Om det inte är spännande, varför var det nästan det enda vi tänkte på under ett år?

Vi har just köpt en lägenhet i vårt kära Kronohagen. Efter ett evigt(!) sökande, fann vi oss till rätta. Vi sökte, vi fann, vi köpte. Jaha, det var ju spännande, tänker Svenne Svensk. Och har måhända en poäng.

Men det finns exotiska inslag även i en sådan torr process. T.ex. stannar budgivningen normalt sett under utgångspriset. Så även i vårt fall. Vi har heller ingen aning om vad våra medtävlare bjöd. Buden är hemliga. Och bindande. Ren och skär dödsångest föregick buden på de tre lägenheter vi bjöd på under det knappa år vi letade.

Sen äger vi inte lägenheten egentligen. Vi har aktier i husbolaget. Vi har rätt att vistas mellan väggar, golv och tak. Betalar en avgift varje månad för att huset inte ska förfalla. Men den är låg, inte alls lika hög som avgiften till bostadsrättsföreningen normalt är i Sverige.

Helsingfors mäklarkår talar för övrigt fantastiskt usel engelska, om någon alls. Om det är lika illa i Stockholm förstår jag att alla invandrare hyr i förorten.