Belgian blues

Det blev ingen billig öl igår, eftersom Henry´s pub tydligen inte blivit informerade om Ölets Dag. Ingen annan jag talade med heller för den delen, så uppenbart(?) hade jag läst in för mycket i affischen från förra helgen.

I alla fall. Vi satt på nämnda pub med anledning av dess storbildsskärm, där Finland spelade oavgjort mot Belgien i Bryssel. Ju längre matchen led, och ju längre bort Finland spelade sig från EM-slutspelet nästa sommar, desto mer frustration ackumulerades i lokalen, och desto mer frekvent flög V-ordet genom luften.

Jag har upplevt liknande atmosfär förr. Som mest laddad var den på ett torg i Stuttgart förra sommaren, där jag i ett hav av attackberusade engelsmän såg England slå Ecuador med 1-0, målet en patenterad Beckham-frispark. Jag höll på britterna, av det enkla skälet att jag inte hade lust att få reda på vad de tillresta engelsmännen skulle ta sig för om de hade blivit besvikna.

Det finns dock en stor skillnad. Britterna hade helt säkert gjort sitt värsta för att möblera om i Stuttgart, men jag var inte ett dugg bekymrad för vad finnarna skulle hitta på igår. Visst, det är mikro och makro, och jag kanske är naiv, men det här med att finnarna ska börja slåss för en fotbollsmatch skull är helt enkelt inget jag går omkring och oroar mig för.

Igår fick jag vatten på min kvarn. Efter slutsignalen var det som om matchen aldrig spelats, möjligen fanns där ett stänk av vemod. Huliganism har inte fått något större fäste här i Finland. Tänk vad skönt det hade varit att kunna skriva samma sak om Sverige.