Lyteskomik

Ibland får mina försök att tala finska inte helt önskad effekt. Den tilltalade finnen har ingen aning om vad i hela friden jag försöker säga. Jag är oftast oförstående, mitt perfekta uttal kan näppeligen lämna något i övrigt att önska. Jag förstår precis vad jag menar. Ofta får jag också träff. Ordförrådet är knappt, men uttalet börjar jag få bättre kläm på. Mina lexikala äventyr omfattar dock även när jag säger något på svenska. Att t.ex. säga vad jag heter erbjuder alltid spänning.

Jag är alls inte den ende med mitt efternamn här i Finland. Törnroth är en finlandssvensk släkt, utan några band till min egen svenska, som haft den goda smaken att använda ett så vackert klingande familjenamn.

Ändå är vi för få, för hur tydligt jag än försöker uttala namnet, misslyckas folk konstant med att stava till det. Thörnrot, Törnrot, Törnros. Välj själv. Inget av de felen är väl särskilt upprörande, så fåfäng är jag inte. Mer irriterande, som att det kliar. Kärt barn har många namn, tänker jag och försöker låta bli att klia tillbaka. Men ibland blir det faktiskt galet.

Topp tre fatala törnrötter:

3. Root - Taxi Helsinkis taxiväxel. Ändå rätt fräckt, lite som Bond. My name is Root, Pete Root. Inte det? Kanske inte...
2. Tornforth - en brittisk kunds tolkning. Föreställ er mig som nästa amerikanske president.
1. Punröth - det är ändå bra att lyckas få med det sista th:t.

Hur svårt kan det vara? Tydligen ganska.