efter Finlands numero yksi, Jarkko Nieminen. Fördel Finland. Finland! I tennis!

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill få sagt med det här. Mer än att det här med tennisen gör mig ein Bißchen bitter. Att det här med nationalism är ett förrädiskt fanstyg. Och kanske är det ett litet försvarstal från en dåre med blågult blod. Man får ta det onda med det goda.