Bokmässan var det ja. I år var den enda svenska författare jag fick syn på Liza Marklund, hon höll någon utläggning om varför polisuniformer aldrig tvättas i manliga deckarförfattares böcker. Hon kämpade tappert med att få publiken att förstå varför just tvätt är viktigt och intressant att skriva om. Det påminde mig om ett avsnitt av Bettina S för ett par år sedan, där Gudrun Schyman var gäst. Gudrun, som ju icke är någon oäven retoriker, talade om feminism inför en alltmer förbryllad programvärd, varpå Bettina helt sonika skakade på huvudet och utbrast att nog talar Gudrun bra, men inte förstår man vad hon säger.
Personkemin kunde varit bättre, men det som framförallt saknades var ett sammanhang. Gudrun var i fel sammanhang. Utanför sina domäner. Borde ha valt det lättare artilleriet utifrån den förutsättningen. Så kändes det för Liza på bokmässan med. Även Leif GW Persson, som förra året la ut hela sitt sura register på mässan, hamnade offside. Det är ok för Leif att vara dryg i Sverige, där alla förväntar sig det. I Finland kom det som en överraskning att han är en idiot. Svårare att smälta. Den som bara läst hans böcker förväntar sig ju humor.
Jag skäms lite för mina landsmän när de går bort sig så. Därför är det skönt när jag får anledning att vara stolt. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en sådan anledning. Läste en intervju med honom, full av klokskaper verkar han. Och när jag såg honom på bokmässan för två år sedan talade han ödmjukt och begåvat om sin då till finska nyligen översatta Ett öga rött. Att han dessutom fick otaliga flickhjärtan att smälta genom sin blotta närvaro visar bara att Gud är orättvis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar