Selektivitet

Minns du något från året -95? Fick frågan idag, efter att en lyriker på radion rimmat vi kom hem året nittiofem, och svarade att jo, det var året Göteborg arrangerade friidrotts-VM. Ett strålande VM, det bästa någonsin i världen i Sverige. Solen sken, och Jonathan Edwards hoppade tresteg som ingen gjort varken förr eller senare.

Nå, tyckte min samtalspartner. Förvisso hade detta VM hållits det året, men det vi alla minns är ju ändå det som skedde i Globen, där de finska lejonen malde ner Tre Kronor och tog det guld man varken tagit förr eller senare. Jag talar givetvis om världsmästerskapet i ishockey, om någon undrar.

Goda minnen båda två, harmlösa att tala om. Eftersom vi bara har ett var.

Det är värre när ett trevligt minne hamnar i samma rum som ett otrevligt minne. Då får man vakta sin tunga. Det är ännu värre när rummet i fråga är min egen ihågkomst. Ta OS-finalen i ishockey 2006. Sverige-Finland i Turin. Jag och S satt hemma och tjivades om vilket språk TV-kommentatorn skulle tala. En kompromiss gjorde att andra perioden blev på svenska, resten på finska. Jag lyssnade på Lasse Granqvist på nätradion, med 30 sekunders fördröjning, under hela sista perioden. Sverige vann, Finland förlorade, och dessa två minnen skär sig. Er svensk i Finnlandet har sällan upplevt något mer bitterljuvt. Det goda intrycket är starkare, men ibland får jag fråga mig, för att bereda plats i mitt minne. Jag är svensk, men är jag också finne?